Bortspolad – Dubbningsrecension

År: 2006
Speltid: 84 minuter (1 timme, 24 minuter)
Genre: Animerat / Familj / Komedi
Regissör: David Bowers och Sam Fell
Manus: Dick Clement, Ian La Frenais, m.fl.
Originalmusik: Harry Gregson-Williams

Originalröster:

Roddy St. James – Hugh Jackman
Rita Malone – Kate Winslet
Paddan – Ian McKellen
Le Quack – Jean Reno
Sid – Shane Richie
Spike – Andy Serkis
Albino – Bill Nighy
m.fl.
Svenska röster:

Roddy St. James – Fredde Granberg
Rita – Nadja Weiss
Paddan – Raymond Björling
Le Quack – Fredrik Lycke
Sid – Mats Bergman
Spike – Ola Forssmed
Albino – Göran Engman
Ritas mamma – Annika Jankell
Ritas pappa – Ole Ornered
Liam, Ritas bror – Lawrence Mackrory
Ritas mormor – Annica Smedius
Sniglar – Kristian Ståhlgren, Andreas Nilsson, m.fl.
Amerikansk turist – Ole Ornered
Tabithas pappa – Kristian Ståhlgren
Fisk – Kristian Ståhlgren
Roddys sångröst – Andreas Nilsson

Övriga röster:
Jennifer Carlsson
Sam Molavi
Amelie Eiding
Thomas Hedengran
Kristian Ståhlgren
Sharon Dyall
Magnum Coltrane Price
Anna Lundström
Per Ruskträsk Johansson
Ole Ornered
Rebecca Pantzer

Dialogregi: Sharon Dyall
Sångregi: Sharon Dyall
Dialogöversättning: Per Sandborgh
Sångtexter: Per Sandborgh
Producent: Svend Christiansen
Dubbningsstudio: Sun Studio

bortspolad
I de fina kvarteren i Kensington, bor råttan Roddy St. James med sina rika ägare i ett stort tjusigt hus. Livet leker för Roddy, ända tills den dagen då kloakråttan Sid av misstag hamnar i Roddys hus. Sid tar genast över huset, och när Roddy försöker spola ner Sid tillbaka till kloaken via en toalett, slutar det inte bättre än att Sid lyckas överlista honom och spola ner Roddy i stället. Väl nere i kloaken upptäcker Roddy en hel stad med råttor som är väldigt lik världen på ytan. För att komma upp till ytan behöver Roddy söka hjälp av den tuffa och självständiga råttflickan Rita. Rita har dock egna bekymmer, då hon ständigt jagas av den maffiaboss-liknande Paddan som vill åt en rubin som Rita äger, och som ska ge hennes fattiga familj ett bättre liv. Roddy lovar att hjälpa Ritas familj med sina egna lyxigheter i utbyte mot att Rita hjälper honom hem. Roddy inser dock under tidens gång att det kanske inte är så roligt att vara ett husdjur. Samtidigt smider Paddan en ondskefull plan som går ut på att förinta alla råttor i hela kloaken…

Jag har alltid tyckt bra om DreamWorks filmer, och just Bortspolad har alltid varit en barndomsfavorit för mig. Filmen är också i en klass för sig om man jämför med Disneys stora långfilm från samma år, nämligen Bilar. Filmen innehåller mycket kulturella influenser, en hel del sånger, och brittisk humor när den är som bäst. Karaktärerna är för det mesta mångbottnade och intressanta. Jag uppskattar särskilt att vi får lära känna den kvinnliga huvudkaraktären Rita på ett bra sätt, och att hon dessutom är en riktigt självständig och intressant karaktär med skinn på näsan. Animeringen är också rätt bra, men jag förstår att folk kan ha blivit besvikna av att den inte var stop motion-animerad som till exempel Flykten från Hönsgården och Wallace och Gromit. Om jag fattat det rätt så beror detta på att det inte gick att kombinera vatten med lera, men jag kan ha fel. Trots det så ser det nästan leranimerat ut vid vissa tillfällen. Även musiken är mycket bra. Det varierar mellan nyskrivna låtar och låtar med kända artister som till exempel Billy Idol, Tom Jones, Tina Turner, med flera. I ärlighetens namn så är dock musiken det jag oftast gillar mest med DreamWorks filmer, så det är nog ingen överraskning att jag gillar även det här soundtracket. Storyn är också intressant och för det mesta väl genomarbetad, även om det givetvis inte är perfekt. Dock så kan nostalgin ha färgat av sig, så att jag inte ser uppenbara brister som jag kanske hade gjort om jag sett filmen för första gången i år.

För en gångs skull så har jag faktiskt sett filmen både på svenska och engelska för den här recensionen, och den svenska dubbningen gjordes av Sun Studio, med dubbningsveteranen Sharon Dyall som regissör. I huvudrollen som Roddy (som faktiskt kallas för Robby i dubbningen, ska tilläggas) hör vi Fredde Granberg (1970-) i den svenska dubbningen, samt Hugh Jackman i originalet. Fredde Granberg är antagligen känd för sina många program med sin vapendragare Peter Settman, som Ronny & Ragge, Tratten & Finkel och så vidare. Han har också regisserat till exempel Kosmos & C:o, Hem till Midgård, Doktor Mugg, Familjen Rysberg och Bröderna Fluff, och ska tydligen även göra årets julkalender. Inom dubbning har vi hört honom som bland annat Nille i Vilddjuren, Yeti Monsters Inc, Tulio i Vägen till Eldorado (där Peter Settman gör Miguel), Roffe i Bolt, med mera. Han gör en bra insats och låter någorlunda lik Hugh Jackman. Inlevelsen är också bra, men jag har skiftat mellan att tycka att Fredde och Hugh är bäst i rollen. Något som däremot står klart är att jag minns Fredde som något bättre i rollen än han faktiskt var när jag såg om filmen. Det ska dock tilläggas att Fredde inte sjunger Roddys få sånger själv, det gör i stället dubbningsveteranen Andreas Nilsson (1964-). Det hörs visserligen tydligt att rösten byts ut i sång, men jag ska ändå erkänna att jag inte störde mig så mycket på det, varken nu eller när jag var liten.

Som Rita hör vi Nadja Weiss (1972-) i den svenska dubbningen, medan vi hör Kate ”Rose” Winslet i originalversionen. Nadjas enda andra dubbningsroll enligt dubbningshemsidan är som Drottningen i Frost. Då Kate Winslet är en riktigt bra skådespelerska med väldigt bra röst är det givetvis inte så lätt att fylla hennes skor. Nadja Weiss är absolut en duktig skådespelerska, men lyckas inte riktigt förmedla karaktärens charm och andemening. Hon är inte riktigt heller lik Kate Winslets röst, men talar med bra inlevelse. Insatsen är skaplig, men jag hade hellre sett (hört) någon annan som Rita.

Som skurken Paddan hör vi i original legendaren Ian McKellen, och i den svenska dubbningen hör vi operasångaren Raymond Björling (1956-), barnbarn till den legendariska operasångaren Jussi Björling, som av okänd anledning tog över rollen som Jumba från Lilo & Stitch i Leroy och Stitch, där också Fredde Granberg medverkar. Jag har ingen data på om animén Stitch! har dubbats, och vet således inte om Stefan Ljungqvist i så fall kom tillbaka i rollen, eller om Raymond Björling fortfarande är den officiella rösten till Jumba. Hursomhelst så minns jag att jag tyckte att Raymond var väldigt lik Stefan Ljungqvist när jag var liten. När jag idag lyssnar igenom hans insats som Paddan igen så tycker jag inte riktigt att han är så lik Stefan Ljungqvist som jag tyckte då, men jag har iofs inte sett Leroy & Stitch, så jag vet inte om han låter mer lik Stefan Ljungqvist där. Hursomhelst gör han en bra insats, låter ganska lik originalrösten och talar med bra inlevelse. En bra insats helt enkelt.

