Bortspolad – Dubbningsrecension

År: 2006
Speltid: 84 minuter (1 timme, 24 minuter)
Genre: Animerat / Familj / Komedi
Regissör: David Bowers och Sam Fell
Manus: Dick Clement, Ian La Frenais, m.fl.
Originalmusik: Harry Gregson-Williams

Originalröster:

Roddy St. James – Hugh Jackman
Rita Malone – Kate Winslet
Paddan – Ian McKellen
Le Quack – Jean Reno
Sid – Shane Richie
Spike – Andy Serkis
Albino – Bill Nighy
m.fl.
Svenska röster:

Roddy St. James – Fredde Granberg
Rita – Nadja Weiss
Paddan – Raymond Björling
Le Quack – Fredrik Lycke
Sid – Mats Bergman
Spike – Ola Forssmed
Albino – Göran Engman
Ritas mamma – Annika Jankell
Ritas pappa – Ole Ornered
Liam, Ritas bror – Lawrence Mackrory
Ritas mormor – Annica Smedius
Sniglar – Kristian Ståhlgren, Andreas Nilsson, m.fl.
Amerikansk turist – Ole Ornered
Tabithas pappa – Kristian Ståhlgren
Fisk – Kristian Ståhlgren
Roddys sångröst – Andreas Nilsson

Övriga röster:
Jennifer Carlsson
Sam Molavi
Amelie Eiding
Thomas Hedengran
Kristian Ståhlgren
Sharon Dyall
Magnum Coltrane Price
Anna Lundström
Per Ruskträsk Johansson
Ole Ornered
Rebecca Pantzer

Dialogregi: Sharon Dyall
Sångregi: Sharon Dyall
Dialogöversättning: Per Sandborgh
Sångtexter: Per Sandborgh
Producent: Svend Christiansen
Dubbningsstudio: Sun Studio

bortspolad
I de fina kvarteren i Kensington, bor råttan Roddy St. James med sina rika ägare i ett stort tjusigt hus. Livet leker för Roddy, ända tills den dagen då kloakråttan Sid av misstag hamnar i Roddys hus. Sid tar genast över huset, och när Roddy försöker spola ner Sid tillbaka till kloaken via en toalett, slutar det inte bättre än att Sid lyckas överlista honom och spola ner Roddy i stället. Väl nere i kloaken upptäcker Roddy en hel stad med råttor som är väldigt lik världen på ytan. För att komma upp till ytan behöver Roddy söka hjälp av den tuffa och självständiga råttflickan Rita. Rita har dock egna bekymmer, då hon ständigt jagas av den maffiaboss-liknande Paddan som vill åt en rubin som Rita äger, och som ska ge hennes fattiga familj ett bättre liv. Roddy lovar att hjälpa Ritas familj med sina egna lyxigheter i utbyte mot att Rita hjälper honom hem. Roddy inser dock under tidens gång att det kanske inte är så roligt att vara ett husdjur. Samtidigt smider Paddan en ondskefull plan som går ut på att förinta alla råttor i hela kloaken…

Jag har alltid tyckt bra om DreamWorks filmer, och just Bortspolad har alltid varit en barndomsfavorit för mig. Filmen är också i en klass för sig om man jämför med Disneys stora långfilm från samma år, nämligen Bilar. Filmen innehåller mycket kulturella influenser, en hel del sånger, och brittisk humor när den är som bäst. Karaktärerna är för det mesta mångbottnade och intressanta. Jag uppskattar särskilt att vi får lära känna den kvinnliga huvudkaraktären Rita på ett bra sätt, och att hon dessutom är en riktigt självständig och intressant karaktär med skinn på näsan. Animeringen är också rätt bra, men jag förstår att folk kan ha blivit besvikna av att den inte var stop motion-animerad som till exempel Flykten från Hönsgården och Wallace och Gromit. Om jag fattat det rätt så beror detta på att det inte gick att kombinera vatten med lera, men jag kan ha fel. Trots det så ser det nästan leranimerat ut vid vissa tillfällen. Även musiken är mycket bra. Det varierar mellan nyskrivna låtar och låtar med kända artister som till exempel Billy Idol, Tom Jones, Tina Turner, med flera. I ärlighetens namn så är dock musiken det jag oftast gillar mest med DreamWorks filmer, så det är nog ingen överraskning att jag gillar även det här soundtracket. Storyn är också intressant och för det mesta väl genomarbetad, även om det givetvis inte är perfekt. Dock så kan nostalgin ha färgat av sig, så att jag inte ser uppenbara brister som jag kanske hade gjort om jag sett filmen för första gången i år.

För en gångs skull så har jag faktiskt sett filmen både på svenska och engelska för den här recensionen, och den svenska dubbningen gjordes av Sun Studio, med dubbningsveteranen Sharon Dyall som regissör. I huvudrollen som Roddy (som faktiskt kallas för Robby i dubbningen, ska tilläggas) hör vi Fredde Granberg (1970-) i den svenska dubbningen, samt Hugh Jackman i originalet. Fredde Granberg är antagligen känd för sina många program med sin vapendragare Peter Settman, som Ronny & Ragge, Tratten & Finkel och så vidare. Han har också regisserat till exempel Kosmos & C:o, Hem till Midgård, Doktor Mugg, Familjen Rysberg och Bröderna Fluff, och ska tydligen även göra årets julkalender. Inom dubbning har vi hört honom som bland annat Nille i Vilddjuren, Yeti Monsters Inc, Tulio i Vägen till Eldorado (där Peter Settman gör Miguel), Roffe i Bolt, med mera. Han gör en bra insats och låter någorlunda lik Hugh Jackman. Inlevelsen är också bra, men jag har skiftat mellan att tycka att Fredde och Hugh är bäst i rollen. Något som däremot står klart är att jag minns Fredde som något bättre i rollen än han faktiskt var när jag såg om filmen. Det ska dock tilläggas att Fredde inte sjunger Roddys få sånger själv, det gör i stället dubbningsveteranen Andreas Nilsson (1964-). Det hörs visserligen tydligt att rösten byts ut i sång, men jag ska ändå erkänna att jag inte störde mig så mycket på det, varken nu eller när jag var liten.

Som Rita hör vi Nadja Weiss (1972-) i den svenska dubbningen, medan vi hör Kate ”Rose” Winslet i originalversionen. Nadjas enda andra dubbningsroll enligt dubbningshemsidan är som Drottningen i Frost. Då Kate Winslet är en riktigt bra skådespelerska med väldigt bra röst är det givetvis inte så lätt att fylla hennes skor. Nadja Weiss är absolut en duktig skådespelerska, men lyckas inte riktigt förmedla karaktärens charm och andemening. Hon är inte riktigt heller lik Kate Winslets röst, men talar med bra inlevelse. Insatsen är skaplig, men jag hade hellre sett (hört) någon annan som Rita.

Som skurken Paddan hör vi i original legendaren Ian McKellen, och i den svenska dubbningen hör vi operasångaren Raymond Björling (1956-), barnbarn till den legendariska operasångaren Jussi Björling, som av okänd anledning tog över rollen som Jumba från Lilo & Stitch i Leroy och Stitch, där också Fredde Granberg medverkar. Jag har ingen data på om animén Stitch! har dubbats, och vet således inte om Stefan Ljungqvist i så fall kom tillbaka i rollen, eller om Raymond Björling fortfarande är den officiella rösten till Jumba. Hursomhelst så minns jag att jag tyckte att Raymond var väldigt lik Stefan Ljungqvist när jag var liten. När jag idag lyssnar igenom hans insats som Paddan igen så tycker jag inte riktigt att han är så lik Stefan Ljungqvist som jag tyckte då, men jag har iofs inte sett Leroy & Stitch, så jag vet inte om han låter mer lik Stefan Ljungqvist där. Hursomhelst gör han en bra insats, låter ganska lik originalrösten och talar med bra inlevelse. En bra insats helt enkelt.

Som kloakråttan Sid hör vi Mats Bergman (1948-) som inom dubbning medverkat i den norsk-svenska filmen Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Jag är urusel på utländska dialekter (förrutom southern USA-dialekter), men jag hör ändå att Sid i originalet pratar med någon form av dialekt i originalet. I svenska dubbningar brukar oftast brytningar/dialekter antingen hoppas över eller bytas ut mot någon svensk dialekt. I det här fallet valde man det sistnämnda, och således pratar Sid i den svenska dubbningen med bred göteborgska. Mats låter relativt lik originalrösten, men är roligare i rollen och talar bitvis med bättre inlevelse. Under filmens gång tyckte jag också att Mats lät väldigt lik den numera avlidne komikern Lasse Brandeby. Då jag älskar göteborgska eftersom att jag nästan är född där (jag föddes i Mölndal, men har vart i götet typ en miljon gånger då jag är bosatt bara några mil därifrån. xD) så är det gutet att jag gillar denna insatsen. Jag ska dock erkänna att jag liksom i fallet med Fredde Granberg mindes insatsen som något bättre än var den faktiskt var i filmen.’

Som Paddans kusin Le Quack hör vi i engelskt original Jean Reno, och i den svenska dubbningen Fredrik Lycke (1971-) som medverkat i en hel del dubbningar, och som till exempel gör rösten till Blixten McQueen i Disney Infinity. Han har en även en bror som heter Alexander Lycke och som också är aktiv inom dubbning, till exempel sjöng han den manliga stämman i kortfilmen Lava som kom ut för några år sedan. Fredrik Lycke får till den franska brytningen ganska bra, men låter mindre hotfull och låter dessutom marginellt yngre, vilket inte är konstigt då Jean Reno är drygt 20 år äldre än Fredrik. Fredrik gör dock absolut en bra rolltolkning och bibehåller ändå karaktärens charm hyfsat.

Som Paddans hejdukar Spike och Albino hör vi i engelskt original Andy Serkis (känd som King Kong i Peter Jacksons film, samt även som Kapten Haddock i senaste Tintin-filmen) respektive Bill Nighy (känd som Davy Jones i POTC-filmerna), medan vi i svenska dubbningen hör Ola Forssmed (född 1973, som bland annat dubbat Bobby i En extremt långbent film, Zini i Dinosaurier samt Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet) respektive Göran Engman (född 1953, som vi bland annat hört som Nigel i Hitta Nemo, Bernie i Superhjältarna, Skinner i Råttatouille, och som nu dessutom är den officiella rösten till Farbror Joakim). Ola Forssmed gör en riktigt bra insats och talar med riktigt bra inlevelse. Han låter också riktigt lik originalrösten och är helt klart en av de bästa skådespelarna i dubbningen. Göran Engman är också bra, och talar också med bra inlevelse.

I övriga roller hör vi bland annat Ole Ornered, Annica Smedius, Annika Jankell, Thomas Hedengran, Kristian Ståhlgren, Lawrence Mackrory och regissören Sharon Dyall. Alla talar med bra eller utmärkt inlevelse, och i allmänhet låter alla relativt lika originalrösterna.

Översättningen är också bra, och jag kan inte säga att jag hittade några större brister i översättningen eller reagerade på något nämnvärt. När det kommer till sångerna är de sångerna som sjungs av karaktärerna (åtminstonde de flesta) översatta och dubbade på svenska, medan andra sånger, som till exempel de sångerna som sjungs av Billy Idol, Tina Turner och Tom Jones kvar på engelska, vilket jag tycker är klokt. Det förekommer även en intressant låttext till en av mina favoritlåtar Mr. Lonely, som jag tycker passar ganska bra. Även de andra sångtexterna är någorlunda bra och jag hakade som sagt inte upp mig på någon nämnvärt.

Såvitt jag kan se var det inte svensk bildversion på DVD:n, utan den amerikanska titeln stod kvar i början. Tyvärr så strulade dvd-utgåvan, så jag var tvungen att se merparten av filmen på Netflix. Jag såg inte heller igenom hela eftertexten, så jag vet inte om Netflix har satt ut credits, men jag misstänker att de har gjort det.

Munrörelserna stämmer också ganska bra, och jag reagerade inte något nämnvärt på att något inte klaffade, även om det givetvis inte var perfekt.

En annan intressant sak som är värd att nämna är att Kanal 5 hade en tävling under sensommaren 2006 i samband med premiären av På andra sidan häcken, där första pris var att få dubba en av karaktärerna i Bortspolad. Jag forskade lite i saken, och fick då reda på att det var Jennifer Carlsson som vann tävlingen. Jag har dock i skrivande stund ingen aning om vem hon spelade i dubbningen, men jag misstänker att det kan vara människoflickan som äger Roddy, och som har några repliker i filmens början.

Sammanfattningsvis är det en underskattad film med mycket bra musik, för det mesta passande svenska röster och med bra översättning.

roddysid

Betyg:

Film/serie: 9/10
Röster: 7/10
Inlevelse: 9/10
Översättning: 8/10
Munrörelser: 8/10
Sångtexter: 8/10
Helhetsintryck: 9/10

Totalt betyg: 8.5/10

Mary Poppins – Dubbningsrecension (Julkalender 2018, lucka 24)

Hej hallå allihopa!

God Jul och välkommna till den sista delen av min julkalendersvit, och som utlovat blir det idag en dubbningssrecension. Imorgon, tisdag, kommer ju som bekant ”Mary Poppins kommer tillbaka” upp på svenska biografer, så därför tycker jag att det skulle passa ypperligt att recensera dubbningen av den första filmen. Så håll till godo!

År: 1964
Speltid: 2 timmar, 13 minuter
Dubbningsår: omkring hösten 1998-våren 1999.
Genre: Fantasy/Musikal/Komedi/Familjefilm
Regissör: Hamilton Luske och Robert Stevenson
Manus: Don Dagradi, Bill Walsh (baserat på originalboken av P.L. Travers.
Originalskådespelare: Julie Andrews, Dick van Dyke, David Tomlinson, Glynis Johns, Karen Dotrice, Matthew Garber, Ed Wynn, m.fl.
Originalmusik: Robert B. Sherman, Richard M. Sherman
Svenska röster:

Mary Poppins – Myrra Malmberg
Bert – Stefan Frelander
Herr Georg Back – Dan Bratt
Fru Winifred Back – Cecilia Hjalmarsson
Michael Back – Leo Hallerstam
Jane Back – Therese Reuterswärd
Farbror Albert – Mikael Roupé
Herr stål, den yngre – Fredrik Dolk
Herr stål, den äldre – Stefan Frelander
Admiral Boom – Håkan Mohede
Herr bryggare – Fredrik Dolk
Fru Timell – Gizela Rash
Ellen – Anna-Maria Barwe
Henrietta – Maud Cantoreggi
Konstapel Ljung – Mikael Roupé

Övriga röster: Lena Ericsson, Mikael Roupé, Håkan Mohede, Thomas Engelbrektson, Dan Bratt, m.fl.

Dialogregissör: Lena Ericsson
Översättning (dialog): Cecilia Molander
Översättning (sång): Lena Ericsson
Inspelning och redigering: Diresh Mirchandani
Mix: Lars Lundholm
Produktionsledning:Susanne Bonfils
Producent: Svend Christiansen
Studio: Sun Studio

mary-poppins-netflix-streaming
Vi befinner oss år 1910 i London, England, där familjen Back (Banks i originalversionen) bor. Pappa Georg är en strikt och noggran man som jobbar på stadens bank, medan mamma Winifred är aktivist för kvinnornas rättigheter. Båda två har knappt någon tid över för sina barn, så därför tas barnen för det mesta hand om av olika nannys. De flesta nanny-arna brukar dock lämna familjen då de anser att barnen är omöjliga att ta hand om, då de alltid rymmer eller ställer till med hyss. När barnen en dag åter har skrämt iväg en nanny, hamnar ett handskrivet brev med barnens önksemål om en ny nanny hos en mystisk figur vid namn Mary Poppins som bokstavligt talat svävar in i familjens liv. Hon tar hand om barnen och lär de olika läxor om livet tillsammans med sin vän Bert genom att lära barnen hur man förenar nytta med nöje. Herr Back är dock måttligt road över Mary Poppins metoder, men det visar sig att Mary Poppins och Bert också kan lära föräldrarna ett och annat…

För ovanlighetens skull är det här ingen film jag såg som barn. Tvärtom så såg jag filmen för första gången när jag var 20 år 2015, då på engelska första gången, och sedan på svenska. Mary Poppins är en mycket bra film med fin sensmoral och bra sånger, med specialeffekter som var enormt nyskapande på sin tid. Karaktärena är också fint skrivna, och även om jag inte läst originalboken så får jag gå emot originalförfattarinnans synpunkter och säga att Mary Poppins som karaktär också är skrivet på ett fint sätt, trots att hon kanske skiljer sig från bokkaraktären.

Filmen innehåller iochförsej även mer udda inslag, som Dick van Dykes fejkaccent, men i det fallet blir det så dåligt att det blir roligt. För att vara en familjefilm har den dessutom ovanligt lång speltid, en bra bit över två timmar. Om jag fattat det rätt ska uppföljaren också vara över två timmar lång, men när jag såg filmen så var det ingenting jag direkt störde mig på, även om ett par scener drar ut lite på tiden.

