The Blair Witch Project – Filmrecension

(OBS! Spoliers nedan!)
År: 1999
Genre: Found Footage / Skräck / Thriller
Medverkande: Joshua Leonard, Heather Donahue, Michael C. Williams, m.fl

blair-witch-pic-1_758_426_81_s_c1

Året är 1994 och i den lilla staden Burkittsville i Maryland förbereder sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike sig på att filma en dokumentärfilm om byns lokala legend, blair-häxan. Först intervjuar de byns invånare som alla har olika uppfattningar om legenden, och sedan ger de sig ut i skogen för att få mer material till filmen. Det som började som en festlig campingtrip i skogen, blir snart till en mardröm, när trion går vilse, och dessutom blir av med kartan. Inte blir det bättre när underliga ljud hörs om natten, och skumma saker dyker upp i skogen på dagen. De tre vännerna irrar sig allt längre in i skogen, och ju fler dagar som går, desto närmare är de att mista förståndet. En morgon försvinner plötsligt Josh, och senare den kvällen så hörs hans skräckslagna rop på hjälp ute i skogen. Heather och Mike följer hans röst som leder dem till ett övergivet hus där någonting händer som får dem att tappa kamerorna och sedan försvinna…
Då jag är ytterst lättskrämd, och har väldigt lätt för att drabbas av ångest, så är skräckfilm inte riktigt min favoritgenre. Det finns dock undantag. Jag gillar faktiskt skräckfilmer av de humoristiska slaget, som till exempel Scream, och dessutom gillar jag faktiskt Fredagen den trettonde-serien. The Blair Witch Project är dock en av få skräckfilmer jag sett som både gjort mig nervös, men samtidigt låtit mig slippa gröve rädsla.
The Blair Witch Project är en unik skräckfilm på många plan. Eller, nu kanske den inte riktigt är det, men när den kom ut för (i skrivande stund) 17 år sedan, så var den det. Till skillnad från andra skräckfilmer som filmats med miljonbudget, är den här filmen en film som är filmad med skakig handkamera och förstapersonsperspektiv. Faktum är att en sådan här film skulle de flesta kunna göra själva hemma, dock inte utan en viss skådespelartalang. Filmen är unik på det sättet, att när filmen släpptes så trodde folk att filmen var på riktigt. Filmens officiella hemsida hävdade nämligen att personerna i filmen var verkliga och på riktigt hade försvunnit i skogen. Vidare hade man hittat på en hel legend om Blair-häxan och dessutom skapat en backstory hur man hittade materialet som används i filmen på två kameror som man hittat i en väska som låg nergrävd i närheten av en stuga. På sommaren efter att filmen släppts så fylldes den lilla staden som filmen spelats in i av fans till filmen som själva bestämde sig för att spela in film och leta efter blair-häxan. Det hela gick så långt att inte bara filmskaparna tvingades gå ut och berätta att filmen var fiktiv. De inblandade skådespelarna tvingades gå ut offenligt för att bevisa att de var vid liv, och inte försvunna i skogen någonstans.
Manuset i den här filmen är inte direkt lätt att bedömma. Varför? kanske du frågar. Det beror på att filmen i princip inte hade något fast manus. Nästan all dialog var improviserad. Dock så var det inte helt fritt. Då och då fick skådespelarna instruktioner i vad de skulle göra och var de skulle vara. För att få äkta reaktioner så berättade till exempel ingen för de tre skådespelerna att någon skulle ruska tältet, och ingen berättade heller för Heather och Mike att Josh skulle försvinna en morgon. Visserligen så gör det så att filmen blir mycket bättre, så att man kan leva sig in i vad som händer, men personligen så tycker jag att regissören ändå var lite smått elak mot de stackars skådespelerna (xD), filmen är dessutom upplagd på ett sätt som gör att ju djupare man analyserar filmen, ju läskigare blir det, vilket i alla fall jag ser som ett plus.

Jag vet inte om det var avsiktligt, men jag tycker också att filmen periodvis var lite rörig och svår att hänga med i, detta på grund av att hoppen mellan kamerorna sker så att det inte alltid är uppenbart hur lång tid det har gått mellan klippen. Ibland tycker jag också att de växlar onödigt ofta mellan den svartvita 16-kameran och färgkameran.