Som kloakråttan Sid hör vi Mats Bergman (1948-) som inom dubbning medverkat i den norsk-svenska filmen Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Jag är urusel på utländska dialekter (förrutom southern USA-dialekter), men jag hör ändå att Sid i originalet pratar med någon form av dialekt i originalet. I svenska dubbningar brukar oftast brytningar/dialekter antingen hoppas över eller bytas ut mot någon svensk dialekt. I det här fallet valde man det sistnämnda, och således pratar Sid i den svenska dubbningen med bred göteborgska. Mats låter relativt lik originalrösten, men är roligare i rollen och talar bitvis med bättre inlevelse. Under filmens gång tyckte jag också att Mats lät väldigt lik den numera avlidne komikern Lasse Brandeby. Då jag älskar göteborgska eftersom att jag nästan är född där (jag föddes i Mölndal, men har vart i götet typ en miljon gånger då jag är bosatt bara några mil därifrån. xD) så är det gutet att jag gillar denna insatsen. Jag ska dock erkänna att jag liksom i fallet med Fredde Granberg mindes insatsen som något bättre än var den faktiskt var i filmen.’

Som Paddans kusin Le Quack hör vi i engelskt original Jean Reno, och i den svenska dubbningen Fredrik Lycke (1971-) som medverkat i en hel del dubbningar, och som till exempel gör rösten till Blixten McQueen i Disney Infinity. Han har en även en bror som heter Alexander Lycke och som också är aktiv inom dubbning, till exempel sjöng han den manliga stämman i kortfilmen Lava som kom ut för några år sedan. Fredrik Lycke får till den franska brytningen ganska bra, men låter mindre hotfull och låter dessutom marginellt yngre, vilket inte är konstigt då Jean Reno är drygt 20 år äldre än Fredrik. Fredrik gör dock absolut en bra rolltolkning och bibehåller ändå karaktärens charm hyfsat.

Som Paddans hejdukar Spike och Albino hör vi i engelskt original Andy Serkis (känd som King Kong i Peter Jacksons film, samt även som Kapten Haddock i senaste Tintin-filmen) respektive Bill Nighy (känd som Davy Jones i POTC-filmerna), medan vi i svenska dubbningen hör Ola Forssmed (född 1973, som bland annat dubbat Bobby i En extremt långbent film, Zini i Dinosaurier samt Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet) respektive Göran Engman (född 1953, som vi bland annat hört som Nigel i Hitta Nemo, Bernie i Superhjältarna, Skinner i Råttatouille, och som nu dessutom är den officiella rösten till Farbror Joakim). Ola Forssmed gör en riktigt bra insats och talar med riktigt bra inlevelse. Han låter också riktigt lik originalrösten och är helt klart en av de bästa skådespelarna i dubbningen. Göran Engman är också bra, och talar också med bra inlevelse.

I övriga roller hör vi bland annat Ole Ornered, Annica Smedius, Annika Jankell, Thomas Hedengran, Kristian Ståhlgren, Lawrence Mackrory och regissören Sharon Dyall. Alla talar med bra eller utmärkt inlevelse, och i allmänhet låter alla relativt lika originalrösterna.

Översättningen är också bra, och jag kan inte säga att jag hittade några större brister i översättningen eller reagerade på något nämnvärt. När det kommer till sångerna är de sångerna som sjungs av karaktärerna (åtminstonde de flesta) översatta och dubbade på svenska, medan andra sånger, som till exempel de sångerna som sjungs av Billy Idol, Tina Turner och Tom Jones kvar på engelska, vilket jag tycker är klokt. Det förekommer även en intressant låttext till en av mina favoritlåtar Mr. Lonely, som jag tycker passar ganska bra. Även de andra sångtexterna är någorlunda bra och jag hakade som sagt inte upp mig på någon nämnvärt.

Såvitt jag kan se var det inte svensk bildversion på DVD:n, utan den amerikanska titeln stod kvar i början. Tyvärr så strulade dvd-utgåvan, så jag var tvungen att se merparten av filmen på Netflix. Jag såg inte heller igenom hela eftertexten, så jag vet inte om Netflix har satt ut credits, men jag misstänker att de har gjort det.

Munrörelserna stämmer också ganska bra, och jag reagerade inte något nämnvärt på att något inte klaffade, även om det givetvis inte var perfekt.

En annan intressant sak som är värd att nämna är att Kanal 5 hade en tävling under sensommaren 2006 i samband med premiären av På andra sidan häcken, där första pris var att få dubba en av karaktärerna i Bortspolad. Jag forskade lite i saken, och fick då reda på att det var Jennifer Carlsson som vann tävlingen. Jag har dock i skrivande stund ingen aning om vem hon spelade i dubbningen, men jag misstänker att det kan vara människoflickan som äger Roddy, och som har några repliker i filmens början.

Sammanfattningsvis är det en underskattad film med mycket bra musik, för det mesta passande svenska röster och med bra översättning.

roddysid

Betyg:

Film/serie: 9/10
Röster: 7/10
Inlevelse: 9/10
Översättning: 8/10
Munrörelser: 8/10
Sångtexter: 8/10
Helhetsintryck: 9/10

Totalt betyg: 8.5/10

Coco – Dubbningsrecension

Hej hallå allihopa, och välkommna till en ny dubbningsrecension!

Vi kör igång direkt!
År: 2018
Speltid: 1 timme, 45 minuter
Studio: Disney/Pixar
Genre: Animerat / Familj / Fantasy / Äventyr
Originalröster: Anthony Gonzalez, Benjamin Bratt, Gael Garcia Bernal, Alanna Ubach, Ana Ofelia Murguia, Selene Luna, m.fl.
Regissör: Lee Unkrich
Manus: Lee Unkrich, Jason Katz, Matthew Aldrich, Adrian Molina
Svenska röster:

Miguel – Adrian Macéus
Héctor – Jonas Malmsjö
Ernesto de la Cruz – Anders Öjebo
Mamá Imelda – Maria Möller
Abuelita Elena – Kajsa Reingardt
Mamá Coco – Mia Benson
Mamá Coco som ung – Ester Lejdemyr
Miguels mamma – Tove Edfeldt
Miguels pappa – Reuben Sallmander
Tant Rosita – Lizette Pålsson
Onkel Oscar & Felipe – Dick Eriksson
Papá Julio – Philip Zandén
Tant Victoria – Sharon Dyall
Kontorist – Per Andersson
Chicharrón – Johan Hedenberg
Frida Kahlo – Rachel Mohlin
Gustavo – Mauro Scocco
Onkel Berto – Göran Berlander
Mariachi på Plaza – Kim Sulocki
Konfrencier – Eva Dahlgren
Skrivbordspolis – Göran Berlander
Kvinnlig gränsvakt – Mikaela Tidermark
Manlig gränsvakt – Dick Eriksson
Don Hidalgo – Philip Zandén
Juan Ortodoncia – Dick Eriksson
Kvinnlig guide – Maria Rydberg

Övriga röster: Daniel Sjöberg, Magnus Rongedal, Joakim Jennefors, Anna Isbäck, Anton Olofson Raeder, Annica Edstam, Robin Rothlin-Svensson, m.fl.

