Mary Poppins – Dubbningsrecension (Julkalender 2018, lucka 24)

Hej hallå allihopa!

God Jul och välkommna till den sista delen av min julkalendersvit, och som utlovat blir det idag en dubbningssrecension. Imorgon, tisdag, kommer ju som bekant ”Mary Poppins kommer tillbaka” upp på svenska biografer, så därför tycker jag att det skulle passa ypperligt att recensera dubbningen av den första filmen. Så håll till godo!

År: 1964
Speltid: 2 timmar, 13 minuter
Dubbningsår: omkring hösten 1998-våren 1999.
Genre: Fantasy/Musikal/Komedi/Familjefilm
Regissör: Hamilton Luske och Robert Stevenson
Manus: Don Dagradi, Bill Walsh (baserat på originalboken av P.L. Travers.
Originalskådespelare: Julie Andrews, Dick van Dyke, David Tomlinson, Glynis Johns, Karen Dotrice, Matthew Garber, Ed Wynn, m.fl.
Originalmusik: Robert B. Sherman, Richard M. Sherman
Svenska röster:

Mary Poppins – Myrra Malmberg
Bert – Stefan Frelander
Herr Georg Back – Dan Bratt
Fru Winifred Back – Cecilia Hjalmarsson
Michael Back – Leo Hallerstam
Jane Back – Therese Reuterswärd
Farbror Albert – Mikael Roupé
Herr stål, den yngre – Fredrik Dolk
Herr stål, den äldre – Stefan Frelander
Admiral Boom – Håkan Mohede
Herr bryggare – Fredrik Dolk
Fru Timell – Gizela Rash
Ellen – Anna-Maria Barwe
Henrietta – Maud Cantoreggi
Konstapel Ljung – Mikael Roupé

Övriga röster: Lena Ericsson, Mikael Roupé, Håkan Mohede, Thomas Engelbrektson, Dan Bratt, m.fl.

Dialogregissör: Lena Ericsson
Översättning (dialog): Cecilia Molander
Översättning (sång): Lena Ericsson
Inspelning och redigering: Diresh Mirchandani
Mix: Lars Lundholm
Produktionsledning:Susanne Bonfils
Producent: Svend Christiansen
Studio: Sun Studio

mary-poppins-netflix-streaming
Vi befinner oss år 1910 i London, England, där familjen Back (Banks i originalversionen) bor. Pappa Georg är en strikt och noggran man som jobbar på stadens bank, medan mamma Winifred är aktivist för kvinnornas rättigheter. Båda två har knappt någon tid över för sina barn, så därför tas barnen för det mesta hand om av olika nannys. De flesta nanny-arna brukar dock lämna familjen då de anser att barnen är omöjliga att ta hand om, då de alltid rymmer eller ställer till med hyss. När barnen en dag åter har skrämt iväg en nanny, hamnar ett handskrivet brev med barnens önksemål om en ny nanny hos en mystisk figur vid namn Mary Poppins som bokstavligt talat svävar in i familjens liv. Hon tar hand om barnen och lär de olika läxor om livet tillsammans med sin vän Bert genom att lära barnen hur man förenar nytta med nöje. Herr Back är dock måttligt road över Mary Poppins metoder, men det visar sig att Mary Poppins och Bert också kan lära föräldrarna ett och annat…

För ovanlighetens skull är det här ingen film jag såg som barn. Tvärtom så såg jag filmen för första gången när jag var 20 år 2015, då på engelska första gången, och sedan på svenska. Mary Poppins är en mycket bra film med fin sensmoral och bra sånger, med specialeffekter som var enormt nyskapande på sin tid. Karaktärena är också fint skrivna, och även om jag inte läst originalboken så får jag gå emot originalförfattarinnans synpunkter och säga att Mary Poppins som karaktär också är skrivet på ett fint sätt, trots att hon kanske skiljer sig från bokkaraktären.