Med det sagt ska vi ta oss en titt på rösterna.

För ovanlighetens skull så är det inte KM Studio som dubbat den här filmen, utan Sun Studio. När filmen ursprungligen hade premiär på bio i Sverige under 1960-talet visades filmen endast med svensk text, något som sedan höll i sig i biovisningar och VHS-utgåvor fram tills VHS/DVD-utgåvan 1999, då filmen dubbades.

Som huvudkaraktären Mary Poppins hör vi Myrra Malmberg (1966-, som för övrigt fyllde 52 år i torsdags, grattis!), som inom dubbning gjort till exempel Lena i omdubbningen av Peter Pan samt uppföljaren, Busan i Långbens galna gäng, Sheego i sista säsongen av Kim Possible, Ariel i uppföljarna till Den Lilla Sjöjungfrun, Jasmine i Aladdin, Megara i Herkules, Andys mamma i Toy Story 3 och Angelique i Skönheten och Odjuret: Den förtrollade julen. Myrra Malmberg sjunger visserligen väldigt fint och har en bra röst, men som Mary Poppins passar hon inte riktigt. Hon är inte riktigt lik Julie Andrews och lyckas inte heller riktigt förmedla samma charm, värme och personlighet som Julie gör. Dessutom är inte heller inlevelsen lika bra som Julie Andrews, även om jag absolut hört sämre inlevelse tidigare. Det är dock inte värdens enklaste jobb att fylla Julie Andrews skor, och man kan i alla fall inte anklaga Myrra för att inte försöka.

Som Mary Poppins skojfriska kompis Bert hör vi dubbningsveteranen Stefan Frelander (1961-) för undertecknad mest känd som Ed och Eddy i Ed Edd & Eddy, men som också gjort rösten till Scooby-Doo, Johnny Bravo och förstås Rex i Toy Story-filmerna, en annan karaktär jag förknippar Stefan med. Som sagt så försökte ju Dick van Dyke att prata med en såkallad cockney-accent i originalfilmen, men misslyckades fatalt med detta. Den svenska dubbningen försökte göra ungefär samma sak genom att låta Stefan Frelander prata överdriven fejkstockholmska. Nu är Dick van Dykes accent ingen höjdare direkt, men Stefan Frelander låter om möjligt ännu mindre naturlig med sin accent. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte tyckte det lät roligt, men jag hade föredragit om Bert talat rikssvenska, liksom de flesta andra karaktärerna i filmen. Liksom i originalversionen där Dick van Dyke gestaltar både Bert och Herr Stål den äldre, så gör Stefan Frelander båda karaktärerna i den svenska dubbningen, och jag kan inte komma på att jag anmärkte på något särskilt i Stefans rolltolkning hos Herr Stål, den äldre.

Som barnen hör vi Leo Hallerstam (1986-) och Therese Reuterswärd (1981-) som båda gör fina insatser och talar med bra inlevelse. Jag vill dock minnas att Therese lät marginellt äldre än originalrösten, vilket kan bero på att Therese var ungefär 17-18 när hon spelade in sina repliker, medan originalskådespelaren endast var runt 8-9 när hon spelade Jane. Något stort problem är det dock inte, och det är inte direkt en stor distration.

Som barnens föräldrar hör vi Cecilia Hjalmarsson (1950-) respektive Dan Bratt (1956-). Dan Bratt gör förvisso en bra insats och låter relativt nära originalrösten, men Cecilia Hjalmarssons insats är tyvärr inte riktigt lika bra. Glynis Johns, som gör mamman i originalversionen har en väldigt karaktäristisk röst som dessutom låter väldigt naturlig. Cecilia Hjalmarsson däremot låter väldigt konstlad och tillgjord, och sjunger dessutom märkbart sämre i det här röstläget än vad Glynis Johns gör i originalversionen. Cecilia Hjalmarsson (som för övrigt var gift med avlide dubbningsskådespelaren Kenneth Milldoff en tid) är tyvärr en av dubbningens svagaste kort.

I övriga roller hör vi till exempel Mikael Roupé (1964-) som Farbror Albert och Konstapel Ljung, Fredrik Dolk som Herr Stål den yngre och Herr bryggare (även om wikipedia anger Thomas Engelbrektson som Herr stål den yngre vill jag absolut minnas att det var Fredrik Dolk som gjorde rösten till den yngre Herr Stål), samt Gizela Rasch, Maude Cantoreggi, Håkan Mohede och Anna-Maria Barwe. De flesta gör hyfsade insatser och passar relativt bra in i sina roller, men man hör tydligt att många skådespelare gör mer än en roll.

Översättningen är helt okej, men det märks att Lena Ericsson försökt hålla sångtexterna så långt ifrån de tidigare svenska översättningarna. Jag skulle säga att själva låttitlarna är översatta bättre i den här dubbningen, men resten av sångtexterna varierar mellan skapligt och underkänt. Jag reagerade också på att munrörelserna inte stämde överhuvudtaget. Nu är det visserligen inte så lätt att läppsynka spelfilmer, men det borde kunnat göra det bättre än vad det är i filmen.

Sammanfattningsvis är det en skaplig dubbning där huvudkaraktärernas röster tyvärr inte riktigt passar, och som kunde göras bättre.

Som sagt är ju dock dubbningen gjord för VHS, så jag misstänker att den blivit bättre om dubbningen fått högre budget och kanske dubbats för bio. Kanske hade dubbningen blivit bättre om den spelats in på 1960-talet med Martin Söderhjelm som regissör, och jag har även sett förslag på röster till en 60-tals dubbning av Mary Poppins på Dubbningshemsidans forum, som jag absolut tror kan fungera.

Det är också värt att nämna att KM Studio en gång dubbat sången ”Let’s fly a kite” till en Disney Sing-A-Long Songs video. Mary Poppins hade visserligen ingen dialog i klippet, men bland rösterna där återfanns Mia Kihl (Jane och Michael Banks), Monica Forsberg (Winifred Banks), Bertil Engh (George Banks), Ulf Källvik (Bert) och Ulf Peder Johansson (Konstapel Jones), och den dubbningen är också helt okej, även om Winifreds röst återigen inte riktigt passar. Det ska dessutom finnas en musiksaga med Mary Poppins, och jag vet också att det finns en LP-skiva från 1970-talet där bland annat Marianne Kock, Michael Wållgren, Margareta Bohman, Bernt Dahlbäck och Mats Hådell, samt ytterligare en LP-skiva med Bert-Åke Varg som berättaren och Bert. Jag har dock aldrig hört dessa, och vet inte heller vilka som medverkar i musiksagan, så om någon vet bättre än jag får ni gärna kommentera nedan.

Oscar-Winning-actresses-Musicals-Julie-Andrews
Betyg:

Film/serie: 8/10
Röster: 5/10
Inlevelse: 5/10
Översättning: 5/10
Munrörelser: 2/10
Sångtexter: 3/10
Helhetsintryck: 5/10

Slutbetyg på dubbningen: 4/10

Då var min julkalender slut för i år. Jag hoppas att ni haft kul denna julmånaden, så syns vi igen om ett tag.

För övrigt vill jag meddela att morgondagens jämförande recension av Musses Julsaga tyvärr har blivit inställd på grund av tidsbrist. Det var också från början tänkt att jag skulle recensera Zootropolis idag, men då uppföljaren till Mary Poppins kommer imorgon så valde jag att recensera den här filmen i stället.

Då återstår det bara för mig att önska er alla en god jul och ett gott nytt år, och så hoppas jag att ni alla får det fint och trevligt idag, och att alla kollar på Kalle Anka klockan tre. 🙂

Är det något ni undrar är det bara att kommentera, så ses vi!

Hej då, och tack för den här månaden! 😀

/Tony

Coco – Dubbningsrecension

Hej hallå allihopa, och välkommna till en ny dubbningsrecension!

Vi kör igång direkt!
År: 2018
Speltid: 1 timme, 45 minuter
Studio: Disney/Pixar
Genre: Animerat / Familj / Fantasy / Äventyr
Originalröster: Anthony Gonzalez, Benjamin Bratt, Gael Garcia Bernal, Alanna Ubach, Ana Ofelia Murguia, Selene Luna, m.fl.
Regissör: Lee Unkrich
Manus: Lee Unkrich, Jason Katz, Matthew Aldrich, Adrian Molina
Svenska röster:

Miguel – Adrian Macéus
Héctor – Jonas Malmsjö
Ernesto de la Cruz – Anders Öjebo
Mamá Imelda – Maria Möller
Abuelita Elena – Kajsa Reingardt
Mamá Coco – Mia Benson
Mamá Coco som ung – Ester Lejdemyr
Miguels mamma – Tove Edfeldt
Miguels pappa – Reuben Sallmander
Tant Rosita – Lizette Pålsson
Onkel Oscar & Felipe – Dick Eriksson
Papá Julio – Philip Zandén
Tant Victoria – Sharon Dyall
Kontorist – Per Andersson
Chicharrón – Johan Hedenberg
Frida Kahlo – Rachel Mohlin
Gustavo – Mauro Scocco
Onkel Berto – Göran Berlander
Mariachi på Plaza – Kim Sulocki
Konfrencier – Eva Dahlgren
Skrivbordspolis – Göran Berlander
Kvinnlig gränsvakt – Mikaela Tidermark
Manlig gränsvakt – Dick Eriksson
Don Hidalgo – Philip Zandén
Juan Ortodoncia – Dick Eriksson
Kvinnlig guide – Maria Rydberg

Övriga röster: Daniel Sjöberg, Magnus Rongedal, Joakim Jennefors, Anna Isbäck, Anton Olofson Raeder, Annica Edstam, Robin Rothlin-Svensson, m.fl.

Svensk dialog och sångregi: Charlotte Ardai Jennefors
Svensk dialog och sångöversättning: Robert Cronholt
Tekniker: Nils Manzuoli
Dubbstudio: SDI Media

Coco

(bilden tillhör Disney)
Vi befinner oss i staden Santa Cecilia i Mexico. Där bor den 12-årige pojken Miguel Rivera, vars största passion i livet är musik, och han drömmer om att en dag bli en lika stor musiker som Mexicos störste musiker genom tiderna, Ernesto de la Cruz. Problemet är bara att hans familj verkar vara den enda i hela Mexico som helt bannat musik, detta eftersom att en av Miguels förfäder lämnade sin familj för att bli musiker och aldrig kom hem. En dag under högtiden ”de dödas dag”, Mexicos motsvarighet till amerikas Halloween, hamnar Miguel i konflikt med resten av sin familj på grund av musikförbudet efter att Miguel upptäcker att Ernesto de la Cruz kan vara förfadern som försvann, men ett bråk om musiken uppstår med hans familj, som kulliminerar med att Miguels farmor slår sönder hans egengjorda gitarr vilket får Miguel förtvivlat springa iväg från sin familj och han bestämmer sig för att delta i en talangjakt som anordnats på de dödas dag. För att kunna ha något att spela på, bryter han sig motvilligt in i Ernesto de la Cruz museum, och bestämmer sig för att låna Ernestos gitarr. När Miguel slår första ackordet på gitarren, hamnar han på grund av en förbannelse i de dödas rike, där alla de avlidna bor i skepnad av ett skelett. Där träffar han också sina döda släktingar. Han får reda på att han måste få en död släktings välsignelse innan soluppgången för att ta sig tillbaka till de levandes värd igen, annars förvandlas han till ett skelett och blir fast i de dödas rike för evigt. När ingen av Miguels släktingar vill välsigna honom utan att han lovar att aldrig hålla på med musik igen, ger han sig av för att hitta Ernesto de la Cruz, och på vägen slår han följe med det charmiga lodisskelettet Héctor, och tillsammans upptäcker de att Miguels släkthistoria är mer komplicerad än vad Miguel någonsin kunnat ana.

Jag har alltid älskat Pixars filmer, och har sett ett stort antal av deras filmer på bio (i skrivande stund 9 av de 19 pixar-filmerna), men Coco såg jag aldrig på vita duken, då mitt intresse var något svagt för filmen. Jag hade visserligen sett ett klipp från filmen i förra årets ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” (är det förresten någon som vet om det är samma röster i julaftonsklippet som i den faktiska filmen?), men då släkten alltid överröstar tv:n var det inte så lätt att höra vad som sades och bilda en uppfattning om klippet. När filmen släppts på DVD valde jag att äntligen ge filmen en chans, och liksom med Insidan ut blev jag extremt positivt överraskad. Det är en väldigt bra skriven film som verkligen berör än. Att göra film om ett så komplicerat ämne som döden är ju inte det lättaste, och om man sedan ska skriva en familjefilm om döden så är det nästan som att be om att få migrän. Men manusförfattarna lyckas att på ett bra och respektfullt sätt att hanskas med detta svåra ämnet.

Själva handlingen är bra skriven, och filmen är relativt oförutsägbar, även om det finns vissa saker som man förutsäga ska hända, det blir dock aldrig irriterande, även om Disney (och Pixar) på senare år börjat överanvända clichéen ”plot twist-skurken”, men i den här filmen gör det inte så mycket att så är fallet.

Karaktärerna är skrivna på ett bra sätt och de flesta känns djupa och trovärdiga, även om det förekommer fåtal undantag. Den bästa karaktären i filmen är enligt min åsikt hunden Dante, men det kan bero på att jag typ älskar hundar över alla andra djur på hela jorden. xD

De flesta sångerna är bra och minnesvärda, det finns enstaka sånger man inte direkt kommer ihåg när man sett filmen, men då jag lyssnat på dem igen i originalversion för att jämföra med den svenska dubbningen så har de låtarna (de flesta av dem i alla fall) också fastnat efter hand.

Den svenska dubbningen gjordes av SDI Media (fd. Sun Studio) och i huvudrollen som Miguel hör vi 13-årige musikalartisten Adrian Macéus som i år (2018) också ska medverka i SVTs julkalender. Han gör ett riktigt bra jobb för att vara barnskådespelare, talar med god inlevelse och sjunger riktigt bra. Förhoppningsvis får denna duktiga barnskådespelare fler roller i framtiden.

Som skelettet Héctor hör vi Jonas Malmsjö, som inom dubbning tidigare hörts bl.a i de första två Harry Potter-filmerna, och som också gjort den svenska rösten till Hattmakaren (Tim Burtons Alice i Underlandet), Åsnan (Shrek-filmerna), med mera. Hans dubbningsroller brukar antingen vara av det komiska slaget, eller slemmiga, luriga typer som Lucius Malfoy eller Kapten Krok. Han gör också en mycket bra insats, låter relativt lik originalrösten och sjunger också bra.

Som Miguels stora idol Ernesto de la Cruz hör vi ingen mindre än dubbningsveteranen Anders Öjebo, som nog inte behöver någon närmare presentation. Han har genom åren gjort karaktärer som Musse Pigg, grodan Kermit, Jago, Darkwing Duck, Timon, Pongo, Peter Pan, med flera. Han gör också en mycket bra insats, och trots att man hört honom på så många olika ställen så blir det ändå inte irriterande. Han sjunger också bra, men det har vi ju blivit varse om tidigare genom alla Disneyintron han sjungit genom åren. 🙂

Som Mamá Imelda, Miguels avlidna farmors mor, hör vi Maria Möller som inom dubbning kanske är mest känd som sjöstjärnan Stella i de två Hitta Nemo-filmerna, men som även medverkat i till exempel Husdjurens hemliga liv. Hon gör också en bra insats, även om jag vill minnas att originalrösten låter aningen äldre.

I övriga roller hör vi bland annat Lizette Pålsson som Miguels kramiga gammelfaster Rosita, Mia Benson som Miguels gammelfarmor Coco, och Kajsa Reingardt som Miguels farmor, en av dubbningens höjdpunkter är dock suveräne Per Andersson som en kontorist. Merparten av skådespelarna talar med bra inlevelse och passar i sina roller. Jag stördes inte av någon nämnvärd röst under filmens gång, och har inte heller reagerat på något särskilt när jag jämfört den svenska och engelska versionen.

Översättningen är också väldigt bra, och jag störde mig inte nämnvärt på något ord eller dylikt. Sångtexterna är också bra och får fram låtarnas budskap utan att vara för direkt översatta.

Sammanfattningsvis är det en riktigt bra film (defenitivt på min topp fem lista över Pixars filmer), med en riktigt bra dubbning, som jag varmt kan rekommendera att se. 🙂

miguel_héctor(bilden tillhör Disney)

Film/serie: 5/5
Röster: 4/5
Översättning: 4/5
Munrörelser: 4/5
Inlevelse: 5/5
Helhetsintryck: 5/5
Totalt: 4.8

Dubbningsrecension: Disney Infinity-spelen

Hej hallå allihopa!