Svensk dialog och sångregi: Charlotte Ardai Jennefors
Svensk dialog och sångöversättning: Robert Cronholt
Tekniker: Nils Manzuoli
Dubbstudio: SDI Media

Coco

(bilden tillhör Disney)
Vi befinner oss i staden Santa Cecilia i Mexico. Där bor den 12-årige pojken Miguel Rivera, vars största passion i livet är musik, och han drömmer om att en dag bli en lika stor musiker som Mexicos störste musiker genom tiderna, Ernesto de la Cruz. Problemet är bara att hans familj verkar vara den enda i hela Mexico som helt bannat musik, detta eftersom att en av Miguels förfäder lämnade sin familj för att bli musiker och aldrig kom hem. En dag under högtiden ”de dödas dag”, Mexicos motsvarighet till amerikas Halloween, hamnar Miguel i konflikt med resten av sin familj på grund av musikförbudet efter att Miguel upptäcker att Ernesto de la Cruz kan vara förfadern som försvann, men ett bråk om musiken uppstår med hans familj, som kulliminerar med att Miguels farmor slår sönder hans egengjorda gitarr vilket får Miguel förtvivlat springa iväg från sin familj och han bestämmer sig för att delta i en talangjakt som anordnats på de dödas dag. För att kunna ha något att spela på, bryter han sig motvilligt in i Ernesto de la Cruz museum, och bestämmer sig för att låna Ernestos gitarr. När Miguel slår första ackordet på gitarren, hamnar han på grund av en förbannelse i de dödas rike, där alla de avlidna bor i skepnad av ett skelett. Där träffar han också sina döda släktingar. Han får reda på att han måste få en död släktings välsignelse innan soluppgången för att ta sig tillbaka till de levandes värd igen, annars förvandlas han till ett skelett och blir fast i de dödas rike för evigt. När ingen av Miguels släktingar vill välsigna honom utan att han lovar att aldrig hålla på med musik igen, ger han sig av för att hitta Ernesto de la Cruz, och på vägen slår han följe med det charmiga lodisskelettet Héctor, och tillsammans upptäcker de att Miguels släkthistoria är mer komplicerad än vad Miguel någonsin kunnat ana.

Jag har alltid älskat Pixars filmer, och har sett ett stort antal av deras filmer på bio (i skrivande stund 9 av de 19 pixar-filmerna), men Coco såg jag aldrig på vita duken, då mitt intresse var något svagt för filmen. Jag hade visserligen sett ett klipp från filmen i förra årets ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” (är det förresten någon som vet om det är samma röster i julaftonsklippet som i den faktiska filmen?), men då släkten alltid överröstar tv:n var det inte så lätt att höra vad som sades och bilda en uppfattning om klippet. När filmen släppts på DVD valde jag att äntligen ge filmen en chans, och liksom med Insidan ut blev jag extremt positivt överraskad. Det är en väldigt bra skriven film som verkligen berör än. Att göra film om ett så komplicerat ämne som döden är ju inte det lättaste, och om man sedan ska skriva en familjefilm om döden så är det nästan som att be om att få migrän. Men manusförfattarna lyckas att på ett bra och respektfullt sätt att hanskas med detta svåra ämnet.

Själva handlingen är bra skriven, och filmen är relativt oförutsägbar, även om det finns vissa saker som man förutsäga ska hända, det blir dock aldrig irriterande, även om Disney (och Pixar) på senare år börjat överanvända clichéen ”plot twist-skurken”, men i den här filmen gör det inte så mycket att så är fallet.

Karaktärerna är skrivna på ett bra sätt och de flesta känns djupa och trovärdiga, även om det förekommer fåtal undantag. Den bästa karaktären i filmen är enligt min åsikt hunden Dante, men det kan bero på att jag typ älskar hundar över alla andra djur på hela jorden. xD

De flesta sångerna är bra och minnesvärda, det finns enstaka sånger man inte direkt kommer ihåg när man sett filmen, men då jag lyssnat på dem igen i originalversion för att jämföra med den svenska dubbningen så har de låtarna (de flesta av dem i alla fall) också fastnat efter hand.

Den svenska dubbningen gjordes av SDI Media (fd. Sun Studio) och i huvudrollen som Miguel hör vi 13-årige musikalartisten Adrian Macéus som i år (2018) också ska medverka i SVTs julkalender. Han gör ett riktigt bra jobb för att vara barnskådespelare, talar med god inlevelse och sjunger riktigt bra. Förhoppningsvis får denna duktiga barnskådespelare fler roller i framtiden.

Som skelettet Héctor hör vi Jonas Malmsjö, som inom dubbning tidigare hörts bl.a i de första två Harry Potter-filmerna, och som också gjort den svenska rösten till Hattmakaren (Tim Burtons Alice i Underlandet), Åsnan (Shrek-filmerna), med mera. Hans dubbningsroller brukar antingen vara av det komiska slaget, eller slemmiga, luriga typer som Lucius Malfoy eller Kapten Krok. Han gör också en mycket bra insats, låter relativt lik originalrösten och sjunger också bra.

Som Miguels stora idol Ernesto de la Cruz hör vi ingen mindre än dubbningsveteranen Anders Öjebo, som nog inte behöver någon närmare presentation. Han har genom åren gjort karaktärer som Musse Pigg, grodan Kermit, Jago, Darkwing Duck, Timon, Pongo, Peter Pan, med flera. Han gör också en mycket bra insats, och trots att man hört honom på så många olika ställen så blir det ändå inte irriterande. Han sjunger också bra, men det har vi ju blivit varse om tidigare genom alla Disneyintron han sjungit genom åren. 🙂

Som Mamá Imelda, Miguels avlidna farmors mor, hör vi Maria Möller som inom dubbning kanske är mest känd som sjöstjärnan Stella i de två Hitta Nemo-filmerna, men som även medverkat i till exempel Husdjurens hemliga liv. Hon gör också en bra insats, även om jag vill minnas att originalrösten låter aningen äldre.

I övriga roller hör vi bland annat Lizette Pålsson som Miguels kramiga gammelfaster Rosita, Mia Benson som Miguels gammelfarmor Coco, och Kajsa Reingardt som Miguels farmor, en av dubbningens höjdpunkter är dock suveräne Per Andersson som en kontorist. Merparten av skådespelarna talar med bra inlevelse och passar i sina roller. Jag stördes inte av någon nämnvärd röst under filmens gång, och har inte heller reagerat på något särskilt när jag jämfört den svenska och engelska versionen.

Översättningen är också väldigt bra, och jag störde mig inte nämnvärt på något ord eller dylikt. Sångtexterna är också bra och får fram låtarnas budskap utan att vara för direkt översatta.

Sammanfattningsvis är det en riktigt bra film (defenitivt på min topp fem lista över Pixars filmer), med en riktigt bra dubbning, som jag varmt kan rekommendera att se. 🙂

miguel_héctor(bilden tillhör Disney)

Film/serie: 5/5
Röster: 4/5
Översättning: 4/5
Munrörelser: 4/5
Inlevelse: 5/5
Helhetsintryck: 5/5
Totalt: 4.8

Monsters Inc. – Dubbningsrecension

Hej hallå allihopa, och välkommna ska ni vara till en splitterny dubbningsrecension.

Dagens recensionsoffer är Disney/Pixars Monsters Inc. 🙂

Monsters, Inc.-02

Bilden tillhör Disney

År: 2002
Speltid: 1 timme, 28 minuter
Genre: Tecknad / Animerat / Familj / Komedi / Äventyr
Originalröster: John Goodman, Billy Crystal, Steve Buscemi, Jennifer Tilly, James Coburn, Daniel Gerson, Bob Peterson, Mary Gibbs, Bonnie Hunt, Frank Oz, John Ratzenberger, m.fl.