Filmen innehåller iochförsej även mer udda inslag, som Dick van Dykes fejkaccent, men i det fallet blir det så dåligt att det blir roligt. För att vara en familjefilm har den dessutom ovanligt lång speltid, en bra bit över två timmar. Om jag fattat det rätt ska uppföljaren också vara över två timmar lång, men när jag såg filmen så var det ingenting jag direkt störde mig på, även om ett par scener drar ut lite på tiden.

Med det sagt ska vi ta oss en titt på rösterna.

För ovanlighetens skull så är det inte KM Studio som dubbat den här filmen, utan Sun Studio. När filmen ursprungligen hade premiär på bio i Sverige under 1960-talet visades filmen endast med svensk text, något som sedan höll i sig i biovisningar och VHS-utgåvor fram tills VHS/DVD-utgåvan 1999, då filmen dubbades.

Som huvudkaraktären Mary Poppins hör vi Myrra Malmberg (1966-, som för övrigt fyllde 52 år i torsdags, grattis!), som inom dubbning gjort till exempel Lena i omdubbningen av Peter Pan samt uppföljaren, Busan i Långbens galna gäng, Sheego i sista säsongen av Kim Possible, Ariel i uppföljarna till Den Lilla Sjöjungfrun, Jasmine i Aladdin, Megara i Herkules, Andys mamma i Toy Story 3 och Angelique i Skönheten och Odjuret: Den förtrollade julen. Myrra Malmberg sjunger visserligen väldigt fint och har en bra röst, men som Mary Poppins passar hon inte riktigt. Hon är inte riktigt lik Julie Andrews och lyckas inte heller riktigt förmedla samma charm, värme och personlighet som Julie gör. Dessutom är inte heller inlevelsen lika bra som Julie Andrews, även om jag absolut hört sämre inlevelse tidigare. Det är dock inte värdens enklaste jobb att fylla Julie Andrews skor, och man kan i alla fall inte anklaga Myrra för att inte försöka.

Som Mary Poppins skojfriska kompis Bert hör vi dubbningsveteranen Stefan Frelander (1961-) för undertecknad mest känd som Ed och Eddy i Ed Edd & Eddy, men som också gjort rösten till Scooby-Doo, Johnny Bravo och förstås Rex i Toy Story-filmerna, en annan karaktär jag förknippar Stefan med. Som sagt så försökte ju Dick van Dyke att prata med en såkallad cockney-accent i originalfilmen, men misslyckades fatalt med detta. Den svenska dubbningen försökte göra ungefär samma sak genom att låta Stefan Frelander prata överdriven fejkstockholmska. Nu är Dick van Dykes accent ingen höjdare direkt, men Stefan Frelander låter om möjligt ännu mindre naturlig med sin accent. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte tyckte det lät roligt, men jag hade föredragit om Bert talat rikssvenska, liksom de flesta andra karaktärerna i filmen. Liksom i originalversionen där Dick van Dyke gestaltar både Bert och Herr Stål den äldre, så gör Stefan Frelander båda karaktärerna i den svenska dubbningen, och jag kan inte komma på att jag anmärkte på något särskilt i Stefans rolltolkning hos Herr Stål, den äldre.

Som barnen hör vi Leo Hallerstam (1986-) och Therese Reuterswärd (1981-) som båda gör fina insatser och talar med bra inlevelse. Jag vill dock minnas att Therese lät marginellt äldre än originalrösten, vilket kan bero på att Therese var ungefär 17-18 när hon spelade in sina repliker, medan originalskådespelaren endast var runt 8-9 när hon spelade Jane. Något stort problem är det dock inte, och det är inte direkt en stor distration.

Som barnens föräldrar hör vi Cecilia Hjalmarsson (1950-) respektive Dan Bratt (1956-). Dan Bratt gör förvisso en bra insats och låter relativt nära originalrösten, men Cecilia Hjalmarssons insats är tyvärr inte riktigt lika bra. Glynis Johns, som gör mamman i originalversionen har en väldigt karaktäristisk röst som dessutom låter väldigt naturlig. Cecilia Hjalmarsson däremot låter väldigt konstlad och tillgjord, och sjunger dessutom märkbart sämre i det här röstläget än vad Glynis Johns gör i originalversionen. Cecilia Hjalmarsson (som för övrigt var gift med avlide dubbningsskådespelaren Kenneth Milldoff en tid) är tyvärr en av dubbningens svagaste kort.