Välkommna till en helt ny dubbningsrecension, idag har turen kommit till Disney Infinity-spelen. 🙂
År: 2013 (Disney Infinity 1.0), 2014 (Disney Infinity 2.0), 2015 (Disney Infinity (3.0)
Plattformar: Playstation 3, PC, Wii (endast första spelet), Xbox 360, Playstation 4, Wii U (endast de två sista spelen), iOS, Android, Playstation Vita, Nintendo 3DS, Xbox One
Genre: Sandbox-spel, familjespel

Röster:

Toybox-berättaren – Paul Haukka
Mr. Incredible – Allan Svensson
Elastaflickan – Sandra Caménisch
Violet Parr – Elina Raeder
Dash Parr – Julius Lindfors
Syndrome – Jakob Stadell
Edna Mode – Ewa Fröling
Mirage – Suzanna Dilber
Rick Dicker – Torsten Wahlund
James P. Sullivan – Allan Svensson
Mike Wazowski – Johan Ulveson
Randy Boggs – Jan Mybrand
Kladdis – Johan Lejdemyr
Art – Per Andersson
Don – Adde Malmberg
Terri & Terry – Karl Windén
Jack Sparrow – Jakob Stadell
Hector Barbossa – Steve Kratz
Davy Jones – Christian Fex
Mr. Gibbs – Lars Dejert
Woody – Jan Mybrand
Buzz Lightyear – Fredrik Dolk
Jessie – Anna Book
Hamm – Olli Markenros
Slinky Dog – Ole Ornered
Rex – Stefan Frelander
Blixten McQueen – Fredrik Lycke
Bärgarn – Jan Modin
Holley Blinkers – Lia Boysen
Francesco – Antonio Di Ponziano
Finn McMissile – Roger Storm
Luigi – Ole Ornered
Flo/Ärtan – Birgitte Söndergaard
Ramone – Pablo Cepeda
Fillmore – Niklas Engdahl
Chicks Hicks – Claes Ljungmark
The Lone Ranger – Niklas Engdahl
Tonto – Jakob Stadell
Sheriffen av Colby – Felix Engström
Rapunzel – Dominique Pålsson-Wiklund
Anna – Emelie Clausen
Elsa – Jessica Folcker
Phineas – Teodor Siljeholm
Jack Skellington – Göran Engman
Röjar-Ralf – Matti Boustedt
Vanilja von Sockertopp – Emilia Roosmann
Trollkarlens lärling (Musse Pigg) – Anders Öjebo
Spindelmannen – Adam Portnoff
Black Widow – Jennie Jahns
Kalle Anka – Andreas Nilsson
Aladdin – Albin Flinkas
Prinsessan Jasmine – Myrra Malmberg
Merida – Amy Diamond
Stitch – Andreas Nilsson
Tingeling – Linda Åslund
Maleficent – Jennie Jahns
Anakin Skywalker – Dick Eriksson
Yoda – Gunnar Ernblad
C-3Po – Joakim Jennefors
Glädje – Linda Olsson
Vemod – My Holmsten
Rädsla – Per Andersson
Ilska – Björn Gedda
Avsky – Cecilia Forss
Rassel – Lars-Göran Persson
Manlig hjärnarbetare – Leif Andrée
Kvinnlig hjärnarbetare – Charlott Strandberg
Mimmi Pigg – Lizette Pålsson
Mulan – Mikaela Tidermark
Olaf – Nassim Al Fakir

Hiro Hamada – Jonas Bane

Nick Wilde – Magnus Mark

Judy Hopps – Mikaela Tidermark

OBS! Då rösterna endast står i grupp i de tre spelen har rösterna tagits fram via röstidentifiering, således kan fel förekomma i listan. Jag har inte heller tillgång till alla karaktärer, så några av dem har lämnats utanför listan.

Disney_infinity_24
Disney Infinity är ett sandboxsspel, där man antingen kan spela en linjär story i form av ett playset, eller bygga egna världar i Toyboxen. Konceptet liknar de nyare Lego-spelen, men är mycket mer utväcklat, och i alla tre spelen förekommer det nya saker som gör spelen intressanta att spela. Jag upptäckte spelet själv sensommaren 2013, då jag såg en reklamteaser för spelet i en reklamtidning. Senare stötte jag också på en reklamapp för spelet, kallad ”Disney Infinity: Action”. som visade ett gäng animationer med de tre karaktärerna från startpaketet, Mr. Incredible, Sulley och Jack Sparrow.

Några veckor efter att jag fyllde 18 år samma år, köpte jag startpaketet till Wii, som var den enda konsolen jag ägde då. Visserligen är Wii-versionen den (av de jag spelat i alla fall) sämsta porten av spelet (pga konsolens begränsningar), men spelet var ändå såpass roligt att jag ofta spelade det, och köpte nya figurer och playset. År 2015 sparade jag ihop till en playstation 3 och köpte sedan Disney Infinity 3.0, och fick senare också Disney Infinity 2.0.
Idag är jag fortfarande förtjust i spelen, och jag vågar mig på att säga att det kan vara Disneys bästa spel. Den kombinerar alla Disneys världar på ett bra sätt, och i Toyboxen kan man bygga med alla möjliga föremål och byggnader från Disneyfilmer och tv-serier, till exempel Svärdet i Stenen (som spelar en asfet musikjingel när man kommer nära den), Kung Louies tron, Rapunzels torn, Elsas slott, Lejonklippan och Farbror Joakims kassavalv, och dessutom finns det en mängd modeller av Disneyland-attraktioner som It’s A Small World, Splash Mountain, Haunted Mansion och Space Mountain. Det enda som jag tycker saknas i spelen är att man till exempel inte kan gå in i Monsters University-playsetet med Mr. Incredible. Jag förstår förvisso tanken, men jag tycker ändå att det blivit roligare om man kunde blanda figurerna i playseten som man ville.

Spelet har också bra grafik, underbar musik och bra kontroller.
Då ska vi ta oss en titt på rösterna, en franchise i taget.
Superhjältarna:

I Superhjältarna är Allan Svensson, Elina Raeder, Jakob Stadell, Ewa Fröling och Torsten Wahlund tillbaka som Mr. Incredible, Violet, Syndrome, Edna Mode respektive Rick Dicker, och alla de gör ett lika bra jobb som i filmen. Jag har när detta skrivs i början av september 2018 ännu inte sett Superhjältarna 2, men jag misstänker att de (med undantag för Syndrome som inte är med i uppföljaren av förståeliga själ) är lika bra i den filmen.

Bland de utbytta har vi först Elastaflickan som i både första och andra filmen spelas av Sara Lindh, men som i spelet blivit utbytt mot Sandra Caménisch (1972-) som inom dubbning tidigare gjort rösten till Aurora i Förtrollade Äventyr: Följ dina drömmar. Varför Elastaflickan bytt röst har jag ingen aning om, men det kan vara så att Sara Lindh hade förhinder när spelets dialog spelades in. Sandra Caménisch gör dock en godkänd insats, och det är tydligt att hon försöker efterlikna originalrösten Holly Hunter, men jag föredrar Sara Lindh framför henne.

Dash har av förståeliga själ också bytt röst, då hans röst Dennis Granberg (som tydligen är son till Annelie Berg, enligt Christian Hedlunds podcast Röstskådespelarna) sedan länge troligen kommit in i målbrottet, då han var 20 år när spelets dialog spelades in. I stället är det Julius Lindfors som gör Dashs röst, och han gör en bra insats och talar med bra inlevelse. Vissa stunder är rösten dock aningen för mörk, men det kan man leva med.

Slutligen har även Mirage bytt röst från Eva Röse till Suzanna Dilber (1976-), som gör en mycket bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller karaktärens andemening på ett bra sätt. Jag har ingen aning om varför Eva Röse inte repriserar sin roll som Mirage, men troligen är det även här en fråga om otillgänglighet från skådespelarens sida. Det här spelet var för övrigt sista gången som Mirages originalröst Elizabeth Peña spelade Mirage, då hon sorgligt nog avled 2014, endast 55 år gammal.

Monsters University:

I Monsters University är de flesta rösterna från den filmen också kvar. Mike Wazowski spelas dock här liksom i Monsters University av Johan Ulveson. Den enda som inte har samma röst som i filmen är Kladdis, som görs av Göran Gillinger (1973-) i stället för Olle Sarri. Han gör en mycket bra insats, och ärligt talat reagerade jag inte nämnvärt på att karaktären bytt röst. Det ska dock nämnas att jag inte sett filmen på ett tag, så jag kan inte garantera att jag inte hört något skillnad om jag hade haft filmen i färskt minne.
Pirates of the Carribean:

Då filmerna med Pirates of the Carribean aldrig har dubbats är det här spelet den första (och mig veterligen enda) gången som karaktärerna i filmen fått svenska röster. Jack Sparrow själv spelas av Jakob Stadell (1972-) som gör en bra insats och låter relativt lik Johnny Depp. Hector Barbossa och Davy Jones spelas av Steve Kratz (1961-) respektive Christian Fex (1957-) och båda gör bra insatser, men jag har idagsläget inte sett någon av Pirates of the Carribean-filmerna, så jag kan inte uttala mig om hur lika de låter sina Geoffrey Rush och Bill Nighty. Bland övriga karaktärer finns Tia Dalma som dubbas av Gladys Del Pilar Bergh (1967-) och Mr. Gibbs som spelas av Lars Dejert (1947-) som båda två också gör bra insatser. Jag har idagsläget ingen information om vem som gjorde Pintel och Ragettis röster.

Toy Story i Rymden:

I Toy Story-playsetet medverkar samtliga av skådespelarna från filmerna, med undantag för Guy de la Berg (Rune Ek i första filmen) som tyvärr avled året efter det första spelet släpptes. Han var tydligen sjuk de sista åren, så därför fick Ole Ornered (1964-) ta över rösten som Slinky, och jag misstänker därmed att han också får reprisera sin roll i Toy Story 4 nästa år. I övrigt finns inte mycket att kommentera, då rösterna som sagt är identiska med Toy Story 3. Jag har dock ingen aning om vem som gör Zurgs röst, men eventuellt kan Adam Fietz möjligen reprisera sin roll, då jag minns att han stod med i creditslistan för spelet.
Bilar:

I Bilar-playsetet har Bärgarn, Holley Blinkers, Francesco, Flo/Ärtan, Chicks Hicks och Luigi samma röster som i filmerna. Ramone har visserligen inte samma röst som i de första två filmerna, men i trean spelades han av Pablo Cepeda, precis som han gör i det här spelet. Blixten McQueen har i det här spelet blivit utbytt från Martin Stenmarck till Fredrik Lycke (1971-) som gör en bra insats och låter relativt lik Martin Stenmarcks tolkning. Som Finn McMissile hör vi Roger Storm (1956-) i stället för Göran Strangertz, men då jag inte sett Bilar 2 (som ska vara riktigt dålig) kan jag inte kommentera hans röst ytterligare. Fillmore har också bytt röst från Björn Thudén (som dock repriserade sin roll som Fillmore i Bilar 3) till Niklas Engdahl. Nu har jag inte sett Bilar på hur länge som helst, så jag minns inte riktigt hur mycket man hör av Björn Thudéns gotländska dialekt i rollen, men jag tycker ändå att Niklas Engdahl är helt okej som Fillmore.

The Lone Ranger:
Liksom Pirates of the Carribean har aldrig the Lone Ranger dubbats till svenska, och således blev det första gången som De karaktärerna fick röster här. Jag har hittils identifierat Niklas Engdahl som The Lone Ranger, Jakob Stadell som Tonto, Sharon Dyall som Red Harrington och Felix Engström som Sheriffen. Liksom POC-filmerna har jag aldrig sett The Lone Ranger och kan därmed inte bedömma rösterna rättvist.

Frost:

Från Frost dyker både Elsa, Anna och Olaf upp. Olaf dyker dock upp först i det sista spelet, och spelas då liksom i långfilmen av Nassim Al Fakir. Både Elsa och Anna har dock oväntat bytt röst i spelet. Elsa har bytts ut från Annika Herlitz till Jessica Folcker (1975-) vars röst passar karaktären förvånansvärt bra, trots att hon inte är särskilt lik Idina Menzel som jag har för mig har något ljusare röst. Varför Annika Herlitz byttes ut vet jag inte, men då hon även är musikalartist kan hon ha haft förhinder då spelets dialog spelades in. Annika Herlitz är dock fortfarande Elsas röst, då hon gjort hennes röst i en mängd projekt efter spelet kom ut, däribland Frostfeber och Olafs frostiga äventyr. Anna har också av oklar anledning bytt röst från Mimmi Sandén till Emelie Clausen (1987-) som gör ett riktigt bra jobb. Det är dock inte lätt att jämnföra henne med Mimmi Sandén, då jag ännu inte sett hela Frost på svenska, men av det lilla jag hört av Frosts svenska dubbning får jag ändå säga att Mimmi Sandén är strået vassare.

Röjar-Ralf:

Även karaktärerna i Röjar-Ralf har bytt röst. Ralf spelas här av Matti Boustedt (1974-) i stället för av Magnus Roosmann, och han gör en mycket bra insats, och låter (utifrån hur jag minns Magnus Roosmanns insats) relativt lik den föregående rösten. Vanilja har också bytt röst från Carla Abrahamsen till Emilia Roosmann (vågar man gissa på släktskap med den ovan nämnda Magnus Roosmann?), vilket är väldigt märkligt enligt undertecknad, då Carla Abrahamsen senare var med i Disney Infinity 3.0. Emilia gör dock en bra insats, och talar med bra inlevelse.

Trassel:

Från Trassel medverkar bara Rapunzel, som här spelas av Dominique Pålsson Wiklund (1994-), dotter till Lizette Pålsson, som nuförtiden verkar alternerera med Molly Sandén som Rapunzel. Dominique är helt okej i rollen, men det är svårt att bedömma då jag ärligt talat aldrig varit förtjust i Molly Sandéns röst. Fråga mig inte varför, men så är det. Som Rapunzel var hon dock bra, men jag vet inte om jag skulle säga att Dominique var bättre.

Phineas & Ferb:

Från Phineas & Ferb medverkar Phineas och Agent P. Det var från början tänkt att Ferb också skulle vara med, men han lämnades utanför. Phineas spelas av Teodor Siljeholm, som spelat Phineas i tv-serien, men då detta spelets dialog bör ha spelats in för i skrivande stund 5 år sedan, vet jag inte om Teodor fortfarande är Phineas röst. Jag har ingen kommentar om Phineas röst då jag bara sett ett avsnitt av serien, och det var för snart nio år sedan.

Nightmare Before Christmas:
Jack Skellington från Nightmare Before Christmas medverkar också i spelet, men trots att filmen aldrig dubbades var det inte första gången Jack fick en svensk röst. Bertil Engh sjöng nämligen in sången ”What’s this?” på en Disney Sing-A-Long Songs-vhs. Bertil Engh har dock (såvitt jag vet) inte dubbat så mycket (förutom Puff, som numera verkar göras av Dick Eriksson) på sistone, så det är inte så förvånande att han här är utbytt mot Göran Engman som gör en riktigt bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller röstkaraktären på ett bra sätt.
Spider-Man/Marvel:

Då jag fortfarande har svårt att koppla Marvel (och Star Wars med för den delen) med Disney så har jag inte brytt mig om att spela så mycket med de playseten, men Spider-Man (aka Spindelmannen) är ändå rolig att spela som. Han spelas av Adam Portnoff (1988-), men jag har inte särskilt stor erfarenhet av hans röst för att kunna kommentera insatsen närmare. Jag har även identifierat Jennie Jahns som Black Widow, och det skulle möjligen kunna vara Max Lorentz som Iron Man, men där är jag mycket osäker.

Maleficent:

Maleficent, som här är baserad på Angelina Jolies tolkning från 2014 års spelfilm Maleficent (och som även kallas för det namnet i den svenska dubbningen i stället för Den onda fén) spelas av Jennie Jahns (1969-) som gör en förvånansvärt bra insats. Hon är defenitivt inte den första jag skulle tänka på som Maleficent, men hon fungerar ändå över förväntan som Maleficent.

Aladdin:

Då jag redan kommenterat Albin Flinkass insats som Aladdin i ”Vem är bäst?” så hänvisar jag till den recensionen. 🙂

Modig:

Från Modig har vi Merida som liksom i filmen görs av Amy Diamond, som numera går under sitt riktiga namn Amy Deasismont, som gör en lika bra insats som i originalfilmen.

Lilo & Stitch:

Även här repriserar originalskådespelaren, i detta fallet Andreas Nilsson, sin roll. Precis som i Lilo & Stitch är han riktigt bra som Stitch.

Big Hero 6:

Liksom fallet med Frost och Röjar-Ralf är bägge karaktärernas röster utbytta. Baymax har bytt röst från Morgan Alling till Nick Atkinson, och även om Morgan Alling är bättre, så gör Nick Atkinson också en bra insats och somliga repliker (”Skannar systemets tillståååånd”) är levererade på ett riktigt roligt sätt. Han är dock inte särskilt lik Morgan Alling, så om man nyligen sett Big Hero 6 kan det bli irriterande.

Jag har tyvärr inte lyckats identifiera Hiros röst, men det är i varje fall inte Benjamin Ingrosso (Wahlgren) som gör rösten i spelet. Vem det en är så liknar han originalrösten Ryan Potter mycket mer än Benjamin, men enligt mig är Benjamin Ingrosso bättre i rollen då han låter närmare karaktärens faktiska ålder än originalrösten.