Svenska röster:

James P. Sullivan – Allan Svensson
Mike Wazowski – Robert Gustafsson
Randall Boggs – Jan Mybrand
Bu – Julia Moreau
Henry J. Waternoose – Olof Thunberg
Celia Mae – Vanna Rosenberg
Needleman & Smitty – Roger Storm
Rosie – Inga Ålenius
Fröken Flint – Isabelle Moreau
George Sanderson – Bo Maniette
Charlie – Mats Jernudd
Yeti – Fredde Granberg
Claws – Anders Öjebo
Skrämselreaktorchef – Hans-Peter Edh
Mögul – Göran Forsmark
Slem Galla – Anders Fagerberg
Pojke i husvagn – Anton Olofson Raeder
Rex (i blooper-scenerna) – Stefan Frelander

Övriga röster: Johan Lindqvist, Erik Berglund, Lizette Pålsson, Frida Nilsson, Blenda Nyman, Niclas Ekholm, Peter Kjellström, Tomas Futvoye, m.fl.

 

I staden Monstropolis, som drivs av skrik från människobarn, bor det stora hårige och godhjärtade monstret Sulley tillsammans med sin bäste vän, den lilla gröna klotrunde och enögde Mike Wazowski. De jobbar båda på Monsters Inc, och är det bästa skrämmarteamet av alla. Men den näst bäste skrämmaren, en ödleliknande kamelont, är väldigt avundsjuk på Sulley och tänker till varje pris ta över platsen som den bäste skrämmaren. En dag råkar en liten människoflicka smita in i fabriken tillsammans med Sulley. Till råga på allt är barn ansedda som gifta och livsfarliga i monstervärlden, så nu måste Sulley och Mike få tillbaka den lilla flickan innan någon upptäcker dem. Det visar sig dock vara svårare än någonsin.

 

Jag har alltid gillat Monsters Inc, och det är utan tvekan en bra och sevärd film med mycket humor, spänning och drama. Den innehåller också intressanta och minnesvärda karaktärer. Det finns visserligen inte så många låtar i filmen, men ”If i didn’t have you” (eller ”Om vi inte var två” som den heter på svenska) är riktigt bra.

 

I USA hade filmen premiär 2001, men i Sverige nådde inte filmen biograferna förän runt januari-februari 2002. Liksom Ett småkryps liv från 1998, och den efterföljande Pixar-filmen Hitta Nemo var det KM Studio som stod för den svenska dubbningen, och nu ska jag bedömma insatserna en efter en.

 

Sulley – Allan Svensson:

Som James P. Sullivan hör vi skådespelaren Allan Svensson (1951-) som för Sverige troligen är mest känd som Gustaf Svensson i kultserien Svensson Svensson. Allan är faktiskt något av en dubbningsveteran, och den första dubbningsrollen han gjorde var såvitt jag kan se Skrället i Mästerdetektiven Basil Mus från 1986. Sedan har han dubbat bla Pacha (Kejsarens Nya Stil), Mr. Incredible (Superhjältarna), McLeach (Bernard och Bianca i Australien), Hagrid (Harry Potter-filmerna) och Obelix (Asterix & Obelix-spelfilmerna).

Allan Svensson är en riktigt bra voice match till John Goodman och har även dubbat honom i bland annat Kejsarens Nya Stil. Personligen tror jag att Allan Svensson äve fungerat bra som John Goodmans voice match i Djungelboken 2 i stället för Rolf Lassgård, då Allan är riktigt bra på att få till en ”Gentle Giant”-röst, vilket karaktären Sulley behöver.

Inlevelsen är riktigt bra, röstlikheten likaså och överlag är det en bra insats. Värt att nämna är att Allan Svensson så vitt undertecknad känner till har gjort Sulleys röst i samtliga sammanhang som karaktären medverkat i förutom en teaser där det i stället var Torsten Wahlund (1938-) som gjorde rösten, vilket är lite roligt då Wahlund ju gjorde Dumbledore i Harry Potter-filmerna. 😀

 

Mike Wazowski – Robert Gustafsson:

 

Mikes röster har jag ju redan uttalat mig om i en omgång av ”Vem är bäst?” som ju släpptes förra året. Därför ska jag fatta mig kort om hans röst. Som jag sa i förra årets omgång är Robert Gustafsson (1964-) mycket bra som Mike Wazowski, mycket tack vare hans komiska talang, och lyckas enligt min enkla åsikt till och med att överträffa originalets Billy Crystal som också är en komiker. Intressant är även att Robert Gustafsson faktiskt också medverkade i spelet ”Monsters Inc: Skrämmarön” med tanke på att han troligen är en väldigt upptagen person.

Inlevelsen är riktigt bra, rösten passar karaktären och överlag finns det inte mycket att orda om.

Är det förresten bara jag som tycker att Mikes röst nästan låter lite som Anders Öjebo när han sjunger ”Du och jag, jag och du” efter att ha träffat Celia första gången i filmen? ^^

 

Randall Boggs – Jan Mybrand:

 

Som filmens skurk Randall hör vi Jan Mybrand (1959-). Inom dubbning är han också den i nuläget officiella rösten till Woody från Toy Story-serien, och har även spelat Remus Lupin i dubbningarna av Harry Potter-filmerna, samt Dennis pappa i dubbningen av spelfilmen Dennis the Menace från 1993.

Han gör en mycket bra insats och passar bra in i rollen. Han lyckas också få till Randalls hotfulla drag på ett mycket bra sätt och talar med bra inlevelse. Såvitt jag vet gör också Jan Mybrand Randall vid samtliga tillfällen som karaktären förekommit. 🙂

 

Bu – Julia Moreau:

 

Som den lilla människoflickan Bu hör vi Julia Moreau (1998-) som jag starkt misstänker är dotter till röstskådespelerskan Isabelle Moreau (1968-), även fast originalrösten Mary Gibbs är odubbad vid somliga partier. Efter Monsters Inc har jag för mig att hon också var med i dubbningen av Mulan 2 från 2004, men jag tror inte att hon medverkat i några fler dubbningar utöver det, även om jag inte är säker.

 

Julia Moreau gör en bra insats och låter lik orignialrösten. Inlevelsen sviktar väl ibland, men då hon trots allt bara var ungefär 3-4 år när hon gjorde rollen så är det ändå helt okej. Jag måste också säga att hon levererar Bus sista replik nästintill perfekt, och lyckas till och med bättre än Mary Gibbs i den repliken. 🙂

 

Henry J. Waternoose – Olof Thunberg:

Som Henry J. Waternoose, som i slutet av filmen *SPOILER* visar sig vara filmens andra skurk *SPOILER” hör vi ingen mindre än Olof Thunberg (1925-), som troligen är mest förknippad med berättarrösten i Bamse för varenda svensk som är yngre än 45 år. Inom dubbning har han också gjort Shere Khan i Djungelboken, Trofast i båda dubbningarna av Lady & Lufsen plus uppföljaren, Rufus i Bernard och Bianca, och jag vill minnas att han även medverkar i både Taran och den magiska kitteln samt Micke & Molle.

Han gör en mycket bra insats och lyckas bra att få fram karaktärens personlighet. När jag var liten störde jag mig inte heller nämnvärt på att jag hört Olof som berättare i Bamse, vilket också är bra. Inlevelsen är också riktigt bra, och Olof lyckas att bibehålla karaktärens andemening.