I övriga roller hör vi till exempel Mikael Roupé (1964-) som Farbror Albert och Konstapel Ljung, Fredrik Dolk som Herr Stål den yngre och Herr bryggare (även om wikipedia anger Thomas Engelbrektson som Herr stål den yngre vill jag absolut minnas att det var Fredrik Dolk som gjorde rösten till den yngre Herr Stål), samt Gizela Rasch, Maude Cantoreggi, Håkan Mohede och Anna-Maria Barwe. De flesta gör hyfsade insatser och passar relativt bra in i sina roller, men man hör tydligt att många skådespelare gör mer än en roll.

Översättningen är helt okej, men det märks att Lena Ericsson försökt hålla sångtexterna så långt ifrån de tidigare svenska översättningarna. Jag skulle säga att själva låttitlarna är översatta bättre i den här dubbningen, men resten av sångtexterna varierar mellan skapligt och underkänt. Jag reagerade också på att munrörelserna inte stämde överhuvudtaget. Nu är det visserligen inte så lätt att läppsynka spelfilmer, men det borde kunnat göra det bättre än vad det är i filmen.

Sammanfattningsvis är det en skaplig dubbning där huvudkaraktärernas röster tyvärr inte riktigt passar, och som kunde göras bättre.

Som sagt är ju dock dubbningen gjord för VHS, så jag misstänker att den blivit bättre om dubbningen fått högre budget och kanske dubbats för bio. Kanske hade dubbningen blivit bättre om den spelats in på 1960-talet med Martin Söderhjelm som regissör, och jag har även sett förslag på röster till en 60-tals dubbning av Mary Poppins på Dubbningshemsidans forum, som jag absolut tror kan fungera.

Det är också värt att nämna att KM Studio en gång dubbat sången ”Let’s fly a kite” till en Disney Sing-A-Long Songs video. Mary Poppins hade visserligen ingen dialog i klippet, men bland rösterna där återfanns Mia Kihl (Jane och Michael Banks), Monica Forsberg (Winifred Banks), Bertil Engh (George Banks), Ulf Källvik (Bert) och Ulf Peder Johansson (Konstapel Jones), och den dubbningen är också helt okej, även om Winifreds röst återigen inte riktigt passar. Det ska dessutom finnas en musiksaga med Mary Poppins, och jag vet också att det finns en LP-skiva från 1970-talet där bland annat Marianne Kock, Michael Wållgren, Margareta Bohman, Bernt Dahlbäck och Mats Hådell, samt ytterligare en LP-skiva med Bert-Åke Varg som berättaren och Bert. Jag har dock aldrig hört dessa, och vet inte heller vilka som medverkar i musiksagan, så om någon vet bättre än jag får ni gärna kommentera nedan.

Oscar-Winning-actresses-Musicals-Julie-Andrews
Betyg:

Film/serie: 8/10
Röster: 5/10
Inlevelse: 5/10
Översättning: 5/10
Munrörelser: 2/10
Sångtexter: 3/10
Helhetsintryck: 5/10

Slutbetyg på dubbningen: 4/10

Då var min julkalender slut för i år. Jag hoppas att ni haft kul denna julmånaden, så syns vi igen om ett tag.

För övrigt vill jag meddela att morgondagens jämförande recension av Musses Julsaga tyvärr har blivit inställd på grund av tidsbrist. Det var också från början tänkt att jag skulle recensera Zootropolis idag, men då uppföljaren till Mary Poppins kommer imorgon så valde jag att recensera den här filmen i stället.

Då återstår det bara för mig att önska er alla en god jul och ett gott nytt år, och så hoppas jag att ni alla får det fint och trevligt idag, och att alla kollar på Kalle Anka klockan tre. 🙂

Är det något ni undrar är det bara att kommentera, så ses vi!

Hej då, och tack för den här månaden! 😀

/Tony

Dubbningsrecension: Disney Infinity-spelen

Hej hallå allihopa!