Tingeling:

Liksom i en del av filmerna (Marie Serneholt spelade Tingeling i de första filmerna) spelas Tingeling av Linda Åslund (1988-) som gör en bra insats. Jag har dock inte hört Marie Serneholt i rollen, så jag kan inte utala mig om hon är bäst.

Star Wars:

Liksom i fallet med Marvel har jag fortfarande svårt att koppla Star Wars med Disney, och har därför inte spelat det playsetet mycket heller. Jag har dock i introduktionen identifierat Joakim Jennefors som C-3PO (en bra insats, utifrån hur jag minns Anthony Daniels insats) och Dick Eriksson som Anakin Skywalker. Jag spelade även med Yoda i mobilversionen, och identifierade då Gunnar Ernblad som Yoda. Jag vill minnas att Gunnar Ernblad spelat Yoda tidigare, men jag är inte helt säker.

Insidan ut:

I Insidan ut är de flesta rösterna kvar från filmen, med undantag för Vemod och Ilska. Lyckligtvis är Linda Olsson (Glädje) och Per Andersson (Rädsla) fortfarande kvar i sina roller, vilket jag uppskattar då de var mina favoritskådespelare i filmen.

Vemod spelas i alla fall här av My Holmsten som i mitt tycke faktiskt är strået vassare än filmens röst Ulla Skoog, då My är mycket mer lik originalrösten Phyllis Smith. Ulla Skoog är dock på inget sätt dålig som Vemod, men jag tycker ändå att My är bättre.

Sedan har också Ilska bytt röst från Björn Granath (vila i frid) till Björn Gedda som gör en mycket bra insats och låter riktigt lik Björn Granaths röst. Ärligt talat fick jag anstränga mig hårt för att höra om det var Björn Gedda eller Björn Granath och det är ett mycket bra betyg.

Mulan:

Mulan spelas av Mikaela Tidermark (1986-) vars röst jag börjat uppskatta mer och mer. Hon passar bra som Mulan, även om jag alltid kommer förknippa Divina Sarkany med rollen.

Musse och hans vänner:

De sista karaktärerna vi kommer gå igenom är Musse Pigg (som medverkar två gånger, dels som Trollkarlens lärling i första spelet, och dels som sig själv i tredje spelet), Mimmi Pigg och Kalle Anka. Alla tre spelas i vanlig ordning av Anders Öjebo, Lizette Pålsson och Andreas Nilsson som i vanlig ordning gör en strålande insats.
Slutligen har vi Toybox-berättaren, vars röst görs av Paul Haukka och som är spelets största problem. Inte för att rösten är dålig, utan för att den är jäkligt irriterande, då hans röst hela tiden upprepas gång på gång, och till råga på allt finns det ingen funktion för att stänga av berättaren. Det blir lite tröttsamt när man har hört ”Ställ en playset-del på Disney Infinity-basen för att besöka det playsetet” ungefär 30-40 gånger. xD

Idagsläget har jag inte tillgång till bland annat Nick Wilde, Judy Hopps, Baloo, Doris, Nemo, Alice, Hattmakaren, Tiden, Pricken, m.m så därför kan jag inte kommentera deras röster, och jag har heller ingen information om vem som spelar Pleakley eller Merlin. En inte allt för vild gissning är dock att det kan vara Jakob Stadell som repriserar sin roll som Nick, då han redan är med i spelet som Syndrome, Jack Sparrow och Tonto.

Sammanfattningsvis har dock spelet en bra dubbning, och jag kan varmt rekommendera att ni försöker få tag i det. Man måste dock i så fall gå via begangnatmarknaden då alla Disney Infinity-produkter såvitt jag vet är utgångna idagsläget. Om någon vet om det finns någon sida där man fortfarande kan beställa Disney Infinity-produkter får ni gärna höra av er i kommentarerna.

Vi hörs i nästa inlägg!

/Tony

EDIT: 2018-12-02: Creditslistor till de första två spelen har lagts ut på en annan blogg, så därför har jag korrigerat namnen på de skådespelarna jag hade fel på. Jag ber också om ursäkt för att utseendet i listan med röster ser skumt ut vid somliga partier. Slutligen vill jag också säga att fel fortfarande kan förekomma i recensionen, så om ni ser något fel får ni gärna kontakta mig. 🙂

Monsters Inc. – Dubbningsrecension

Hej hallå allihopa, och välkommna ska ni vara till en splitterny dubbningsrecension.

Dagens recensionsoffer är Disney/Pixars Monsters Inc. 🙂

Monsters, Inc.-02

Bilden tillhör Disney

År: 2002
Speltid: 1 timme, 28 minuter
Genre: Tecknad / Animerat / Familj / Komedi / Äventyr
Originalröster: John Goodman, Billy Crystal, Steve Buscemi, Jennifer Tilly, James Coburn, Daniel Gerson, Bob Peterson, Mary Gibbs, Bonnie Hunt, Frank Oz, John Ratzenberger, m.fl.

Svenska röster:

James P. Sullivan – Allan Svensson
Mike Wazowski – Robert Gustafsson
Randall Boggs – Jan Mybrand
Bu – Julia Moreau
Henry J. Waternoose – Olof Thunberg
Celia Mae – Vanna Rosenberg
Needleman & Smitty – Roger Storm
Rosie – Inga Ålenius
Fröken Flint – Isabelle Moreau
George Sanderson – Bo Maniette
Charlie – Mats Jernudd
Yeti – Fredde Granberg
Claws – Anders Öjebo
Skrämselreaktorchef – Hans-Peter Edh
Mögul – Göran Forsmark
Slem Galla – Anders Fagerberg
Pojke i husvagn – Anton Olofson Raeder
Rex (i blooper-scenerna) – Stefan Frelander

Övriga röster: Johan Lindqvist, Erik Berglund, Lizette Pålsson, Frida Nilsson, Blenda Nyman, Niclas Ekholm, Peter Kjellström, Tomas Futvoye, m.fl.

 

I staden Monstropolis, som drivs av skrik från människobarn, bor det stora hårige och godhjärtade monstret Sulley tillsammans med sin bäste vän, den lilla gröna klotrunde och enögde Mike Wazowski. De jobbar båda på Monsters Inc, och är det bästa skrämmarteamet av alla. Men den näst bäste skrämmaren, en ödleliknande kamelont, är väldigt avundsjuk på Sulley och tänker till varje pris ta över platsen som den bäste skrämmaren. En dag råkar en liten människoflicka smita in i fabriken tillsammans med Sulley. Till råga på allt är barn ansedda som gifta och livsfarliga i monstervärlden, så nu måste Sulley och Mike få tillbaka den lilla flickan innan någon upptäcker dem. Det visar sig dock vara svårare än någonsin.

 

Jag har alltid gillat Monsters Inc, och det är utan tvekan en bra och sevärd film med mycket humor, spänning och drama. Den innehåller också intressanta och minnesvärda karaktärer. Det finns visserligen inte så många låtar i filmen, men ”If i didn’t have you” (eller ”Om vi inte var två” som den heter på svenska) är riktigt bra.

 

I USA hade filmen premiär 2001, men i Sverige nådde inte filmen biograferna förän runt januari-februari 2002. Liksom Ett småkryps liv från 1998, och den efterföljande Pixar-filmen Hitta Nemo var det KM Studio som stod för den svenska dubbningen, och nu ska jag bedömma insatserna en efter en.

 

Sulley – Allan Svensson:

Som James P. Sullivan hör vi skådespelaren Allan Svensson (1951-) som för Sverige troligen är mest känd som Gustaf Svensson i kultserien Svensson Svensson. Allan är faktiskt något av en dubbningsveteran, och den första dubbningsrollen han gjorde var såvitt jag kan se Skrället i Mästerdetektiven Basil Mus från 1986. Sedan har han dubbat bla Pacha (Kejsarens Nya Stil), Mr. Incredible (Superhjältarna), McLeach (Bernard och Bianca i Australien), Hagrid (Harry Potter-filmerna) och Obelix (Asterix & Obelix-spelfilmerna).

Allan Svensson är en riktigt bra voice match till John Goodman och har även dubbat honom i bland annat Kejsarens Nya Stil. Personligen tror jag att Allan Svensson äve fungerat bra som John Goodmans voice match i Djungelboken 2 i stället för Rolf Lassgård, då Allan är riktigt bra på att få till en ”Gentle Giant”-röst, vilket karaktären Sulley behöver.

Inlevelsen är riktigt bra, röstlikheten likaså och överlag är det en bra insats. Värt att nämna är att Allan Svensson så vitt undertecknad känner till har gjort Sulleys röst i samtliga sammanhang som karaktären medverkat i förutom en teaser där det i stället var Torsten Wahlund (1938-) som gjorde rösten, vilket är lite roligt då Wahlund ju gjorde Dumbledore i Harry Potter-filmerna. 😀

 

Mike Wazowski – Robert Gustafsson:

 

Mikes röster har jag ju redan uttalat mig om i en omgång av ”Vem är bäst?” som ju släpptes förra året. Därför ska jag fatta mig kort om hans röst. Som jag sa i förra årets omgång är Robert Gustafsson (1964-) mycket bra som Mike Wazowski, mycket tack vare hans komiska talang, och lyckas enligt min enkla åsikt till och med att överträffa originalets Billy Crystal som också är en komiker. Intressant är även att Robert Gustafsson faktiskt också medverkade i spelet ”Monsters Inc: Skrämmarön” med tanke på att han troligen är en väldigt upptagen person.

Inlevelsen är riktigt bra, rösten passar karaktären och överlag finns det inte mycket att orda om.

Är det förresten bara jag som tycker att Mikes röst nästan låter lite som Anders Öjebo när han sjunger ”Du och jag, jag och du” efter att ha träffat Celia första gången i filmen? ^^

 

Randall Boggs – Jan Mybrand:

 

Som filmens skurk Randall hör vi Jan Mybrand (1959-). Inom dubbning är han också den i nuläget officiella rösten till Woody från Toy Story-serien, och har även spelat Remus Lupin i dubbningarna av Harry Potter-filmerna, samt Dennis pappa i dubbningen av spelfilmen Dennis the Menace från 1993.

Han gör en mycket bra insats och passar bra in i rollen. Han lyckas också få till Randalls hotfulla drag på ett mycket bra sätt och talar med bra inlevelse. Såvitt jag vet gör också Jan Mybrand Randall vid samtliga tillfällen som karaktären förekommit. 🙂

 

Bu – Julia Moreau:

 

Som den lilla människoflickan Bu hör vi Julia Moreau (1998-) som jag starkt misstänker är dotter till röstskådespelerskan Isabelle Moreau (1968-), även fast originalrösten Mary Gibbs är odubbad vid somliga partier. Efter Monsters Inc har jag för mig att hon också var med i dubbningen av Mulan 2 från 2004, men jag tror inte att hon medverkat i några fler dubbningar utöver det, även om jag inte är säker.

 

Julia Moreau gör en bra insats och låter lik orignialrösten. Inlevelsen sviktar väl ibland, men då hon trots allt bara var ungefär 3-4 år när hon gjorde rollen så är det ändå helt okej. Jag måste också säga att hon levererar Bus sista replik nästintill perfekt, och lyckas till och med bättre än Mary Gibbs i den repliken. 🙂

 

Henry J. Waternoose – Olof Thunberg:

Som Henry J. Waternoose, som i slutet av filmen *SPOILER* visar sig vara filmens andra skurk *SPOILER” hör vi ingen mindre än Olof Thunberg (1925-), som troligen är mest förknippad med berättarrösten i Bamse för varenda svensk som är yngre än 45 år. Inom dubbning har han också gjort Shere Khan i Djungelboken, Trofast i båda dubbningarna av Lady & Lufsen plus uppföljaren, Rufus i Bernard och Bianca, och jag vill minnas att han även medverkar i både Taran och den magiska kitteln samt Micke & Molle.

Han gör en mycket bra insats och lyckas bra att få fram karaktärens personlighet. När jag var liten störde jag mig inte heller nämnvärt på att jag hört Olof som berättare i Bamse, vilket också är bra. Inlevelsen är också riktigt bra, och Olof lyckas att bibehålla karaktärens andemening.

Celia Mae – Vanna Rosenberg:

 

Som Mikes flickvän Celia, hör vi skådespelerskan Vanna Rosenberg (1973-) som gjort många barnprogram på SVT, och som inom dubbning även bland annat gjort Grace i Kogänget, Bellwether i Zootropolis, Fru Borgmästare i Horton samt titelrollen i Det levande slottet. En intressant sak är att Grace i Kogänget faktiskt har samma originalröst som Celia, alltså Jennifer Tilly.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alls var förtjust i Vanna Rosenbergs röst som liten, men nuförtiden har jag inga problem med hennes röst. Hon passar bra som Celia, låten relativt lik originalrösten Jennifer Tilly och talar med bra inlevelse. 🙂

 

Rosie – Inga Ålenius:

 

Som torra Rosie (som faktiskt spelas av en manlig skådis i originalversionen) hör vi den inte allt för lång tid sedan bortgångne skådespelerskan Inga Ålenius (1938-2017) som inom dubbning också gjort Timons mamma i Lejonkungen 3.

Hon gör en mycket bra insats och låter av naturliga skäl mer femenin än originalrösten. Hon lyckas också få till karaktärens mycket speciella röst, och låter tack och lov mindre irriterande än originalrösten. xD

I Monsters University var hon av okänd anledning utbytt mot Ewa Fröling (1952-) men jag vill minnas att hon också var bra i rollen. ^^

 

Yeti – Fredde Granberg:

 

I rollen som den förvisade yetin hör vi komikern Fredde Granberg (1970-) som utanför dubbning är mest känd från program som Ronny & Ragge, Doktor Mugg, Hem till Midgård, Tratten & Finkel med mera, och ett flertal av dem har han även skapat.

Inom dubbning har Fredde Granberg också gjort BOB i Monsters vs. Aliens, Roddy i Bortspolad, Roffe i Bolt, Nille i Vilddjuren, Duke i Husdjurens hemliga liv, Tulio i Vägen till Eldorado (där vapendragaren Peter Settman gjorde Miguel) samt Red i The Angry Birds Movie.

Fredde gör en mycket bra tolkning, låter relativt lik John Ratzenbergs originalröst och talar med bra inlevelse. Fredde återkom dessutom som Yeti i Monsters University. 🙂

 

Needleman & Smitty – Roger Storm:

Som töntarna Needleman & Smitty hör vi tidigare KM Studio-veteranen Roger Storm (1956-) som förvisso dubbat mest hos KM Studio, men i grund och botten egentligen är frilansare och numera dubbar mest för SDI Media.

Roger Storm gör ett mycket bra jobb, även om det hörs att samma person gör både Needleman och Smitty, vilket iochförsej även är fallet med originalrösten. Originalrösten påminner mig för övrigt om Sqeaky Voiced Teen i ”The Simpsons”, och Roger Storm gör ett mycket bra jobb här. Inlevelsen är också bra, och överlag är det en bra insats.

George Sanderson – Bo Maniette:

 

Som George Sanderson hör vi Bo Maniette (1951-) som varit rösten till bland annat Kapten Krok i Peter Pan, Jafar i Aladdin, Pumbaa i Lejonkungen, Chi Fu i Mulan, Herr Rocka i Hitta Nemo, med mera. Han var dessutom med i ett antal datorspel mellan 1998-2003, främst för Young Genius (som bland annat gjorde Fem Myror-spelen, Skrotens Hjältar, Mysteriet på Greveholm-spelen, Eva & Adam-spelen, m.m), men även för Levande Böcker. Bo Maniette lämnade dubbningsbranschen runt 2003-2004, men 2016 återkom han faktiskt för att reprisera sin roll som Herr Rocka i Hitta Doris. Jag vet inte om det bara var ett tillfälligt inhopp eller om Bo Maniette nu är tillbaka i dubbningsbranschen, men jag tror inte att jag har sett honom i någon rollista efter den filmen, så jag tvivlar på att det är så. ^^

 

Bo Maniette (som i filmen gör rollen med påtaglig göteborg-dialekt vilket jag älskar då jag i princip är Göteborgare) gör en mycket bra rollprestation, talar med bra inlevelse och låter någorlunda lik originalrösten, som jag har för mig också har någon form av dialekt. 🙂

 

Mögul – Göran Forsmark:

 

Som Randalls vettskrämda assistent Mögul hör vi Göran Forsmark (1955-) som bland annat medverkat i Jägarna. För undertecknad kommer han dock alltid att vara förknippad med lokföraren Luke i Sabans ”Jim Guldknapp”, en serie som jag såg mycket på som barn. 🙂

 

Göran Forsmark gör en bra insats och låter relativt lik originalrösten. Han pratar dock med någon typ av dialekt som jag inte riktigt kommer ihåg var den kommer ifrån. Insatsen är dock som sagt bra, och det finns inget att direkt anmärka på.