Celia Mae – Vanna Rosenberg:

 

Som Mikes flickvän Celia, hör vi skådespelerskan Vanna Rosenberg (1973-) som gjort många barnprogram på SVT, och som inom dubbning även bland annat gjort Grace i Kogänget, Bellwether i Zootropolis, Fru Borgmästare i Horton samt titelrollen i Det levande slottet. En intressant sak är att Grace i Kogänget faktiskt har samma originalröst som Celia, alltså Jennifer Tilly.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alls var förtjust i Vanna Rosenbergs röst som liten, men nuförtiden har jag inga problem med hennes röst. Hon passar bra som Celia, låten relativt lik originalrösten Jennifer Tilly och talar med bra inlevelse. 🙂

 

Rosie – Inga Ålenius:

 

Som torra Rosie (som faktiskt spelas av en manlig skådis i originalversionen) hör vi den inte allt för lång tid sedan bortgångne skådespelerskan Inga Ålenius (1938-2017) som inom dubbning också gjort Timons mamma i Lejonkungen 3.

Hon gör en mycket bra insats och låter av naturliga skäl mer femenin än originalrösten. Hon lyckas också få till karaktärens mycket speciella röst, och låter tack och lov mindre irriterande än originalrösten. xD

I Monsters University var hon av okänd anledning utbytt mot Ewa Fröling (1952-) men jag vill minnas att hon också var bra i rollen. ^^

 

Yeti – Fredde Granberg:

 

I rollen som den förvisade yetin hör vi komikern Fredde Granberg (1970-) som utanför dubbning är mest känd från program som Ronny & Ragge, Doktor Mugg, Hem till Midgård, Tratten & Finkel med mera, och ett flertal av dem har han även skapat.

Inom dubbning har Fredde Granberg också gjort BOB i Monsters vs. Aliens, Roddy i Bortspolad, Roffe i Bolt, Nille i Vilddjuren, Duke i Husdjurens hemliga liv, Tulio i Vägen till Eldorado (där vapendragaren Peter Settman gjorde Miguel) samt Red i The Angry Birds Movie.

Fredde gör en mycket bra tolkning, låter relativt lik John Ratzenbergs originalröst och talar med bra inlevelse. Fredde återkom dessutom som Yeti i Monsters University. 🙂

 

Needleman & Smitty – Roger Storm:

Som töntarna Needleman & Smitty hör vi tidigare KM Studio-veteranen Roger Storm (1956-) som förvisso dubbat mest hos KM Studio, men i grund och botten egentligen är frilansare och numera dubbar mest för SDI Media.

Roger Storm gör ett mycket bra jobb, även om det hörs att samma person gör både Needleman och Smitty, vilket iochförsej även är fallet med originalrösten. Originalrösten påminner mig för övrigt om Sqeaky Voiced Teen i ”The Simpsons”, och Roger Storm gör ett mycket bra jobb här. Inlevelsen är också bra, och överlag är det en bra insats.

George Sanderson – Bo Maniette:

 

Som George Sanderson hör vi Bo Maniette (1951-) som varit rösten till bland annat Kapten Krok i Peter Pan, Jafar i Aladdin, Pumbaa i Lejonkungen, Chi Fu i Mulan, Herr Rocka i Hitta Nemo, med mera. Han var dessutom med i ett antal datorspel mellan 1998-2003, främst för Young Genius (som bland annat gjorde Fem Myror-spelen, Skrotens Hjältar, Mysteriet på Greveholm-spelen, Eva & Adam-spelen, m.m), men även för Levande Böcker. Bo Maniette lämnade dubbningsbranschen runt 2003-2004, men 2016 återkom han faktiskt för att reprisera sin roll som Herr Rocka i Hitta Doris. Jag vet inte om det bara var ett tillfälligt inhopp eller om Bo Maniette nu är tillbaka i dubbningsbranschen, men jag tror inte att jag har sett honom i någon rollista efter den filmen, så jag tvivlar på att det är så. ^^

 

Bo Maniette (som i filmen gör rollen med påtaglig göteborg-dialekt vilket jag älskar då jag i princip är Göteborgare) gör en mycket bra rollprestation, talar med bra inlevelse och låter någorlunda lik originalrösten, som jag har för mig också har någon form av dialekt. 🙂

 

Mögul – Göran Forsmark:

 

Som Randalls vettskrämda assistent Mögul hör vi Göran Forsmark (1955-) som bland annat medverkat i Jägarna. För undertecknad kommer han dock alltid att vara förknippad med lokföraren Luke i Sabans ”Jim Guldknapp”, en serie som jag såg mycket på som barn. 🙂

 

Göran Forsmark gör en bra insats och låter relativt lik originalrösten. Han pratar dock med någon typ av dialekt som jag inte riktigt kommer ihåg var den kommer ifrån. Insatsen är dock som sagt bra, och det finns inget att direkt anmärka på.

Bland övriga röster hittar vi Isabella Moreau (aka Cassandra i Herkules tv-serien) som Fröken Flint, Anders Fagerberg (som jag inte vet vem det är) som Slem Galla, Hans-Peter Edh (som även medverkade i De 101 dalmatinerna 2) som Skrämselreaktorchefen, Anders Öjebo som Claws, Mats Jernudd (aka Gurgel i Hitta Nemo) som Charlie, samt Anton Olofson Raeder som en pojke i husvagnsscenen. Dessutom medverkar Stefan Frelander som Rex från Toy Story, som gör en kort cameo i blooper-scenerna som rullar under filmen eftertexter.

De flesta talar med bra inlevelse och låter relativt nära originalrösterna, och för det mesta stämmer munrörelserna hyfsat. ^^

 

Översättningen, som gjordes av Mats Wänblad, är av ganska hög kvalité och jag kan inte komma på att jag störde mig på något särskilt översättningsfel. Sångtexterna är även de bra skrivna, och det finns inte mycket att anmärka på.

 

Överlag är det en bra film med en riktigt bra dubbning. 🙂

 

Betyg:

 

Film/serie – 4/5
Röster – 4/5
Översättning – 4/5
Munrörelser – 4/5
Inlevelse – 5/5
Helhelsintryck – 4/5

Totalt betyg: 4.5

 

Det var alltså min första dubbningsrecension med det nya upplägget. Om ni har synpunkter och förslag på förbättringar till det här upplägget tar jag tacksamt emot dem via kommentarer och mail, ni hittar all kontaktinfo på kontakt-sidan.

 

Vi ses i nästa inlägg! 🙂
Översättning

Simpsons: Filmen – Dubbningsrecension

Det tog lite tid, men här är recensionen av Simpsons: Filmen. 🙂

Simpsons: Filmen – Dubbningsrecension

Produktionsår: 2007
Speltid: 1 timme, 27 minuter (87 minuter)
Genre: Familj / Komedi
Originalröster: Dan Castellaneta, Nancy Cartwright, Julie Kavner, Yeardley Smith, Hank Azaria, Harry Shearer, Albert Brooks, m.fl

simpsonsfilmen.jpg

Svenska röster:

Homer Simpson – Anders Byström
Marge Simpson – Gunilla Orvelius
Bart Simpson – Annica Smedius
Lisa Simpson – Jenny Wåhlander
Maggie Simpson – Jenny Wåhlander
Russ Cargill – Roger Storm
Schwarzenegger – Anders Öjebo
Ned Flanders – Johan Lindqvist
Rodd & Todd Flanders – Mia Kihl
Moe – Peter Kjellström
Clancy Wiggum – Christian Fex
Ralph Wiggum – Mia Kihl
Clownen Krusty – Peter Kjellström
Farfar Simpson – Anders Byström
Mr. Burns – Anders Öjebo
Waylon Smithers – Peter Kjellström
Carl – Christian Fex
Kent Brockman – Christian Fex
Pastor Lovejoy – Peter Kjellström
Lindsay Neagle – Annica Smedius
Martin Prince – Mia Kihl
Helen Lovejoy – Åsa Bergfalk
Nelson Muntz – Annica Smedius
Collin – Robin Bivefors
Borgmästare Quimby – Anders Byström
Tom Hanks – Roger Storm