Välkommna till en helt ny dubbningsrecension, idag har turen kommit till Disney Infinity-spelen. 🙂
År: 2013 (Disney Infinity 1.0), 2014 (Disney Infinity 2.0), 2015 (Disney Infinity (3.0)
Plattformar: Playstation 3, PC, Wii (endast första spelet), Xbox 360, Playstation 4, Wii U (endast de två sista spelen), iOS, Android, Playstation Vita, Nintendo 3DS, Xbox One
Genre: Sandbox-spel, familjespel

Röster:

Toybox-berättaren – Paul Haukka
Mr. Incredible – Allan Svensson
Elastaflickan – Sandra Caménisch
Violet Parr – Elina Raeder
Dash Parr – Julius Lindfors
Syndrome – Jakob Stadell
Edna Mode – Ewa Fröling
Mirage – Suzanna Dilber
Rick Dicker – Torsten Wahlund
James P. Sullivan – Allan Svensson
Mike Wazowski – Johan Ulveson
Randy Boggs – Jan Mybrand
Kladdis – Johan Lejdemyr
Art – Per Andersson
Don – Adde Malmberg
Terri & Terry – Karl Windén
Jack Sparrow – Jakob Stadell
Hector Barbossa – Steve Kratz
Davy Jones – Christian Fex
Mr. Gibbs – Lars Dejert
Woody – Jan Mybrand
Buzz Lightyear – Fredrik Dolk
Jessie – Anna Book
Hamm – Olli Markenros
Slinky Dog – Ole Ornered
Rex – Stefan Frelander
Blixten McQueen – Fredrik Lycke
Bärgarn – Jan Modin
Holley Blinkers – Lia Boysen
Francesco – Antonio Di Ponziano
Finn McMissile – Roger Storm
Luigi – Ole Ornered
Flo/Ärtan – Birgitte Söndergaard
Ramone – Pablo Cepeda
Fillmore – Niklas Engdahl
Chicks Hicks – Claes Ljungmark
The Lone Ranger – Niklas Engdahl
Tonto – Jakob Stadell
Sheriffen av Colby – Felix Engström
Rapunzel – Dominique Pålsson-Wiklund
Anna – Emelie Clausen
Elsa – Jessica Folcker
Phineas – Teodor Siljeholm
Jack Skellington – Göran Engman
Röjar-Ralf – Matti Boustedt
Vanilja von Sockertopp – Emilia Roosmann
Trollkarlens lärling (Musse Pigg) – Anders Öjebo
Spindelmannen – Adam Portnoff
Black Widow – Jennie Jahns
Kalle Anka – Andreas Nilsson
Aladdin – Albin Flinkas
Prinsessan Jasmine – Myrra Malmberg
Merida – Amy Diamond
Stitch – Andreas Nilsson
Tingeling – Linda Åslund
Maleficent – Jennie Jahns
Anakin Skywalker – Dick Eriksson
Yoda – Gunnar Ernblad
C-3Po – Joakim Jennefors
Glädje – Linda Olsson
Vemod – My Holmsten
Rädsla – Per Andersson
Ilska – Björn Gedda
Avsky – Cecilia Forss
Rassel – Lars-Göran Persson
Manlig hjärnarbetare – Leif Andrée
Kvinnlig hjärnarbetare – Charlott Strandberg
Mimmi Pigg – Lizette Pålsson
Mulan – Mikaela Tidermark
Olaf – Nassim Al Fakir

Hiro Hamada – Jonas Bane

Nick Wilde – Magnus Mark

Judy Hopps – Mikaela Tidermark

OBS! Då rösterna endast står i grupp i de tre spelen har rösterna tagits fram via röstidentifiering, således kan fel förekomma i listan. Jag har inte heller tillgång till alla karaktärer, så några av dem har lämnats utanför listan.