Bland övriga röster hittar vi Isabella Moreau (aka Cassandra i Herkules tv-serien) som Fröken Flint, Anders Fagerberg (som jag inte vet vem det är) som Slem Galla, Hans-Peter Edh (som även medverkade i De 101 dalmatinerna 2) som Skrämselreaktorchefen, Anders Öjebo som Claws, Mats Jernudd (aka Gurgel i Hitta Nemo) som Charlie, samt Anton Olofson Raeder som en pojke i husvagnsscenen. Dessutom medverkar Stefan Frelander som Rex från Toy Story, som gör en kort cameo i blooper-scenerna som rullar under filmen eftertexter.

De flesta talar med bra inlevelse och låter relativt nära originalrösterna, och för det mesta stämmer munrörelserna hyfsat. ^^

 

Översättningen, som gjordes av Mats Wänblad, är av ganska hög kvalité och jag kan inte komma på att jag störde mig på något särskilt översättningsfel. Sångtexterna är även de bra skrivna, och det finns inte mycket att anmärka på.

 

Överlag är det en bra film med en riktigt bra dubbning. 🙂

 

Betyg:

 

Film/serie – 4/5
Röster – 4/5
Översättning – 4/5
Munrörelser – 4/5
Inlevelse – 5/5
Helhelsintryck – 4/5

Totalt betyg: 4.5

 

Det var alltså min första dubbningsrecension med det nya upplägget. Om ni har synpunkter och förslag på förbättringar till det här upplägget tar jag tacksamt emot dem via kommentarer och mail, ni hittar all kontaktinfo på kontakt-sidan.

 

Vi ses i nästa inlägg! 🙂
Översättning

Gamla recensioner #1 – DuckTales (Media Dubb)

DuckTales_Opening_Title.png

Redan 2011, när jag var 16 år, började jag skriva recensioner på olika dubbningar. Där och då hade jag givetvis inga planer på att publicera mina verk online, utan skrev det mest för skojs skull. Nu, 6 år senare, tänker jag släppa recensionerna som jag skrev då, med färska kommentarer om vad jag tycker om dubbningen idagsläget.

Samtliga recensioner i den här serien kommer att vara inklippta direkt från Microsoft Word, komplett med felstavningar och dylikt, allt för att efterlikna originalet så mycket så möjligt.

I och med DuckTales-rebooten som har premiär samma dag som det här skrivs, så ska vi ta oss en titt på recensionen jag skrev av Media Dubbs dubbning av DuckTales.

Innan jag klistrar in den så ska jag bara upplysa, att Media Dubb dubbade säsong 1 (alltså avsnitt 1-65), medan KM Studio dubbade de restrerande avsnitten, som därmed utgör säsong 2. KM Studio dubbade dessutom om ett par avsnitt som Media Dubb redan dubbat för videofilmen Vattenankor, men större delen av första säsongen har enbart en dubbning.

 

Svenska Röster:

Knattarna – Staffan Hallerstam
Farbror Joakim – John Harryson
Sigge – Per Sandborgh
Oppfinnar-Jocke – Stig Grybe
Fru Matilda – Irene Lindh
Anki – Lena Ericsson
Albert – Gunnar Ernblad
Guld-Ivar Flinthjärta – Tor Isedal / Per Sandborgh / Steve Kratz / Peter Harryson
Alexander Lukas – Hasse Jonsson
Kalle Anka – Andreas Nilsson
Magica De Hex – Siw Malmqvist / Birgitta Fernström
Dufus – Hasse Jonsson
Spökplumpen – Gunnar Ernblad
Björnbusar – Calle Reblihander / Per Sandborgh / Gunnar Ernblad / Bertil Engh

Disneys serie med Farbror Joakim och Knattarna i spetsen började 1987. I Sverige finns det två dubbningar. En av Media Dubb (den som jag kommer att recensera här) och en av KM Studio som bland annat används på videofilmen Vattenankor och på ett avsnitt på dvd:n Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr – vol 2. Denna dubbningen åsyftar som sagt Media Dubbs klassiska dubbning av serien. I rollen som Knattarna hör vi Staffan Hallerstam (som bland annat spelade Bosse i Karlsson på Taket). Han passar bra i rollen även om han låter en aning burkig då hans röst troligen förvrängts elektroniskt. I rollen som miljadären Joakim von Anka hör vi ingen mindre än John Harryson. Han spelar inte Farbror Joakim, han praktist taget ÄR Farbror Joakim. Han passar perfekt i rollen och talar med utmärkt inlevelse och utmanar till och med Orginalrösten Alan Young. I rollen som Farbror Joakims pilot (senare Darkwing Ducks) Sigge McQuack hör vi dubbningsveteranen Per Sandborgh. Han passar mycket bra i rollen och vinner lätt över Ulf Källvik som tog över rollen när KM Studio tog över dubbningen. Per talar också med bra inlevelse. Per medverkar för övrigt inte bara som Sigge utan även som Guld-Ivar Flinthjärta och som en björnbuse. I rollen som Hushållerskan Matilda hör vi veteranen Irene Lindh, som här använder en rätt jobbig röst, men hon är godkänd. I rollen som Oppfinnar-Jocke hör vi Stig Grybe som precis som John Harryson är sin rollfigur. Stig passar utmärkt i rollen, och talar med god inlevelse i alla fall i dom avsnitten jag har sett. Som Guld-Ivar Flinthjärta hör vi inte mindre än 4 stycken skådespelare (!), först Tor Isedal som jag inte har hört, sedan av Per Sandborgh, Steve Kratz och till slut av Peter Harryson i avsnittet ”Hästkapplöpningen”: Jag har personligen inte hört alla fyra, men av dom jag hört (Per Sandborgh och Peter Harryson) är Per Sandborgh bättre. I rollen som lilla Anki hör vi Lena Ericsson. Hon passar bra i rollen som ynklig och talar med god inlevelse. Som Kalle Anka som ibland medverkar som gästroll hör vi Andreas Nilsson (Som för övrigt gjorde Kalle för första gången här), som alltid är duktig, förutom att han här talar otydligt ibland. Som Magica de Hex hör vi ingen mindre än Siw Malmqvist. Såvitt jag kan bedöma passar hon bra i rollen, men jag har personligen inte hört Lena Ericsson och Birgitta Fernströms insatser. Förutom dessa medverkar för det mästa bra skådisar som till exempel Hasse Jonsson (Alexander Lukas, Dufus), Gunnar Ernblad (Spökplumpen, Albert, Björnbuse) och Calle Rebhiander (Björnbuse). Dom flesta passar bra in i sina roller och dom flesta talar med god, bra eller utmärkt inlevelse. Serien är välgjord och rolig och jag rekommenderar den verkligen för dom som vill njuta av Knattarna, Farbror Joakim, Kalle Anka, Oppfinar-Jocke, Björnligan och Alexander Lukas. Serien från 10/!0 och dubbningen får 9/10. *********

 

Kommentar:

För det första, så kan man se en hel del fel i själva röstlistan ovan. Dels stavar jag Carl-Johan Rehbinder som ”Calle Reblihander” och dels så crediterar jag Bertil Engh som en av björnbusarna, trots att han bara gör rösten i KM Studios dubbning. Jag crediterar även Birgitta Fernström som Magica de Hex, trots att hon också bara medverkar i KM Studios version. Dessutom så spelar Per Sandborgh bara Guld-Ivar i säsong två också, men där kan jag ändå förstå att jag skrev som jag skrev, eftersom att jag då inte visste i vilka avsnitt som Guld-Ivar hade vilken röst.

Om vi bortser från att jag stavat fel på en del skådespelare och crediterat fel, så måste jag ändå säga att jag håller med det mesta jag skrev om i recensionen. Dock så ställer jag mig frågande till vad jag menar med att Irene Lindh ”talar med en ganska jobbig röst” ? Såvitt jag minns hade Irene Lindh ungefär samma röstläge som Matilda i ”Kurage, den hariga hunden”, som inte direkt är jobbig, utan mest tantig. Jag trodde först att jag råkat skriva fel, och egentligen menade Ankis röst, men inte heller hennes röst är särskilt irriterande i mina öron. Dessutom så undrar jag också om ”ynklig” verkligen är rätt ord för Anki. Personligen så skulle jag säga att Lena Ericsson inte låter ynklig. Däremot skulle jag säga att hon lyckas låta så liten som karaktären ska vara.

För övrigt, så tror jag att jag inte alls hade hört Per Sandborgh som Guld-Ivar Flinthjärta när jag skrev recensionen. I stället tror jag att jag syftade på Tor Isedal, eftersom att det är han som gör rösten till Guld-Ivar i avsnitten på DuckTales dvd:erna som släpptes för snart 10 år sedan. Det ska dock tilläggas att ett avsnitt på den andra dvd:n är med KM Studios dubbning, och där spelar Gunnar Uddén Guld-Ivar i stället. Jag är även 100% säker på att jag hört Gunnar Uddéns tolkning av Guld-Ivar Flinthjärta när recensionen skrevs, då jag hade videofilmen ”Vattenankor” som barn, trots att jag skrev motsatsen i inlägget.

Jag har ingenting att kommentera vad gäller det jag skrev om Farbror Joakim och Knattarnas röster, och inte heller om Stig Grybes insats som Oppfinnar-Jocke. Däremot är jag förvånad att jag bara nämnde Gunnar Ernblads insats som Albert som hastigast, då Ernblad gör en mycket bra insats i den här serien, både som Albert och som en rad andra figurer. Som parantes kan jag nämna att Gunnar Ernblad var utbytt som Albert i långfilmen baserad på DuckTales, och där var det Roger Storm som spelade Albert i stället. Det var inte helt lyckat, även om Roger Storm absolut är en bra skådespelare.

Jag älskar förresten hur osäker jag var på Magica de hex röst, eftersom att jag skrev ”såvitt jag kan bedömma passar hon bra i rollen”. Egentligen var jag inte alls säker på hennes röst. Idagsläget så måste jag tyvärr säga att jag inte riktigt tycker att Siw Malmqvist passar som Magica de Hex. Magica spelas dock inte bara av Siw Malmqvist i första säsongen. Efter att ha skummat igenom avsnitten som Magica medverkar, kan jag konstatera att i de sju avsnitten hon medverkar i, så gör Siw Malmqvist rösten i fyra avsnitt, och Lena Ericsson i de övriga tre. Personligen tycker jag att Lena Ericsson fungerar mycket bättre som Magica än Siw Malmqvist, men troligen så är jag nog ensam om att tycka det. xD

För övrigt har jag läst att Media Dubbs version ska ha väldigt dåligt ljud. När jag såg serien på VHS och DVD som yngre tänkte jag inte på det, men när jag nu såg om serien så tyckte även jag att ljudet inte var något att hänga i julgranen vid somliga partier. Det kan dock bero på källan som avsnitten komifrån. Den källan har jag ingen aning om, eftersom att jag sett avsnitten på nätet.

Sammanfattningsvis så är recensionen relativt välskriven, om än för kort. Den innehåller många nybörjarfel, som felstavningar, felcrediteringar, minnesförlust, med mera, men jag skulle ändå säga att den fortfarande representerar relativt väl vad jag tycker om dubbningen.

 

I nästa omgång av ”gamla recensioner” kommer vi ta en titt på min recension av KM Studios första dubbning av Nya Äventyr med Nalle Puh. Den omgången kommer släppas i november i år, så missa inte det. 🙂

 

Ed Edd & Eddy – Dubbningsrecension

Ursprungsland: Canada
År: 1999-2007
Skapad av: Danny Antonucci
Genre: Animerat / Familj / Komedi

 

Orginalröster:

Ed – Matt Hill
Edd (Dubbel-D) – Samuel Vincent
Eddy – Tony Sampson
Kevin – Kathleen Barr
Rolf – Peter Kelamis
Sarah – Janyse Jaud
Nazz (Tess) – Tabitha St. Germain/Erin Fitzgerald/Jenn Forgine
Jimmy – Keenan Christenson
Jonny 2×4 – David Paul Grove (ibland crediterad som Buck)
May Kanker – Erin Fitzgerald/Jenn Forgine
Marie Kanker – Kathleen Barr
Lee Kanker – Janyse Jaud
Mr. Sun – Danny Antonucci
Laughing Townspeople – Keenan Christenson

 

Svenska röster:

Ed – Stefan Frelander
Edd (Dubbel-D) – Mikael Roupé
Eddy – Stefan Frelander
Kevin – Gizela Rasch
Rolf/Reinar – Håkan Mohede
Sarah – Lena Ericsson
Tess – Gizela Rasch
Jimmy – Dan Bratt/Håkan Mohede
Jonny 2×4 – Johan Wikström
May Kratz – Lena Ericsson
Marie Kratz – Gunilla Herminge
Lee Kratz – Gizela Rasch
Farbror Sol – Håkan Mohede
m.fl

Översättning (ej alla avsnitt): Lars-Ivar Mohede
Studio: Sun Studio, Köpenhamn.

ed-edd-n-eddy-wallpaper-1-600x400

På en återvändsgata kallad Cul-De-Saac i staden Peach Creek, bor tre killar i 12-års åldern med nästan samma namn, men med helt skilda personligheter. Den förste av dem, Ed är ganska korkad och smutsig, men ändå snäll och stark. Den andra, Edd (som oftast kallas Dubbel-D för att inte blandas ihop med Ed) är extremt renlig och smart, och den tredje, Eddy, är girig, självisk och kaxig. Tillsammans drar de runt på gatan och försöker lura de andra barnen på pengar, så att de kan köpa de hett eftertraktade jättekaramellerna från stadens godisaffär. Det går dock inte alltid som planerat, och Eddarna blir ganska ofta tomhänta. Trots det, så ger de aldrig upp, och Eddy har hur många idéer som helst på lager…

 

Ed Edd & Eddy visades ursprungligen på Cartoon Network mellan 1999 och 2007, och visades i sex säsonger. Serien är än idag en av de populäraste ”Old School”-serierna, och har flera gånger visats i repris på kanalen. Här i Sverige har Ed Edd & Eddy också visats på Cartoon Network (samt även TV3 och Kanal 5), men Cartoon Network är den kanalen som huvudsakligen har visat serien.

Som barn älskade jag Ed Edd & Eddy, och har idag extremt starka nostalgiska band till serien. Därför kan det vara lite svårt för mig att döma serien opartiskt, men jag ska i alla fall göra ett tappert försök.

Serien består av ungefär 130 avsnitt på vardera 11 minuter, samt 4-5 specialavsnitt och en långfilm, ”Filmen om Ed Edd & Eddy” som fungerade som seriens avslutning. Den filmen kom 2009, och kanske kommer jag att recensera den filmen någon gång också. Varje avsnitt som visades på Cartoon Network bestod av två eller tre avsnitt, och vad jag vet visades serien inte i någon särskild ordning här i Sverige. I stället, hoppade man helt random mellan säsonger och avsnitt hela tiden. Senast gången jag såg en tablå för Cartoon Network (vilket var hösten 2016) visades serien fortfarande på Cartoon Network, då väldigt sent på natten, men då det nästan är ett år sedan kan jag inte utesluta att serien inte längre går där. Jag har dock fått tag i ett stort antal svenskdubbade avsnitt på nättet, och kan tack vare det göra den här recensionen.

 

Själva serien är relativt snyggt ritad, och animeringarna har en ganska fin gimmick att karaktärerna och föremålen har siluetter bakom sig som rör sig hela tiden. Det kan låta störande, men faktum är att det bara är charmigt. Själva storyn varierar från avsnitt till avsnitt, och i de flesta avsnitten är storyn relativt väl genomarbetad och intressant. Jag har även fått höra att ett av avsnitten, ”Here’s mud in your Ed” från säsong 4, är baserad på en idé från ett fan av serien, vilket är ganska coolt enligt mig. Serien har sex säsonger, men undertecknad är bara uppvuxen med de fyra första säsongerna. De två återstående säsongerna (den sista säsongen består egentligen bara av 2 avsnitt), började inte visas på Cartoon Network för än runt 2008-2009, vilket var den tiden då jag började kolla på kanalen mer sällan, så därför har jag inte sett några avsnitt av de säsongerna för den här recensionen. Säsong 5 (och 6) är dock inte dåliga, men de föll mig helt enkelt inte i smaken lika mycket som de andra säsongerna.

Bakgrundsmusiken, som till största delen består av Jazz, är väldigt bra enligt min mening, och fyller sin funktion perfekt. Jag kan inte komma på några exempel där musiken inte fungerade, och ljudvolymen är också såpass bra att den inte döljer dialogen. Det gäller för övrigt både den svenska dubbningen och det engelskspråkiga originalet.

Precis som de flesta andra programmen på Cartoon Network (såsom Johnny Bravo, Powerpuffpinglorna, Dexters Labratorium, Cow & Chicken, m.fl) dubbades Ed Edd & Eddy av Sun Studios köpenhamnsfilial. Enligt Mikael Roupé (som spelar Edd i serien) så hade inte dubbningen någon egentlig regissör på grund av budgeten (på den tiden var det tydligen bara långfilmer från Sun Studio som hade regissörer).