Övriga röster: Johan Spånbo, Linus Lindman, Anders Byström, Mia Kihl, Gunilla Eriksson, Maria Ljungberg, Johan Wilhemsson, Peter Kjellström, Roger Storm, Anders Öjebo, Gunilla Orvelius, Johan Svensson, Jan Kenneth Rönning, Christian Jernbro, Daniel Bergfalk, Åsa Bergfalk, Andreas Eriksson

Dialogregi: Christian Jernbro
Översättning: Johan Wilhemsson och Mats Wänblad
Dubbstudio: KM Studio AB

 

Punkbandet Green Day är på besök i staden Springfield, men omkommer tragiskt när deras pråm sjunker på grund av föroreningarna i Springfieldsjön. På minnesgudstjänsten för bandet, får Farfar Simpson en uppenbarelse om att hemska saker snart kommer att hända i staden. En tid efter Farfars uppenbarelse skaffar sig Homer en gris, men samma dag som han ska dumpa grisens silo vid återvinningsstationen, delar man ut gratis munkar i en affär. Utan att tänka sig för, dumpar Homer silon i Springfieldsjön för att vinna tid, vilket gör så att sjön om möjligt blir ännu mer förorenad. För att förhindra att gifterna i sjön sprider sig, beslutar sig den amerikanska regeringen för att sänka ner en gigantisk kupol över staden, vilket effektivt håller på att ta död på hela staden. Samtidigt har Bart tröttnat på att Homer aldrig bryr sig om honom, och börjar därför umgås allt mer med grannen Ned Flanders. När staden får klart för sig att det är Homers fel att de nu är fångade, jagar de familjen Simpson som flyr genom ett sjunkhål på deras tomt. Efterlysta och hatade av sina vänner, måste familjen nu fly…

Jag har alltid varit förtjust i Simpsons, så när jag såg den här filmen för första gången för snart 9 år sedan, så hade jag höga förväntningar. Filmen är mycket välgjord och har en genomarbetad story som håller intresset vid liv. Allt som allt förekommer 200 fasta karaktärer i Simpsons, och jag upplever det som att man försökte få med så många figurer så möjligt, utan att tänka på om de faktiskt platsade i filmen. Som sagt är dock filmen mycket välgjord, och soundtracket (som komponerades av Hans Zimmer) passar väldigt bra till scenerna.

 

Det är inte första gången Simpsons-karaktärerna pratar svenska. År 1994 bestämde man sig för att dubba serien och sända den på barnvänlig tid för att vinna mer tittare, då serien inte hade rönt några större framgångar i Sverige. Följden blev dock att svenska folket rasade över beslutet att dubba serien. Trots att TV3 (som sände dubbningen) lovade att den inte skulle sluta dubbas, började man åter att sända den textade originalversionen efter att man visat 6-7 avsnitt på svenska. Den dubbningen gjordes av Mediadubb International, med bl.a Per Sandborgh (Homer), Lena Ericsson (Marge), Annica Smedius (Bart), Louise Raeder (Lisa) och Steve Kratz (Otto Mann) medverkade. När filmen om den gula familjen producerades, meddelade Fox att filmen skulle dubbas i alla europeiska länder utan undantag.

Ursprungligen så skulle Simpsons: Filmen få en påkostad dubbning gjord av det nu nedlagda dubbningsbolaget MorganKane. Denna dubbningen skulle sedan visas på bio. Man hade redan börjar rollbesätta dubbningen (bland annat fick gamla Bart-rösten Annica Smedius provspela som Marge) när Fox i sista sekunden ändrade sig, och filmen visades i stället i svensktextad originalversion på bio. Den svenska dubbningen gjordes alltså inte förän filmen släpptes på DVD, så i stället för en påkostad dubbning från MorganKane, blev det i stället en lågbudgetdubbning av KM Studio, som mellan 1990-2004 ansvarade för Disneys dubbningar i Sverige.

Dubbningen regisserades av Christian Jernbro, och i rollen som Homer Simpson hör vi Anders Byström, inom dubbning mest känd som Bagheera i Djungelboken 2. Det är tyvärr inte helt lyckat. Byström låter på tok för mörk (även om jag hört att Per Sandborgh som dubbade rösten i tv-serien också var för mörk) och lyckas inte fånga röstkaraktären något vidare. Faktum är att jag under stora delar av filmen distraherades av hur Homers röst lät, vilket inte är ett plus i sådana här sammanhang. Inlevelsen är periodvis också mycket svagare än Dan Castellanetas originalröst, och låter heller inte lik Castellanetas röst. Anders Byström gjorde antagligen vad han kunde med rollen, men tyvärr så fungerar inte riktigt hans tolkning. De fanns visserligen inte med på creditslistan, men såvitt jag kan bedömma så spelar Anders Byström även Farfar Simpson och Borgmästare Quimby (även om jag tyckte mig höra hans röst på ett flertal ställen i filmen), och i den förstnämnda rollen fungerar han inte heller, då han inte lyckas fånga originalets mycket speciella röstläge. Den sistnämnda har jag ingen direkt kommentar till, men det fungerar i alla fall bättre än som Homer.

Som Homers hustru Marge hör vi Gunilla Orvelius, som bland annat dubbat rösten till Wanda i FairlyOdd Parents och Vitani i Lejonkungen 2. Eventuellt (jag är dock mycket osäker) så kan det också vara hon som gör rösten till Medecinkvinnan. Liksom Homer, så fungerar det inte något vidare här heller. Rösten är alldeles för uppenbart tillgjord, vilket tyvärr distraherar en aning under filmen, och tyvärr lyckas Orvelius inte heller komma upp i samma inlevelse som originalrösten Julie Kavner, och särskilt inte i scenen med bröllopsvideon. Fast i ärlighetens namn så är det ganska svårt att kunna nå upp till den nivån, då Julie Kavner tvingades göra över 100 tagningar av den scenen. Dessutom så har Julie Kavner också en fördel vad gäller otillgjorda röster, då hennes vanliga röst ligger extremt nära Marges röst. När allt kommer omkring så är Orvelius ändå skaplig i rollen, och av de kvinnliga rösterna som brukar dubba för KM Studio, så antar jag att Gunilla Orvelius var det bästa valet.

Som äldste sonen Bart hör vi Annica Smedius, som är den ende som återkommer från dubbningen av tv-serien. Smedius gör även rösten till mobbaren Nelson Muntz och Lindsay Neagle i filmen, men jag har ingen aning om hon även gjorde de rollerna i tv-serien. Annica Smedius är klart bäst i dubbningen och låter otroligt lik originalrösten Nancy Cartwright. Inlevelsen är också mycket bra, och ärligt talat så blir det inte mycket bättre här.

Som dottern Lisa hör vi Jenny Wåhlander, för undertecknad mest känd som fågelungen Kessie i Boken om Puh, men för andra dubbningsfans troligen mer känd för sina dubbningsroller i andra KM Studio-dubbningar, så som Winx Club och My Little Pony. Hon är helt okej, och låter mycket lik originalrösten, om än inte lika lik som Annica Smedius låter i rollen som Bart. Vid några tillfället sviktar också inlevelsen till en aning, men något stort problem är det inte. Minstingen Maggie har bara en replik i slutet av eftertexterna (”Uppföljare?”) men såvitt jag kan höra så är det Jenny Wåhlander som läser in även den repliken. Rösten låter ganska lik originalet, men tyvärr är ordet ”Uppföljare?” en aning för långt om man jämför med originalet, vars ord är ”Sequel?”. Dock förstår jag att man inte kunde översätta repliken bättre, då munrörelserna behöver passa.