Bilden är också lite svår att kommentera rättvist. Jag såg filmen i Full HD (alltså 1920 x 1080 pixlar), och eftersom att filmen helt är filmad med handkameror så ser bilden inte direkt fin ut trots att det är Full HD, men å andra sidan så är det ju inte helt lätt att få film från gamla kameror att bli knivskarp, och man såg ju ändå hyfsat vad som hände i bild. Jag har också sett att många personer blivit illamående eller fått huvudvärk av att kameran hela tiden hoppar runt och sällan är helt stilla. Personligen så hade jag inga problem med det, men om det beror på att jag vant mig genom faktumet att alla videos jag någonsin filmat i mitt liv har skakat eller om det beror på att min ADHD gör så att jag inte reagerar på skakande rörelser låter jag vara osagt.

Ljudet spelades, såvitt jag har förstått in via separat ljudinspelare, vilket gör att till exempel Heather kan låta som om hon är nära, medan man ser henne ganska långt ifrån kameran. Ibland tyckte jag att det kändes konstigt, men jag förstår att det var nödvändigt för att få till den surrealistiska känslan. Man hör också ljuden som de övriga karaktärerna hör på natten tillräckligt högt för att känna sig nervös, men inte tillräckligt för att höra för mycket av ljuden. Av någon anledning såg jag filmen med engelsk text (fråga mig inte varför), och nu kan jag inte svära på att det hade varit samma sak utan den, men det var ingen dialog jag direkt missade på grund av dåligt ljud.

Till skillnad från många skräckfilmer är det inte speciellt mycket grafiskt i filmen. Till exempel så förekommer blod bara en enda gång under filmens gång. Faktum är att vi aldrig ens ser vad som jagar de tre ungdomarna, om nu något ens jagar dem, vill säga. Detta, då filmen är uppbyggd under filosofin att ”det man inte ser, blir läskigare i betraktarens ögon”. När jag gjorde research för filmen på internet, hittade jag en intressant sida med många intressanta teorier om olika saker som förekommer i filmen, och jag måste säga att en del av teorierna är såpass bra att jag personligen hade velat se dem (eller i alla fall större hintar om det) i den faktiska filmen.
Men om filmen nu inte har speciellt mycket blod eller våld, bör filmen då ha femtonårsgräns? kan man undra. Personligen så tycker jag att femtonårsgränsen är fullt berättigad, främst på grund av att filmen kan bli väldigt intensiv när man verkligen lever sig i den. Personligen så tror jag också att en del av ljuden, dialogen och inlevelsen från skådespelerna kan göra barn obekvämda och i värsta fall ge dem mardrömmar. Dessutom så finns det en del referenser till saker som man bara förstår om man vet mycket om Amerika. Till exempel förekommer referenser till Amerikas nationalsång och ett amerikanskt basebollslag, som inte många barn (och kanske till och med vuxna) inte skulle förstå. Därför anser jag som sagt att åldersgränsen är fullt rimlig.
Skådespelarinsatserna är mycket bra i filmen, men det beror som sagt på att manuset var väldigt löst, och att de flesta reaktionerna var helt genuina. Vissa skulle antagligen tycka att det var en dålig idé av mig att läsa allt om filmen innan jag sett den, men nu när jag visste hur filmen spelades in, blev jag i stället väldigt fundersam, och började fundera på hur mycket av deras galenhet som är skådespeleri och om de faktiskt var nära att bli galna på riktigt.

Sammanfattningsvis så är filmen en intensiv och småläskig film som stundtals blir väldigt obehaglig. Den är visserligen inget mästerverk, men inlevelsen och stämningen gör så att det blir en riktigt bra film.
Slutbetyg:

Film/serie: 7/10
Skådespeleri: 10/10
Manus: Ej tillämpbart
Kameraarbete: 5/10
Bildkvalité: 4/10
Ljudkvalité: 7/10

Totalbetyg: 6/10

blair-witch-project-corner-mike-williams-basement-flannel

Snabb uppdatering

Hej allesammans!

Jag vill bara be om ursäkt för att jag inte postat något i bloggen på sistone. Jag har nämligen varit fullt upptagen med att skriva recensioner på olika filmer och dubbningar.

Om några minuter så kommer jag att posta en recension av The Blair Witch Project här på bloggen, och sedan kan avslöja att jag håller på med en recension av den svenska dubbningen av Ed Edd & Eddy som förhoppningsvis blir färdig inom kort.

I september månad fyller dessutom många i min släkt år, bland annat jag själv nu på torsdag, och dessutom så kommer min storasyster hem från Japan där hon har varit i ett år i slutet av månaden, vilket innebär att jag troligen får hjälpa till med att flytta tillbaka hennes möbler till hennes lägenhet, så jag vet inte hur mycket tid jag kommer att ha den där månaden till att skriva recensioner. Men jag ska i alla fall göra mitt bästa för att uppdatera bloggen.

 

Ha det gott tills vidare i alla fall. 🙂

/Tony