I rollen som Ed hör vi i alla fall Stefan Frelander (känd som Rex i Toy Story, rösten till Johnny Bravo och Bartok i Anastasia) i den svenska dubbningen och Matt Hill i det engelska originalet. Stefan Frelander gör en mycket bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller röstkaraktären någorlunda. Han låter dock något äldre än originalrösten. Jag är dock kluven till om han är bättre än Matt Hill, då Stefan Frelander förvisso har en inlevelse som låter roligare, men Matt Hill har en röst som passar Ed något bättre. I slutändan får jag nog säga att det blir oavgjort, trots att jag är uppvuxen med Stefan Frelanders insats.

Som Edd (aka Dubbel-D) hör vi som sagt Mikael Roupé (som bland mycket annat gjort rösten till Snurre Sprätt och Daffy Anka), och även han passar bra i rollen. Han talar dessutom med riktigt bra inlevelse, men Mikael Roupé brukar sällan svikta på den punkten. Rösten låter dock påtagligt mer ”maskulin” än originalrösten, som (trots att skådespelaren är manlig) balanserar på gränsen till att låta femenin. Även om jag är nöjd med Mikael Roupés insats, hade det ändå varit intressant att höra en något ljusare röst för Edd. Som sagt, så är det inget stort problem, och Mikael Roupé får fullt godkänt.

Som Eddy hör vi också Stefan Frelander, och något som bra är att man inte hör att Stefan gör både Ed och Eddy om man inte lyssnar noga. Stefan talar även här med riktigt bra inlevelse, dock är rösten inte direkt snarlik originalets Tony Sampson. Rösten är nämligen för ljus och ”skränig” om man säger så. Stefan talar också med märkbart högre röst än Tony Sampson, i alla fall i den första säsongen. Från den andra säsongen och framåt så verkar det i alla fall som att Frelander sänkte rösten lite, vilket jag uppskattar. Frelander bibehåller dock röstkaraktären någorlunda väl, och får även han godkänt.

 

Som tuffingen Kevin hör vi Gizela Rasch, kanske mest känd som rösten till Dexter i Dexters Labratorium. Hon gör en mycket bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller röstkaraktären väl. Det ska dock poängteras att hon låter aningen femenin, medan originalets Kathleen Barr (som även hon är kvinna) är extremt trovärdig när hon lånar ut sin röst till denna pojk-karaktär. Det gör dock inte Gizela Raschs insats dålig, och jag gillar henne precis lika mycket som originalrösten.

Som invandrarkillen Reinar (som kallas för originalnamnet Rolf i den första säsongen) hör vi Håkan Mohede, för undertecknad mest känd som Scrappy-Doo i Sun Studios dubbningar av Scooby-Doo (för äldre är han kanske mest känd från videodubbningen av Turtles, dubbningen av Super Mario Bros 3 eller som Dupontarna och Nestor i Tintin). Håkan gör en mycket bra insats och talar med bra inlevelse, men har en märkbart mörkare röst än originalets Peter Kelamis. Såvitt jag kan höra så har Peter Kelamis även en betydligt bredare brytning än Håkan, men personligen så tycker jag ändå att Håkan bryter lagom mycket utan att det blir svårt att förstå vad han säger.

Som parantes kan nämnas att Rolf i avsnittet ”Read All About Ed” spelas av Mikael Roupé i stället för Håkan Mohede. Rolf har dock endast en replik i det avsnittet, så troligen rör det sig om ett inhopp. Roupé gör dock en hyfsat bra insats där. I avsnittet ”Ed or Tails” är Håkan också utbytt, dock endast i en replik, vilket återigen troligen beror på inhopp. Vem som spelar Rolf i den repliken har jag dock ingen aning om.

Som Sara hör vi Lena Ericsson, och här har vi ett bra exempel på när en röstskådespelar som jag älskar använder en röst som jag hatar. Här använder nämligen Lena Ericsson en extremt hög och gäll röst som gör att man vill såga av sig öronen. Det är dock egentligen ingenting negativt, då en del av Saras karaktär är att hon skriker och gapar hela tiden. Även i originalet är Saras röst ganska irriterande, men som sagt så är det ju poängen med rösten. Lena talar i alla fall med bra inlevelse, men låter inte riktigt lik originalrösten. Hon har nämligen en något ljusare röst än originalet, och låter marginellt yngre (trots att originalrösten Janyse Jaud är ungefär 17 år yngre än Lena Ericsson), men trots det så är hon fullt godkänd.

Som blonda tjejen Tess (vars originalnamn är Nazz) som i princip alla killar utom Reinar och Jimmy är kär i, hör vi Gizela Rasch, som även spelar Kevin. Precis som med Stefan Frelander hör man inte direkt att Kevin och Tess har samma röst om man inte lyssnar noga. I originalet så har Tess tre röster, så därför har jag inte orkat att jämnföra Gizela med alla tre rösterna. Hon låter dock aningen ”mognare” och äldre än den rösten jag hört, men hon är ändå fullt godkänd.

Som Jimmy hör vi faktiskt två röster. I merparten av serien är det Dan Bratt (aka Professor Kalkyl) som gör rösten, medan det är Håkan Mohede som gör rösten i vissa avsnitt i säsong 2, däribland ”Hot Buttered Ed” och ”High Healed-Ed”. Anledningen till röstbytet är att Bratt var frånvarande på grund av en operation, så därför fick Håkan Mohede hoppa in i några avsnitt. Till skillnad från de flesta andra karaktärernas röster är jag inte särskild nöjd med Jimmys röst, i alla fall inte med Dan Bratts insats. Inlevelsen är visserligen mycket bra, men rösten låter på tok för gammal och tillgjord. Nu är det i och försej inte direkt lätt att matcha Jimmys röst, då originalrösten Keenan Christenson endast var 15 år gammal när serien började, vilket innebär att han hade en mer naturligare röst, åtminstone i början. Det är dock ingenting jag beskyller Dan Bratt för, då han troligen gjorde vad han kunde med rollen. Trots att jag inte alls är nöjd så får han ändå godkänt. Håkan Mohedes insats i svårare att kommentera, då man knappt hör att det är han. Den enda anledningen till att jag vet att det är Mohede som gör rösten är att antingen Mikael Roupé eller Dan Bratt en gång berättade det via mail. När jag var liten reagerade jag faktiskt ofta på att Jimmy bytte röst, men jag störde mig faktiskt inte. Mohedes tolkning låter ganska pitchad, och i dagsläget vet jag inte om han gjorde till rösten på egen hand eller om man bearbetade rösten elektroniskt i efterhand. Jag provade dock att leka lite med Mohedes version av Jimmy i Audacity, men fick inte fram något som stödjer teorin att rösten är elektroniskt bearbetad. Mohede låter i alla fall något mer lik originalrösten än Dan Bratt, men låter samtidigt för burkig för att vara helt perfekt. Även Mohede är dock godkänd.

Som ensamvargen Jonny 2×4, som alltid bär runt på sin planka hör vi Johan Wikström, kanske mest känd som berättarrösten i den svenska dubbningen av Powerpuffpinglorna. Även om röstlikheten med originalrösten David Paul Grove inte är perfekt så passar Johan ändå väldigt bra i rollen och talar med god inlevelse. Jag tycker dock att rösten ändrar sig lite mellan varven, men det kanske beror på att alla säsongerna inte dubbades på en gång, så att Johan inte riktigt kom ihåg hur Jonnys röst lät. Det är dock inte något stort problem och förekommer väldigt sällan. I det stora hela så är rösten fullt godkänd.

Till sist har vi då de elaka systrarna Kratz (aka Eddarnas ofrivilliga flickvänner) som spelas av Lena Ericsson (May), Gizela Rasch (Lee) och Gunilla Herminge (Marie), den sistnämnda mest känd som Buttran i Powerpuffpinglorna. Jag har inga direkta kommentarer om deras insatser, förutom att inlevelsen är bra, men jag kan poängtera att man inte tänker på att Lena Ericsson även spelar Sara när man hör Majs röst. Det är dock ganska lätt att höra att Lee och Kevins röster är samma, dock så är det svårare att höra att Gizela också spelar Tess.

Då det inte finns några officiella creditslistor för serien från Cartoon Network så kommer de uppgifterna jag har från Mikael Roupé. Enligt honom så översatte Håkan Mohedes bror ett antal avsnitt, dock inte alla. Jag har tyvärr ingen information om vem som översatte resten av avsnitten eller vem som agerade tekniker, men tydligen så fick skådespelarna själva hjälpa till och hålla koll så att till exempel ingen karaktär byter namn mitt under avsnittet.

Översättningen på avsnitten är av ganska bra kvalité, och till skillnad från ett par av Sun Studios dubbningar (Haley Jetson, någon?) så behåller faktiskt merparten av karaktärerna sina originalnamn. Undantagen är Nazz, vars svenska namn är Tess och Rolf, vars svenska namn är Reinar. Förutom det så är även ”Double D” och systrarna May, Lee och Maries efternamn ”Kanker” översatta till ”Dubbel-D” respektive ”Kratz”. Översättningen på Double D och Kanker har jag ingen kommentar till, men Rolfs svenska namn är dock mycket intressant. I hela den första säsongen kallas karaktären nämligen för originalnamnet Rolf, men fro.m säsong 2 så kallas karaktären för Reinar. Ärligt talat så har jag ingen aning om varför det är så, men om jag får spekulera så gissar jag att det beror på att Rolf är ett såpass vanligt namn här i Sverige att det inte klingar särskilt utländskt, vilket karaktären är. Men som sagt så är det bara rena spekulationer och gissningar från min sida, och den egentliga anledningen till namnbytet kan vara något helt annat.

Till största delen så stämmer i alla fall översättningen relativt väl, även om en del ordskämt och roliga poänger tyvärr går förlorade på grund av att det svenska språket inte riktigt fungerar på samma sätt som originalspråket.

I original så kallas gatan där karaktärerna bor på för ”Cul-De-Saac” och själva staden för ”Peach Creek”, men så vitt jag har hört så används aldrig de namnen i den svenska dubbningen. I stället så används ord som ”Gatan”, ”Kvarteret” och ”Stan”, vilket ändå är en acceptabel lösning. Det är ju i alla fall bättre än att försöka direktöversätta det.

I originalet så försöker ju Eddarna alltid att köpa sina ”Jawbreakers”, men då den godissorten mig veterligen inte direkt finns i Sverige, så fanns det troligen ingen regelrätt översättning på ordet. För det mesta så översätts ”Jawbreakers” till ”Jättekarameller”, vilket ändå är en fullt acceptabel översättning. Då och då översätts dock ”Jawbreakers” med bara ”godis”, och i första avsnittet så översattes ”Jawbreakers” till ”Polkagrisar”. Den första översättningen (godis) är väl rätt okej, men ”polkagrisar” tycker jag inte är en särskild lämplig översättning. Tack och lov så har jag dock inte stött på något ytterligare avsnitt där den översättningen förekommer. I övrigt så är dock översättningen fullt godkänd.

Munrörelserna stämmer relativt väl, och för det mesta så stör man sig inte på dem. Någon enstaka gång i bland så rör sig munnarna någon sekund efter att karaktären slutat prata, men det händer väldigt sällan, så det är egentligen inte något stort problem.

Ljudkvalitén på dubbningen är också ganska bra. Större delen är det inget problem att höra vad karaktärerna säger, vilket det dock är i originalversionen. Nu har jag i och försej nersatt hörsel på ena örat, men jag tycker ändå att karaktärerna pratade otydligt vid en del tillfällen.

En sak som jag upptäckt när jag kollat igenom serien är att man vid ett par tillfällen (mest noterbart i avsnittet ”Avast Yer Eds” från säsong 1) glömt dubba in en replik, vilket betyder att karaktären rör på munnen utan ljud, och att en annan karaktär svarar utan att den första karaktären sagt något. Det är förstås inte roligt, men då serien enligt Mikael Roupé spelades in på knaper budget i ganska hög hastighet så får man ändå ha överseende med en del misstag.

Sammanfattningsvis så är den svenska dubbningen av Ed Edd & Eddy inte perfekt, men jag skulle ändå säga att den är en av Sun Studios starkare dubbningar. En del av rösterna passar inte riktigt, översättningen har sina brister på en del ställen, men trots det så är det ändå en bra dubbning. Som sagt så är det inte perfekt, men den är väldigt nostalgisk.

Om nu någon skulle fråga mig vilken version jag skulle rekommendera att se, så skulle jag svara att båda är lika bra.

A-Case-of-Ed-ed-edd-and-eddy-6819237-500-365

Betyg:

Film/serie: 10/10
Röster: 7/10
Inlevelse: 9/10
Översättning: 6/10
Munrörelser: 8/10
Helhetsintryck: 8/10

Totalt betyg: 8 av 10.

Tack till Mikael Roupé för information om dubbningen. 🙂

Simpsons: Filmen – Dubbningsrecension

Det tog lite tid, men här är recensionen av Simpsons: Filmen. 🙂

Simpsons: Filmen – Dubbningsrecension

Produktionsår: 2007
Speltid: 1 timme, 27 minuter (87 minuter)
Genre: Familj / Komedi
Originalröster: Dan Castellaneta, Nancy Cartwright, Julie Kavner, Yeardley Smith, Hank Azaria, Harry Shearer, Albert Brooks, m.fl

simpsonsfilmen.jpg

Svenska röster:

Homer Simpson – Anders Byström
Marge Simpson – Gunilla Orvelius
Bart Simpson – Annica Smedius
Lisa Simpson – Jenny Wåhlander
Maggie Simpson – Jenny Wåhlander
Russ Cargill – Roger Storm
Schwarzenegger – Anders Öjebo
Ned Flanders – Johan Lindqvist
Rodd & Todd Flanders – Mia Kihl
Moe – Peter Kjellström
Clancy Wiggum – Christian Fex
Ralph Wiggum – Mia Kihl
Clownen Krusty – Peter Kjellström
Farfar Simpson – Anders Byström
Mr. Burns – Anders Öjebo
Waylon Smithers – Peter Kjellström
Carl – Christian Fex
Kent Brockman – Christian Fex
Pastor Lovejoy – Peter Kjellström
Lindsay Neagle – Annica Smedius
Martin Prince – Mia Kihl
Helen Lovejoy – Åsa Bergfalk
Nelson Muntz – Annica Smedius
Collin – Robin Bivefors
Borgmästare Quimby – Anders Byström
Tom Hanks – Roger Storm

Övriga röster: Johan Spånbo, Linus Lindman, Anders Byström, Mia Kihl, Gunilla Eriksson, Maria Ljungberg, Johan Wilhemsson, Peter Kjellström, Roger Storm, Anders Öjebo, Gunilla Orvelius, Johan Svensson, Jan Kenneth Rönning, Christian Jernbro, Daniel Bergfalk, Åsa Bergfalk, Andreas Eriksson

Dialogregi: Christian Jernbro
Översättning: Johan Wilhemsson och Mats Wänblad
Dubbstudio: KM Studio AB

 

Punkbandet Green Day är på besök i staden Springfield, men omkommer tragiskt när deras pråm sjunker på grund av föroreningarna i Springfieldsjön. På minnesgudstjänsten för bandet, får Farfar Simpson en uppenbarelse om att hemska saker snart kommer att hända i staden. En tid efter Farfars uppenbarelse skaffar sig Homer en gris, men samma dag som han ska dumpa grisens silo vid återvinningsstationen, delar man ut gratis munkar i en affär. Utan att tänka sig för, dumpar Homer silon i Springfieldsjön för att vinna tid, vilket gör så att sjön om möjligt blir ännu mer förorenad. För att förhindra att gifterna i sjön sprider sig, beslutar sig den amerikanska regeringen för att sänka ner en gigantisk kupol över staden, vilket effektivt håller på att ta död på hela staden. Samtidigt har Bart tröttnat på att Homer aldrig bryr sig om honom, och börjar därför umgås allt mer med grannen Ned Flanders. När staden får klart för sig att det är Homers fel att de nu är fångade, jagar de familjen Simpson som flyr genom ett sjunkhål på deras tomt. Efterlysta och hatade av sina vänner, måste familjen nu fly…

Jag har alltid varit förtjust i Simpsons, så när jag såg den här filmen för första gången för snart 9 år sedan, så hade jag höga förväntningar. Filmen är mycket välgjord och har en genomarbetad story som håller intresset vid liv. Allt som allt förekommer 200 fasta karaktärer i Simpsons, och jag upplever det som att man försökte få med så många figurer så möjligt, utan att tänka på om de faktiskt platsade i filmen. Som sagt är dock filmen mycket välgjord, och soundtracket (som komponerades av Hans Zimmer) passar väldigt bra till scenerna.

 

Det är inte första gången Simpsons-karaktärerna pratar svenska. År 1994 bestämde man sig för att dubba serien och sända den på barnvänlig tid för att vinna mer tittare, då serien inte hade rönt några större framgångar i Sverige. Följden blev dock att svenska folket rasade över beslutet att dubba serien. Trots att TV3 (som sände dubbningen) lovade att den inte skulle sluta dubbas, började man åter att sända den textade originalversionen efter att man visat 6-7 avsnitt på svenska. Den dubbningen gjordes av Mediadubb International, med bl.a Per Sandborgh (Homer), Lena Ericsson (Marge), Annica Smedius (Bart), Louise Raeder (Lisa) och Steve Kratz (Otto Mann) medverkade. När filmen om den gula familjen producerades, meddelade Fox att filmen skulle dubbas i alla europeiska länder utan undantag.