Som grannen Ned Flanders hör vi Johan Lindqvist, inom dubbning mest känd som den nuvarande officiella svenska rösten till Janne Långben, en roll han gjort sedan omkring 1999. Trots att man är van vid Lindqvist som Långben, så distraheras man inte av det här, utan Lindqvist passar faktiskt förvånasvärt bra i rollen som Flanders. Visst, han är inte snarlik originalrösten Harry Shearer, men han bibehåller i alla fall röstkaraktären bra, och talar med god inlevelse.

Som skurken Russ Cargill hör vi dubbningsveteranen Roger Storm, som även dubbar Tom Hanks i den här filmen. Roger Storm bibehåller röstkaraktären hyfsat bra, och är ganska lik originalrösten Albert Brooks, men inlevelsen är tyvärr inte lika bra som originalet. För det mesta så är Roger Storms inlevelse helt okej, men här kunde det vara bättre. Det kunde självklart också ha varit sämre, och helt åt skogen är det ju inte.

Som president Arnold Schwarzenegger och Mr. Burns hör vi dubbningsveteranen Anders Öjebo. Som presidenten är rösten inte direkt slående lik originalrösten, men rösten fungerar i alla fall, förutom att Öjebos tyska/österikiska brytning låter en aning tillgjord. Som Burns passar han förvånans värt bra, är hyfsat lik originalrösten och bibehåller röstkaraktären bra. I båda fallen talar han med bra inlevelse.

Som Moe, Pastor Lovejoy och Clownen Krusty hör vi Peter Kjellström, för undertecknad mest känd som Musse Piggs rival Mortimer Mus i Musses Verkstad och Hos Musse. Som Krusty fungerar han hyfsat bra, även om jag är övertygad om att Christian Hedlund (som förvisso inte var röstskådespelare än då filmen spelades in) hade passat bättre. Som Moe är han helt okej, även om röstlikheten med Hank Azaria inte är 100%. Hans insats som Lovejoy finns det inte mycket att kommentera över, förutom att den är påtagligt ljusare än originalrösten. I alla fallen är inlevelsen i alla fall bra. Tilläggask an att Krustys röst lurade mig dock, och jag trodde ursprungligen att det var Anders Öjebo i rollen, och innan dess stod det på Wikipedia att Johan Spånbo spelar honom, men jag identifierade till slut Peter Kjellström som Krusty, tack vare Wikipedia.

Som polischef Wiggum och tv-reporten Kent Brockman hörs Christian Fex, som ursprungligen mest var en KM Studio-röst, men som nu hörs lite varstans inom dubbning. Som Wiggum fungerar han bra, men han verkar använda någon form av dialekt i rollen, trots att jag inte kan höra någon dialekt hos originalet. Jag är i och försej urusel på att höra amerikanska accenter, så det kan vara jag som missat något. I båda fallen talar han i alla fall med bra inlevelse.

Som Barts bästis Millhouse, skolnörden Martin Prince, polischefens son Ralph och Neds tvillingsöner Rodd & Todd hör vi faktiskt Mia Kihl, som vid tidpunkten börjat dubba allt mer sällan. Hon passar riktigt bra i rösterna. Nu är ju de karaktärernas originalröster också gjorda av kvinnor, men Mia Kihl låter faktiskt en aning för femenin för att passa riktigt bra i rollen.

Genom uteslutningsmetoden så misstänker jag starkt att det är Robin Bivefors (känd som Koda i Björnbröder) som gör den svenska rösten till Collin, Lisas love interest. Han passar ganska bra i rollen, talar med hyfsad inlevelse, men låter mer manlig än originalrösten, vilket beror på att originalrösten görs av en kvinna.

Jag har ännu inte lyckats fastställa vilka som gör rösterna till bland annat Apu och Barney, men det mesta tyder på att det är Linus Lindman som spelar Barney, The Comic Book Guy och gälle tonåringen. Det är dock (i alla fall för undertecknad) lite krångligt att skilja Linus Lindman och Anders Byströms röster åt, vilket försvårar röstidentifieringen.

De övriga rösterna varierar mellan helt okej och skapliga, men de flesta talar i regel med bra eller utmärkt inlevelse.

Översättningen, som gjordes av två personer är helt okej, men till exempel svordommar och andra kraftuttryck har av förklarliga skäl byts ut mot mildare ord (originalets goddamn, som betyder jävla har till exempel översatts som förbaskade) och om man (som jag) är van vid originalet kan den svenska översättningen kännas väldigt mesig. En hel del av humorn och dialekterna i originalet går också förlorade i dubbningen, men under de rådande omständigheterna så är det ändå helt okej. Jag vet inte hur de översatte i tv-serien, men Homers berömda uttryck ”Doh!” kallas för samma i den svenska dubbningen. I originalet pratar ju även Ned Flanders på ett väldigt speciellt sätt (Hiddley Ho!), och även i den svenska dubbningen förekommer detta, och det fungerar hyfsat bra. Munrörelserna stämmer i regel mycket bra, och jag störde mig aldrig på dem något nämnvärt.

Ljudet är mycket bra, och jag kan inte komma på något tillfälle där det inte går att urskilja vad som sägs. En del läten, såsom Lisas hysteriska skratt och Nelsons Ha-Ha! har inte dubbats, utan i stället hör man Yeardley Smith och Nancy Cartwrights originalljud där. Jenny Wåhlander och Annica Smedius låter iochförsej tillräckligt lika originalrösterna för att jag inte ska störa mig, men jag förstår att folk kan störa sig på det. I ärlighetens namn, så är det dock inte riktigt schysst att skälla ut dubbningsbolaget för det, då jag misstänker att de lätena ligger i M&E (Music & Effects)-spåret, vilket gör det omöjligt att dubba.

Sammanfattningsvis så är det ändå en helt okej dubbning, men tyvärr så sänker i synnerhet Homers röst ner dubbningen extremt mycket, då rösten inte passar alls. Men med tanke på dubbningsbolaget så är det ändå en postivit överraskande dubbning. I ärlighetens namn så skulle jag dock enbart rekommendera den svenska dubbningen för er som är intresserade av att höra Simpsons på svenska. Jag får tyvärr ställa mig till skaran som säger att Simpsons passar bättre på engelska, men det var ändå riktigt intressant att se Simpsons på svenska. Jag är dock övertygad om att dubbningen hade blivit oändligt mycket bättre om MorganKane fått göra den, men det enda man kan göra är att spekulera i hur den dubbningen skulle kunnat bli.

Och till alla er Green Days-fans: Jag är tyvärr inte säker på vem som dubbar rösterna till bandet, men jag är i alla fall rätt säker på att Johan Svensson dubbar rösten till en av bandmedlemmarna. Rösterna passar i alla fall bra och inlevelsen är god där med. 🙂

Homer-Marge

Betyg:

Film/serie: 8/10
Röster: 5/10
Inlevelse: 5/10
Översättning: 6/10
Munrörelser: 8/10
Helhetsintryck: 5/10

Totalt betyg: 6/10

Bilder från: simpsons.wikia.com, tradera.com.

Simpsons tillhör Fox.

The Blair Witch Project – Filmrecension

(OBS! Spoliers nedan!)
År: 1999
Genre: Found Footage / Skräck / Thriller
Medverkande: Joshua Leonard, Heather Donahue, Michael C. Williams, m.fl

blair-witch-pic-1_758_426_81_s_c1

Året är 1994 och i den lilla staden Burkittsville i Maryland förbereder sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike sig på att filma en dokumentärfilm om byns lokala legend, blair-häxan. Först intervjuar de byns invånare som alla har olika uppfattningar om legenden, och sedan ger de sig ut i skogen för att få mer material till filmen. Det som började som en festlig campingtrip i skogen, blir snart till en mardröm, när trion går vilse, och dessutom blir av med kartan. Inte blir det bättre när underliga ljud hörs om natten, och skumma saker dyker upp i skogen på dagen. De tre vännerna irrar sig allt längre in i skogen, och ju fler dagar som går, desto närmare är de att mista förståndet. En morgon försvinner plötsligt Josh, och senare den kvällen så hörs hans skräckslagna rop på hjälp ute i skogen. Heather och Mike följer hans röst som leder dem till ett övergivet hus där någonting händer som får dem att tappa kamerorna och sedan försvinna…
Då jag är ytterst lättskrämd, och har väldigt lätt för att drabbas av ångest, så är skräckfilm inte riktigt min favoritgenre. Det finns dock undantag. Jag gillar faktiskt skräckfilmer av de humoristiska slaget, som till exempel Scream, och dessutom gillar jag faktiskt Fredagen den trettonde-serien. The Blair Witch Project är dock en av få skräckfilmer jag sett som både gjort mig nervös, men samtidigt låtit mig slippa gröve rädsla.
The Blair Witch Project är en unik skräckfilm på många plan. Eller, nu kanske den inte riktigt är det, men när den kom ut för (i skrivande stund) 17 år sedan, så var den det. Till skillnad från andra skräckfilmer som filmats med miljonbudget, är den här filmen en film som är filmad med skakig handkamera och förstapersonsperspektiv. Faktum är att en sådan här film skulle de flesta kunna göra själva hemma, dock inte utan en viss skådespelartalang. Filmen är unik på det sättet, att när filmen släpptes så trodde folk att filmen var på riktigt. Filmens officiella hemsida hävdade nämligen att personerna i filmen var verkliga och på riktigt hade försvunnit i skogen. Vidare hade man hittat på en hel legend om Blair-häxan och dessutom skapat en backstory hur man hittade materialet som används i filmen på två kameror som man hittat i en väska som låg nergrävd i närheten av en stuga. På sommaren efter att filmen släppts så fylldes den lilla staden som filmen spelats in i av fans till filmen som själva bestämde sig för att spela in film och leta efter blair-häxan. Det hela gick så långt att inte bara filmskaparna tvingades gå ut och berätta att filmen var fiktiv. De inblandade skådespelarna tvingades gå ut offenligt för att bevisa att de var vid liv, och inte försvunna i skogen någonstans.
Manuset i den här filmen är inte direkt lätt att bedömma. Varför? kanske du frågar. Det beror på att filmen i princip inte hade något fast manus. Nästan all dialog var improviserad. Dock så var det inte helt fritt. Då och då fick skådespelarna instruktioner i vad de skulle göra och var de skulle vara. För att få äkta reaktioner så berättade till exempel ingen för de tre skådespelerna att någon skulle ruska tältet, och ingen berättade heller för Heather och Mike att Josh skulle försvinna en morgon. Visserligen så gör det så att filmen blir mycket bättre, så att man kan leva sig in i vad som händer, men personligen så tycker jag att regissören ändå var lite smått elak mot de stackars skådespelerna (xD), filmen är dessutom upplagd på ett sätt som gör att ju djupare man analyserar filmen, ju läskigare blir det, vilket i alla fall jag ser som ett plus.

Jag vet inte om det var avsiktligt, men jag tycker också att filmen periodvis var lite rörig och svår att hänga med i, detta på grund av att hoppen mellan kamerorna sker så att det inte alltid är uppenbart hur lång tid det har gått mellan klippen. Ibland tycker jag också att de växlar onödigt ofta mellan den svartvita 16-kameran och färgkameran.

Bilden är också lite svår att kommentera rättvist. Jag såg filmen i Full HD (alltså 1920 x 1080 pixlar), och eftersom att filmen helt är filmad med handkameror så ser bilden inte direkt fin ut trots att det är Full HD, men å andra sidan så är det ju inte helt lätt att få film från gamla kameror att bli knivskarp, och man såg ju ändå hyfsat vad som hände i bild. Jag har också sett att många personer blivit illamående eller fått huvudvärk av att kameran hela tiden hoppar runt och sällan är helt stilla. Personligen så hade jag inga problem med det, men om det beror på att jag vant mig genom faktumet att alla videos jag någonsin filmat i mitt liv har skakat eller om det beror på att min ADHD gör så att jag inte reagerar på skakande rörelser låter jag vara osagt.

Ljudet spelades, såvitt jag har förstått in via separat ljudinspelare, vilket gör att till exempel Heather kan låta som om hon är nära, medan man ser henne ganska långt ifrån kameran. Ibland tyckte jag att det kändes konstigt, men jag förstår att det var nödvändigt för att få till den surrealistiska känslan. Man hör också ljuden som de övriga karaktärerna hör på natten tillräckligt högt för att känna sig nervös, men inte tillräckligt för att höra för mycket av ljuden. Av någon anledning såg jag filmen med engelsk text (fråga mig inte varför), och nu kan jag inte svära på att det hade varit samma sak utan den, men det var ingen dialog jag direkt missade på grund av dåligt ljud.

Till skillnad från många skräckfilmer är det inte speciellt mycket grafiskt i filmen. Till exempel så förekommer blod bara en enda gång under filmens gång. Faktum är att vi aldrig ens ser vad som jagar de tre ungdomarna, om nu något ens jagar dem, vill säga. Detta, då filmen är uppbyggd under filosofin att ”det man inte ser, blir läskigare i betraktarens ögon”. När jag gjorde research för filmen på internet, hittade jag en intressant sida med många intressanta teorier om olika saker som förekommer i filmen, och jag måste säga att en del av teorierna är såpass bra att jag personligen hade velat se dem (eller i alla fall större hintar om det) i den faktiska filmen.
Men om filmen nu inte har speciellt mycket blod eller våld, bör filmen då ha femtonårsgräns? kan man undra. Personligen så tycker jag att femtonårsgränsen är fullt berättigad, främst på grund av att filmen kan bli väldigt intensiv när man verkligen lever sig i den. Personligen så tror jag också att en del av ljuden, dialogen och inlevelsen från skådespelerna kan göra barn obekvämda och i värsta fall ge dem mardrömmar. Dessutom så finns det en del referenser till saker som man bara förstår om man vet mycket om Amerika. Till exempel förekommer referenser till Amerikas nationalsång och ett amerikanskt basebollslag, som inte många barn (och kanske till och med vuxna) inte skulle förstå. Därför anser jag som sagt att åldersgränsen är fullt rimlig.
Skådespelarinsatserna är mycket bra i filmen, men det beror som sagt på att manuset var väldigt löst, och att de flesta reaktionerna var helt genuina. Vissa skulle antagligen tycka att det var en dålig idé av mig att läsa allt om filmen innan jag sett den, men nu när jag visste hur filmen spelades in, blev jag i stället väldigt fundersam, och började fundera på hur mycket av deras galenhet som är skådespeleri och om de faktiskt var nära att bli galna på riktigt.

Sammanfattningsvis så är filmen en intensiv och småläskig film som stundtals blir väldigt obehaglig. Den är visserligen inget mästerverk, men inlevelsen och stämningen gör så att det blir en riktigt bra film.
Slutbetyg:

Film/serie: 7/10
Skådespeleri: 10/10
Manus: Ej tillämpbart
Kameraarbete: 5/10
Bildkvalité: 4/10
Ljudkvalité: 7/10

Totalbetyg: 6/10

blair-witch-project-corner-mike-williams-basement-flannel