Ursprungligen så skulle Simpsons: Filmen få en påkostad dubbning gjord av det nu nedlagda dubbningsbolaget MorganKane. Denna dubbningen skulle sedan visas på bio. Man hade redan börjar rollbesätta dubbningen (bland annat fick gamla Bart-rösten Annica Smedius provspela som Marge) när Fox i sista sekunden ändrade sig, och filmen visades i stället i svensktextad originalversion på bio. Den svenska dubbningen gjordes alltså inte förän filmen släpptes på DVD, så i stället för en påkostad dubbning från MorganKane, blev det i stället en lågbudgetdubbning av KM Studio, som mellan 1990-2004 ansvarade för Disneys dubbningar i Sverige.

Dubbningen regisserades av Christian Jernbro, och i rollen som Homer Simpson hör vi Anders Byström, inom dubbning mest känd som Bagheera i Djungelboken 2. Det är tyvärr inte helt lyckat. Byström låter på tok för mörk (även om jag hört att Per Sandborgh som dubbade rösten i tv-serien också var för mörk) och lyckas inte fånga röstkaraktären något vidare. Faktum är att jag under stora delar av filmen distraherades av hur Homers röst lät, vilket inte är ett plus i sådana här sammanhang. Inlevelsen är periodvis också mycket svagare än Dan Castellanetas originalröst, och låter heller inte lik Castellanetas röst. Anders Byström gjorde antagligen vad han kunde med rollen, men tyvärr så fungerar inte riktigt hans tolkning. De fanns visserligen inte med på creditslistan, men såvitt jag kan bedömma så spelar Anders Byström även Farfar Simpson och Borgmästare Quimby (även om jag tyckte mig höra hans röst på ett flertal ställen i filmen), och i den förstnämnda rollen fungerar han inte heller, då han inte lyckas fånga originalets mycket speciella röstläge. Den sistnämnda har jag ingen direkt kommentar till, men det fungerar i alla fall bättre än som Homer.

Som Homers hustru Marge hör vi Gunilla Orvelius, som bland annat dubbat rösten till Wanda i FairlyOdd Parents och Vitani i Lejonkungen 2. Eventuellt (jag är dock mycket osäker) så kan det också vara hon som gör rösten till Medecinkvinnan. Liksom Homer, så fungerar det inte något vidare här heller. Rösten är alldeles för uppenbart tillgjord, vilket tyvärr distraherar en aning under filmen, och tyvärr lyckas Orvelius inte heller komma upp i samma inlevelse som originalrösten Julie Kavner, och särskilt inte i scenen med bröllopsvideon. Fast i ärlighetens namn så är det ganska svårt att kunna nå upp till den nivån, då Julie Kavner tvingades göra över 100 tagningar av den scenen. Dessutom så har Julie Kavner också en fördel vad gäller otillgjorda röster, då hennes vanliga röst ligger extremt nära Marges röst. När allt kommer omkring så är Orvelius ändå skaplig i rollen, och av de kvinnliga rösterna som brukar dubba för KM Studio, så antar jag att Gunilla Orvelius var det bästa valet.

Som äldste sonen Bart hör vi Annica Smedius, som är den ende som återkommer från dubbningen av tv-serien. Smedius gör även rösten till mobbaren Nelson Muntz och Lindsay Neagle i filmen, men jag har ingen aning om hon även gjorde de rollerna i tv-serien. Annica Smedius är klart bäst i dubbningen och låter otroligt lik originalrösten Nancy Cartwright. Inlevelsen är också mycket bra, och ärligt talat så blir det inte mycket bättre här.

Som dottern Lisa hör vi Jenny Wåhlander, för undertecknad mest känd som fågelungen Kessie i Boken om Puh, men för andra dubbningsfans troligen mer känd för sina dubbningsroller i andra KM Studio-dubbningar, så som Winx Club och My Little Pony. Hon är helt okej, och låter mycket lik originalrösten, om än inte lika lik som Annica Smedius låter i rollen som Bart. Vid några tillfället sviktar också inlevelsen till en aning, men något stort problem är det inte. Minstingen Maggie har bara en replik i slutet av eftertexterna (”Uppföljare?”) men såvitt jag kan höra så är det Jenny Wåhlander som läser in även den repliken. Rösten låter ganska lik originalet, men tyvärr är ordet ”Uppföljare?” en aning för långt om man jämför med originalet, vars ord är ”Sequel?”. Dock förstår jag att man inte kunde översätta repliken bättre, då munrörelserna behöver passa.

Som grannen Ned Flanders hör vi Johan Lindqvist, inom dubbning mest känd som den nuvarande officiella svenska rösten till Janne Långben, en roll han gjort sedan omkring 1999. Trots att man är van vid Lindqvist som Långben, så distraheras man inte av det här, utan Lindqvist passar faktiskt förvånasvärt bra i rollen som Flanders. Visst, han är inte snarlik originalrösten Harry Shearer, men han bibehåller i alla fall röstkaraktären bra, och talar med god inlevelse.

Som skurken Russ Cargill hör vi dubbningsveteranen Roger Storm, som även dubbar Tom Hanks i den här filmen. Roger Storm bibehåller röstkaraktären hyfsat bra, och är ganska lik originalrösten Albert Brooks, men inlevelsen är tyvärr inte lika bra som originalet. För det mesta så är Roger Storms inlevelse helt okej, men här kunde det vara bättre. Det kunde självklart också ha varit sämre, och helt åt skogen är det ju inte.

Som president Arnold Schwarzenegger och Mr. Burns hör vi dubbningsveteranen Anders Öjebo. Som presidenten är rösten inte direkt slående lik originalrösten, men rösten fungerar i alla fall, förutom att Öjebos tyska/österikiska brytning låter en aning tillgjord. Som Burns passar han förvånans värt bra, är hyfsat lik originalrösten och bibehåller röstkaraktären bra. I båda fallen talar han med bra inlevelse.

Som Moe, Pastor Lovejoy och Clownen Krusty hör vi Peter Kjellström, för undertecknad mest känd som Musse Piggs rival Mortimer Mus i Musses Verkstad och Hos Musse. Som Krusty fungerar han hyfsat bra, även om jag är övertygad om att Christian Hedlund (som förvisso inte var röstskådespelare än då filmen spelades in) hade passat bättre. Som Moe är han helt okej, även om röstlikheten med Hank Azaria inte är 100%. Hans insats som Lovejoy finns det inte mycket att kommentera över, förutom att den är påtagligt ljusare än originalrösten. I alla fallen är inlevelsen i alla fall bra. Tilläggask an att Krustys röst lurade mig dock, och jag trodde ursprungligen att det var Anders Öjebo i rollen, och innan dess stod det på Wikipedia att Johan Spånbo spelar honom, men jag identifierade till slut Peter Kjellström som Krusty, tack vare Wikipedia.

Som polischef Wiggum och tv-reporten Kent Brockman hörs Christian Fex, som ursprungligen mest var en KM Studio-röst, men som nu hörs lite varstans inom dubbning. Som Wiggum fungerar han bra, men han verkar använda någon form av dialekt i rollen, trots att jag inte kan höra någon dialekt hos originalet. Jag är i och försej urusel på att höra amerikanska accenter, så det kan vara jag som missat något. I båda fallen talar han i alla fall med bra inlevelse.

Som Barts bästis Millhouse, skolnörden Martin Prince, polischefens son Ralph och Neds tvillingsöner Rodd & Todd hör vi faktiskt Mia Kihl, som vid tidpunkten börjat dubba allt mer sällan. Hon passar riktigt bra i rösterna. Nu är ju de karaktärernas originalröster också gjorda av kvinnor, men Mia Kihl låter faktiskt en aning för femenin för att passa riktigt bra i rollen.

Genom uteslutningsmetoden så misstänker jag starkt att det är Robin Bivefors (känd som Koda i Björnbröder) som gör den svenska rösten till Collin, Lisas love interest. Han passar ganska bra i rollen, talar med hyfsad inlevelse, men låter mer manlig än originalrösten, vilket beror på att originalrösten görs av en kvinna.

Jag har ännu inte lyckats fastställa vilka som gör rösterna till bland annat Apu och Barney, men det mesta tyder på att det är Linus Lindman som spelar Barney, The Comic Book Guy och gälle tonåringen. Det är dock (i alla fall för undertecknad) lite krångligt att skilja Linus Lindman och Anders Byströms röster åt, vilket försvårar röstidentifieringen.

De övriga rösterna varierar mellan helt okej och skapliga, men de flesta talar i regel med bra eller utmärkt inlevelse.

Översättningen, som gjordes av två personer är helt okej, men till exempel svordommar och andra kraftuttryck har av förklarliga skäl byts ut mot mildare ord (originalets goddamn, som betyder jävla har till exempel översatts som förbaskade) och om man (som jag) är van vid originalet kan den svenska översättningen kännas väldigt mesig. En hel del av humorn och dialekterna i originalet går också förlorade i dubbningen, men under de rådande omständigheterna så är det ändå helt okej. Jag vet inte hur de översatte i tv-serien, men Homers berömda uttryck ”Doh!” kallas för samma i den svenska dubbningen. I originalet pratar ju även Ned Flanders på ett väldigt speciellt sätt (Hiddley Ho!), och även i den svenska dubbningen förekommer detta, och det fungerar hyfsat bra. Munrörelserna stämmer i regel mycket bra, och jag störde mig aldrig på dem något nämnvärt.

Ljudet är mycket bra, och jag kan inte komma på något tillfälle där det inte går att urskilja vad som sägs. En del läten, såsom Lisas hysteriska skratt och Nelsons Ha-Ha! har inte dubbats, utan i stället hör man Yeardley Smith och Nancy Cartwrights originalljud där. Jenny Wåhlander och Annica Smedius låter iochförsej tillräckligt lika originalrösterna för att jag inte ska störa mig, men jag förstår att folk kan störa sig på det. I ärlighetens namn, så är det dock inte riktigt schysst att skälla ut dubbningsbolaget för det, då jag misstänker att de lätena ligger i M&E (Music & Effects)-spåret, vilket gör det omöjligt att dubba.

Sammanfattningsvis så är det ändå en helt okej dubbning, men tyvärr så sänker i synnerhet Homers röst ner dubbningen extremt mycket, då rösten inte passar alls. Men med tanke på dubbningsbolaget så är det ändå en postivit överraskande dubbning. I ärlighetens namn så skulle jag dock enbart rekommendera den svenska dubbningen för er som är intresserade av att höra Simpsons på svenska. Jag får tyvärr ställa mig till skaran som säger att Simpsons passar bättre på engelska, men det var ändå riktigt intressant att se Simpsons på svenska. Jag är dock övertygad om att dubbningen hade blivit oändligt mycket bättre om MorganKane fått göra den, men det enda man kan göra är att spekulera i hur den dubbningen skulle kunnat bli.

Och till alla er Green Days-fans: Jag är tyvärr inte säker på vem som dubbar rösterna till bandet, men jag är i alla fall rätt säker på att Johan Svensson dubbar rösten till en av bandmedlemmarna. Rösterna passar i alla fall bra och inlevelsen är god där med. 🙂

Homer-Marge

Betyg:

Film/serie: 8/10
Röster: 5/10
Inlevelse: 5/10
Översättning: 6/10
Munrörelser: 8/10
Helhetsintryck: 5/10

Totalt betyg: 6/10

Bilder från: simpsons.wikia.com, tradera.com.

Simpsons tillhör Fox.

Scooby-Doo i Vilda Västern – Dubbningsrecension

Produktionsår (film/serie): 2016

Produktionsår (dubbning): ca. 2016

Svenska röster:

Scooby-Doo – Steve Kratz

Shaggy – Jesper Adefelt

Velma – Jennie Jahns

Fred – Peter Sjöquist

Daphne – Suzanna Dilber

Tawny – Annika Herlitz

Buddy G – Knut Sjöberg Brise

Rafe – Adam Fietz

Kyle – Daniel Goldmann

Dave / David – Nicklas Berglund

Zeke – Peter Sjöquist

Andy – Nick Atkinson

Midge – Beata Harryson

Desdemona – Siri Bergsten

Carol – Annika Herlitz

Sharon – Beata Harryson

Övriga röster:

Steve Kratz

Knut Sjöberg Brise

Leon Pålsson Sälling

Ole Ornered

Jennie Jahns

Suzanna Dilber

Nicklas Berglund

Peter Sjöquist

Lovisa Blixt

Lily Wahlsteen

Nick Atkinson

Magnus Mark

 

Dialogregi: Joakim Elfgren

Översättare: Joakim Tidermark (Mediaplant)

Manusbearbetning: Joakim Elfgren

Producent: Niclas Ekstedt

Tekniker: Joakim Elfgren

Inspelat i: BTI Studios Sweden (fd. Dubberman)

scooby_doo_i_vilda_vastern

 

Scooby-Doo och hans vänner Shaggy, Velma, Fred och Daphne ska åka och hälsa på en Tawny, en avlägsen släkting till Shaggy, som bor på en ransch i bästa Vilda Västern-stil. När de anländer, blir dock alla i hela byn skräckslagna när de får syn på Shaggy. Det visar sig att spöket efter den ökände västern-banditen Stiliga Jack (som råkar vara en av Shaggys förfäder) precis har satt skräck i byn, och nu måste våra vänner lösa det här mysteriet för att inte Tawny ska förlora sin ransch.

Sedan jag var barn har jag alltid varit ett stort fan av Scooby-Doo, men då de senaste årens Scooby-serier och filmer hållt en varierande klass, hade jag inga större förväntningar inför den här filmen. Lyckligtvis är den här filmen riktigt bra, även om den naturligtvis inte är lika underbar som originalserien från 1969. En sak som är mycket trevligt att se, är att Scooby-franchisen fortfarande producerar tecknat material, och inte datoranimerat. Det är givetvis ingenting fel på datoranimation, men personligen så föredrar jag tecknat före dataanimerat, i alla fall när det gäller Scooby-Doo. J

Nu har jag tyvärr inte sett tv-serien ”Be Cool, Scooby-Doo!” eller någon av de filmerna som släppts efter 2012, men utifrån vad jag läst mig till, så verkar det som att i alla fall Daphnes personlighet är som i Be Cool, Scooby-Doo, även om jag inte är helt säker. Den bör i alla fall inte vara baserad på ”Scooby-Doo! Mystery Incorperated” (som jag inte är förtjust i), då till exempel Fred inte är riktigt lika pantad som i den tv-serien, och ingen av de kvinnliga medlemmarna i Mysteriegänget verkar stöta på de manliga medlemmarna. Då jag som sagt inte är särskilt förtjust i Scooby-Doo! Mystery Incorperated, så är jag väldigt glad att man slopat personligheterna och själva stilen från den filmen.

Filmen dubbades av BTI Studios, som var den studion som förut hette Dubberman, och regissör (samt även manusbearbetare och tekniker för dubbningen) är den för mig helt okände Joakim Elfgren.

Då Stefan Frelander (som dubbade Scoobys röst i nästan 25 år) lämnade dubbningsbranschen för ett par år sedan, så är det gamla goda hederliga Steve Kratz som återigen spelar Scooby. En mycket bättre Scooby-röst än honom går det nog inte att hitta på svenska, och jag måste säga att jag är imponerad att han än idag klarar att göra rollen lika bra som för 25 år sedan, då han gjorde rollen för första gången. Inlevelsen är utmärkt, rösten passar perfekt, och man hör tydligt vad Steve säger.

Som Shaggy hör vi (precis som i Scooby-Doo! Mystery Incorporated) Jesper Adefelt, kanske mest känd som den svenska rösten till Ron Weasley i Harry Potter. Här är jag väldigt kluven i hur jag tycker. Å ena sidan tycker jag att Jesper Adefelt är en mycket bra skådespelare som passar mycket bra som unga och tonåriga karaktärer, och dessutom talar han med bra inlevelse. Å andra sidan så ligger hans röst tyvärr lite för långt ifrån de tidigare svenska rösterna. Jämnför man till exempel Jesper Adefelts insats som Shaggy med Peter Harryson eller Thomas Engelbrektson, så är det som att jämnföra natt och dag. Däremot så är hans Shaggy-röst inte helt olik Bobo Eriksson som spelade Shaggy fram tills 2009 (dock så är Bobo artist till yrket, vilket innebär att han ofta inte kunde spela Shaggy under sin period. Då brukade Kristian Ståhlgren oftast ta över rollen, men mer om det en annan gång); men inte tillräckligt för att skulle kunna blanda ihop dem. Personligen anser jag att Jesper Adefelt inte är den bästa rösten till Shaggy, men inte heller den sämsta. Jag skulle nog placera honom någonstans i mitten.

Som Velma hör vi fortfarande Jennie Jahns, precis som vi gjort de senaste 15 åren, och jag måste säga att hon fortfarande fungerar finfint som Velma, även om Annica Smedius är och förblir min favorit Velma-röst. Det enda jag kan anmärka på här, är att Velmas röst låter ganska högt pitchad. Missförstå mig inte, Velma har en högt pitchad röst i originalet, men i den här dubbningen låter det vid ett par tillfällen aningen onaturligt, främst i början. Jag vet inte om det har med Jennie att göra, eller om problemet ligger i tekniken.

Som Fred hör vi fortfarande Peter Sjöquist, och han gör som alltid ett bra jobb. Han talar med bra inlevelse, bibehåller röstkaraktären och låter hyfsat lik originalrösten. Mer finns det egentligen inte att säga, då Peter Sjöquist redan spelat Fred i så många sammanhang att man redan är van.

Daphne har under de senaste 15 åren spelats av Sharon Dyall (även om Elin Abelin var med på ett hörn som Daphne inom den här tidsramen), men i denna filmen är hon nu utbytt mot Suzanna Dilber. Jag har ingen aning om Dilber bara hoppade in tillfälligt, eller om Sharon Dyall faktiskt har slutat som Daphne, men det var i alla fall av den här anledningen som jag bestämde mig för att se filmen. Suzanna Dilber passar väldigt bra som Daphne, talar med god inlevelse och bibehåller röstkaraktären. Hon matchar ocks Grey DeLisle (eller Grey Griffin som hon heter numera) väldigt bra. Jag vet dock inte om jag skulle sträcka mig så långt som att säga att hon är bäst, men hon är defenitivt bland de bättre Daphne-rösterna.

Som Shaggys avlägsna släktig Tawny hör vi Annika Herlitz, mest känd som Elsa i den svenska dubbningen av monsterhitten Frost. När jag läste hennes namn i credistlistan, var jag en smula orolig att jag skulle höra Annika Herlitz, och inte karaktären, då Annika Herlitz har en ganska distinkt röst som jag lätt känner igen. Glädjande nog så störde jag mig inte alls. Annika talar med bra inlevelse och passar bra i rollen, även om jag ännu inte sett originalversionen.

I övriga roller hör vi bland annat Ole Ornered, Knut Sjöberg Brise, Beata Harryson, Nick Atkinson, Magnus Mark, Adam Fietz, och även de skådespelarna som spelar Mysteriegänget (med undantag för Jesper Adefelt), det är speciellt intressant att Beata Harryson medverkar, då hennes far Peter Harryson är och förblir den bästa Shaggy-rösten i Sverige. Som gammalt fan av dubbningen till ”Scooby-Doo: Var är du?” så var det även väldigt trevligt att höra Peter Sjöquist som en del biroller, och inte minst Steve Kratz som Scooby-Doo.

Jag har som sagt inte sett originalversionen ännu, men det verkar i alla fall inte vara några större brister i översättningen. Däremot irriterade jag mig över att det på omslaget till filmen stod ”En hel långfilm” (troligen översatt från ”A Full-length movie”). Det kan vara jag som är petig när det gäller stavning och språk, men jag hade föredragit om det stod enbart Långfilm på omslaget.

Då kommer vi till creditsversionerna. Genom större delen av filmen märkte jag inte av några skyltar eller dylikt, men de få som fanns lästes upp av skådespelarna som om deras karaktärer läste upp skyltarna, vilket jag tycker är ett mycket klokt sätt att översätta just det på, vilket jag även nämnde i min recension av Scooby-Doo: Var är du?

Jag kollade visserligen inte igenom eftertexterna, men jag tvivlar på att rösterna står angivna i slutet, då Warner Bros inte brukar vara så duktiga på den fronten. Men då Daniel Hofverberg trots allt lyckades få tag på en creditslista (vilket han troligen inte lyckats på de senaste årens Scooby-filmer) så är det inte helt omöjligt att credits finns utsatt på filmen.

Sammanfattningsvis är det en välgjord dubbning med passande röster, till en mysig Scooby-Doo film med hjärtat på rätta stället. J

scoobydoowestern.jpg

Betyg:

Film/serie: 7/10

Röster: 8/10

Inlevelse: 9/10

Översättning: 7/10

Munrörelser: 7/10

 

Totalt betyg: 7,5/10

 

 

LazyTown – Dubbningsrecension

LazyTown – Dubbningsrecension

Produktionsår: 2004-2014 (serien), c. 2006-2007 (dubbningen)

Originalskådespelare: Magnús Scheving, Julianna Rose Mauriello, Stefán Karl Stefánsson, m.fl

 

Svenska röster:

Sportacus – Michael Blomqvist

Stephanie – Simona Holmström

Robbie Rutten – Niclas Ekholm

Ziggy – Gabriel Odenhammar

Stingy – Nick Atkinson

Pixel – Anton Mencin

Trixie – Nina Gunnarsdotter

Borgmästare Bastian Bussig – Anders Öjebo

Nora Nyfiken – Gunilla Orvelius

Lilla Sportacus – Hannes Edenroth

Den lata anden – Anders Öjebo

 

Titelsång: Carl Utbult

Körssång: Åsa Bergfalk

 

Dialogregi: Christian Jernbro (Säsong 1), Oskar Skarp (Säsong 2)

Översättning: Johan Wilhemsson

Sångtexter: Mats Wänblad

Tekniker: Christian Jernbro, Daniel Bergfalk, Andreas Eriksson, Oskar Skarp

Inspelat i: KM Studio AB (Säsong 1), Dubberman (Säsong 2)

LazyTown är en stad som ligger vid en ospecificerad plats i världen, och där bor bland annat spelfreaken Pixel, godisälskaren Ziggy, den girige Stingy och bråkstake Trixie.  Dit kommer den spralliga rosahåriga flickan Stephanie för att bo med sin morbror, som även är stadens borgmästare. Hon upptäcker dock snart att barnen i staden inte verkar vara det minsta intresserade av att leka utomhus eller röra på sig, i stället sitter de innomhus och spelar spel och äter godis. När den blåklädda superhjälten Sportacus dyker upp i staden, börjar det dock hända saker, och snart inspereras barnen att leka utomhus, och det dröjer inte länge innan Sportacus blir hela stadens favorithjälte. Eller, inte riktigt hela staden. Det finns nämligen en person vid namn Robbie Rutten som inte tycker om att Sportacus befinner sig i staden. Han vill nämligen att staden ska vara lika lat som han är, men med Sportacus i farten får han aldrig lugn och ro..

LazyTown är ett isländskt barnprogram som ursprungligen visades i Island mellan år 2004-2007, innan serien pausades. År 2012 började man återigen producera avsnitt, då med en ny skådespelare för Stephanie, då den första (Julianna Rose Mauriello) hade blivit för gammal. Serien skapades av Magnús Scheving (som också spelar Sportacus i serien) för att få barn att röra på sig mer och äta nyttigare. Serien har funnits i många skepnader i sitt hemland, men själv såg jag serien för första gången när jag var ungefär 10-11 år gammal och kollade på Lattjo Lajban på TV4, jag minns dock inte mycket av den gången, utan de egentliga första minnena kommer när jag fick volym 1 och 2 av LazyTown av min moster när jag fyllde 11 år.

Serien är ju i första hand riktad till yngre barn, så jag har nog aldrig varit den rätta åldersgruppen, men än idag, som 21-åring tycker jag fortfarande att serien är underhållande. Visst, den är inte helt perfekt, men det fungerar ändå som underhållning för stunden.

 

Själva serien är snyggt filmad och klippt, och även om en hel del saker (te.x godiset och grönsakerna) är uppenbart gjorda av plast så är det ändå ganska bra. Endast tre av karaktärerna är Live Action, nämligen Stephanie, Sportacus och skurken Robbie Rutten. De andra karaktärerna är dockor, vars utseende håller varierad klass.  Även om en del av dockorna kan se lite småcreepy ut ibland, så är det fortfarande JÄVLIGT mycket behagligare att kolla på i den färdiga serien än i pilotavsnittet med Shelby Young. Xd

Det är också väldigt mycket musik i serien. De flesta låtarna håller god kvalité, och något som måste ses som ett plus är att man nästan inte glömmer bort en enda låt man hört i serien. Några guldkorn inkluderar ”Cooking by the book”; ”You are a Pirate”, ”Gizmo Guy” och ”We are number one”. Den sistnämnda har dock inte fått någon svensk version såvitt jag vet.

Jag har visserligen sett delar av ett svenskdubbat säsong 3-avsnitt, men jag misstänker att säsong 1 och säsong 2 är de enda kompletta säsongerna som dubbats. Den första säsongen dubbades av KM Studio i Karlskoga, medan den andra dubbningen spelades in i Dubberman. Rösterna är dock identiska i båda dubbningarna, det enda som skiljer dem åt är regissör, översättare och tekniker.

 

Den första säsongen regisserades av Christian Jernbro, och i rollen som Sportacus hör vi Michael ”Nasse” Blomqvist. Han talar med bra inlevelse och passar fint i rollen. Hans sångröst är också bra, men så är han ju sångare till yrket egentligen. I den engelska originalversionen talar Sportacus med påtaglig isländsk brytning, men det beror på att Magnús Scheving inte kunde engelska så bra innan serien drog igång. Den svenska rösten talar dock utan brytning.

Som den rosa, glada tjejen Stephanie hör vi Simona Holmström, som mig veterligen inte dubbat så himla mycket. Förutom Stephanie är väl hennes mest kända roll som Bridgette i Total Drama Island, som visades på Cartoon Network år 2008. Simona talar med bra inlevelse och sjunger mycket bra, dock så är hennes röst aningen för djup, och låter något för gammal. Det beror dock på att Julianna Rose Mauriello bara var 13 när hon spelade in LazyTown, medan Simona var minst 18 år när hon spelade in dubbningen. Även om det inte är det som räknas, måste jag säga att Simonas röst verkligen passar ihop med karaktärens ansikte, även om röstlikheten inte är 100%.

Som stadens buse Robbie Rutten hör vi Niclas Ekholm, som bland annat dubbat rösten till Optimus Prime (bra!) och till Action Man i den (ö)kända filmen Action Man: Robot Atak (inte fullt så lika bra! 😦 ) Niclas passar bra i rollen, även om hans röst är något för ljus jämfört med originalrösten Stefán Karl Stefánsson. Inlevelsen är också bra, och sångrösten är det inget fel på. Även här kan man höra isländsk brytning i originalet, dock inte lika påtagligt som i fallet med Sportacus, och i de senare säsongerna är det nästan inga problem alls.

Som den godisälskande lille Ziggy hör vi Gabriel Odenhammar, mest känd för sin roll som Håkan Bråkan i Sunes Jul (och Sunes Sommar) samt Max i Svensson Svensson. Han dubbade även Andy i första Toy Story. Hans röst ligger ganska nära originalets Gudmundor Thor. Inlevelsen sitter också bra, men sånginsatsen är inte riktigt hundra. Jag har dock i ärlighetens namn inte hört Odenhammar sjunga i något annat sammanhang, så jag kan tyvärr inte uttala mig om hurvida han är en bra sångare egentligen.

Som den girige Stingy hör vi Nick Atkinson, som i denna serien väljer att använda sin bitchröst, vilken är ungefär samma röst han använde till Bloo i Fosters hem för påhittade vänner och Gus i Robotboy. Hans inlevelse passar rollen mycket bra, även om röstlikheten med originalet inte är helt slående. Sångrösten är dock inte riktigt bra här heller, särskilt i Stingys egna sång ”The Mine Song”. Vanligtvis är Atkinson mycket bra på att sjunga, vilket vi bland annat hört i Janne Långben – The Movie och Gnottarna, även om hans karaktär i bl.a Herkules och Musses Jul i Ankeborg har en annan skådespelare vid sång. Jag misstänker starkt att anledningen till att hans röst inte håller vid sång i den här dubbningen, beror på att rösten Atkinson använder som Stingy inte är den lättaste att sjunga med. Ingen skugga över Nick dock, han gjorde vad han kunde.

Som Trixie hör vi Nina Gunnarsdotter, som inom dubbning är mest känd som Timmy Turner i FairlyOdd Parents och som Cassandra i Sabrinas hemliga liv. Hon gör en bra insats, talar med god inlevelse och bibehåller originalets charm. Stundtals kan hennes Örebro-dialekt bli lite väl påtaglig, men för det mesta är det ingenting man tänker på. Vad gäller hennes sånginsats så måste jag säga att den är väldigt bra, men tyvärr sjunger Trixie inte i så värst många låtar.

Som techo-freaket Pixel hör vi den fd. Barnskådespelaren Anton Mencin, som faktiskt spelat en annan lat teknik-nörd i en svensk dubbning, nämligen Wade i Kim Possible. Han blev dock utbytt av Jesper Adefelt i senare avsnitt. Mencin har också dubbat bland annat Oliver och Gänget (där han gjorde Oliver i 1997 års omdubbning av filmen) och i 101 dalmatinerna: serien (där han spelade Mulle) och i den här serien gör han en mycket bra insats och talar med bra inlevelse. Jag har dock inte hört honom i särskilt många dubbningar på senare år, då KM Studio inte verkar dubba så mycket nuförtiden. Hans sångröst är ganska bra, men inte något utöver det vanliga. Liksom med Gunnarsdotter kan man höra spår av Mencins Örebro-dialekt, men något stort problem är det inte här heller.

Som borgmästaren Bastian Bussig hör vi dubbningsveteranen Anders Öjebo (som bla dubbat krabban Sebastian, Timon från Lejonkungen, Iago från Aladdin och Musse Pigg sedan 1990) och som vanligt gör han en strålande insats med bra inlevelse. Värt att nämnda är att hans karaktär är den enda som aldrig hörs sjunga (även om han någon enstaka gång kan höras nynna) under seriens gång.

Som borgmästarens crush, Nora Nyfiken (i somliga avsnitt kallad för Fröken Näsvis av någon anledning) hör vi Gunilla Orvelius, som liksom Nina Gunnarsdotter medverkat i FairlyOdd Parents, där som fén Wanda. Hon var även med i den ökända (?) dubbningen av Simpsons: Filmen där hon lånade ut sin röst till Marge Simpson. Här är hennes insats och inlevelse mycket bra. Hon bibehåller även karaktärens charm utan problem.  Lite oväntat så är Orvelius sångröst överlägsen originalets sångröst, vilket är ganska ovanligt när det kommer till KM Studio dubbningar efter 2003. Värt att nämna är att Nora Nyfikens originalröst har en viss brittisk accent i sig, men liksom med Sportacus och Robbie Rutten används ingen dialekt eller brytning i den svenska versionen.

Översättningen är helt okej, även om det finns några detaljer här och var som blivit tveksamt översatta. Sångtexterna är också mycket bra, även om man märker att det var svårt att översätta låtarna så att det går att sjunga texten, samtidigt som den behåller originaltextens andemening, men för det mesta går i alla fall låtens poäng hem även på svenska.

Munrörelserna stämmer sisådär hos de riktiga skådespelarna (något som tyvärr är väldigt vanligt när det kommer till dubbad spelfilm), medan det inte finns så mycket att anmärka på när det gäller munrörelserna hos dockorna. På det stora hela är det ändå helt okej, även om det självklart kunde varit bättre.

Så kommer vi till de svenska creditsversionerna. Såvitt jag har sett har inte mycket text (på te.x böcker, skyltar m.m) översatts, det sker främst när texten som förekommer är viktig för handlingen. När det händer är det för det mesta översatt via att en av skådespelarna läser upp det som står skrivet.

Till skillnad från många andra produktioner är faktiskt de svenska rösterna utsatta efter att originalcreditsen tagit slut. Visserligen så står det inte angivet vem som spelar vem, utan rösterna står i stället i grupp. Det kan tyckas vara lite frustrerande, men det är ju inte illa att de trots allt har satt ut credits överhuvudtaget.

Den första säsongen släpptes på 10 stycken dvd-filmer under hösten 2006, och på dem finns inga creditslistor utsatta på omslaget, däremot är fortfarande rösterna utsatta under slutcreditsen. Säsong två har också utgivits på dvd, vilket skedde runt 2012-2013, då av SF Film i stället för Scanbox Entertainment, och på alla säsong 2-dvd:erna är credits angivna på baksidan av fodralet. Både säsong 1-dvd:erna och säsong 2-dvd:erna är i dagsläget utgångna på de flesta håll, men kikar man på tradera kan man ha tur. När detta skrivs (maj 2017) är alla säsong 1-avsnitt av serien (utom ett, LazyTowns nya superhjälte del 2) utlagda på YouTube med svenskt tal, men jag har ingen aning om hur länge de kommer ligga ute där.

Sammanfattningsvis är det en välgjord dubbning till en trevlig och välgjord serie som jag troligen kommer titta på många gånger även i framtiden. 🙂

lazy_1647350c.jpg

Betyg:

Film/serie: 7/10

Röster: 8/10

Inlevelse: 7/10

Översättning: 6/10

Munrörelser: 5/10

Sångtexter: 6/10