Disney_infinity_24
Disney Infinity är ett sandboxsspel, där man antingen kan spela en linjär story i form av ett playset, eller bygga egna världar i Toyboxen. Konceptet liknar de nyare Lego-spelen, men är mycket mer utväcklat, och i alla tre spelen förekommer det nya saker som gör spelen intressanta att spela. Jag upptäckte spelet själv sensommaren 2013, då jag såg en reklamteaser för spelet i en reklamtidning. Senare stötte jag också på en reklamapp för spelet, kallad ”Disney Infinity: Action”. som visade ett gäng animationer med de tre karaktärerna från startpaketet, Mr. Incredible, Sulley och Jack Sparrow.

Några veckor efter att jag fyllde 18 år samma år, köpte jag startpaketet till Wii, som var den enda konsolen jag ägde då. Visserligen är Wii-versionen den (av de jag spelat i alla fall) sämsta porten av spelet (pga konsolens begränsningar), men spelet var ändå såpass roligt att jag ofta spelade det, och köpte nya figurer och playset. År 2015 sparade jag ihop till en playstation 3 och köpte sedan Disney Infinity 3.0, och fick senare också Disney Infinity 2.0.
Idag är jag fortfarande förtjust i spelen, och jag vågar mig på att säga att det kan vara Disneys bästa spel. Den kombinerar alla Disneys världar på ett bra sätt, och i Toyboxen kan man bygga med alla möjliga föremål och byggnader från Disneyfilmer och tv-serier, till exempel Svärdet i Stenen (som spelar en asfet musikjingel när man kommer nära den), Kung Louies tron, Rapunzels torn, Elsas slott, Lejonklippan och Farbror Joakims kassavalv, och dessutom finns det en mängd modeller av Disneyland-attraktioner som It’s A Small World, Splash Mountain, Haunted Mansion och Space Mountain. Det enda som jag tycker saknas i spelen är att man till exempel inte kan gå in i Monsters University-playsetet med Mr. Incredible. Jag förstår förvisso tanken, men jag tycker ändå att det blivit roligare om man kunde blanda figurerna i playseten som man ville.

Spelet har också bra grafik, underbar musik och bra kontroller.
Då ska vi ta oss en titt på rösterna, en franchise i taget.
Superhjältarna:

I Superhjältarna är Allan Svensson, Elina Raeder, Jakob Stadell, Ewa Fröling och Torsten Wahlund tillbaka som Mr. Incredible, Violet, Syndrome, Edna Mode respektive Rick Dicker, och alla de gör ett lika bra jobb som i filmen. Jag har när detta skrivs i början av september 2018 ännu inte sett Superhjältarna 2, men jag misstänker att de (med undantag för Syndrome som inte är med i uppföljaren av förståeliga själ) är lika bra i den filmen.

Bland de utbytta har vi först Elastaflickan som i både första och andra filmen spelas av Sara Lindh, men som i spelet blivit utbytt mot Sandra Caménisch (1972-) som inom dubbning tidigare gjort rösten till Aurora i Förtrollade Äventyr: Följ dina drömmar. Varför Elastaflickan bytt röst har jag ingen aning om, men det kan vara så att Sara Lindh hade förhinder när spelets dialog spelades in. Sandra Caménisch gör dock en godkänd insats, och det är tydligt att hon försöker efterlikna originalrösten Holly Hunter, men jag föredrar Sara Lindh framför henne.

Dash har av förståeliga själ också bytt röst, då hans röst Dennis Granberg (som tydligen är son till Annelie Berg, enligt Christian Hedlunds podcast Röstskådespelarna) sedan länge troligen kommit in i målbrottet, då han var 20 år när spelets dialog spelades in. I stället är det Julius Lindfors som gör Dashs röst, och han gör en bra insats och talar med bra inlevelse. Vissa stunder är rösten dock aningen för mörk, men det kan man leva med.

Slutligen har även Mirage bytt röst från Eva Röse till Suzanna Dilber (1976-), som gör en mycket bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller karaktärens andemening på ett bra sätt. Jag har ingen aning om varför Eva Röse inte repriserar sin roll som Mirage, men troligen är det även här en fråga om otillgänglighet från skådespelarens sida. Det här spelet var för övrigt sista gången som Mirages originalröst Elizabeth Peña spelade Mirage, då hon sorgligt nog avled 2014, endast 55 år gammal.

Monsters University:

I Monsters University är de flesta rösterna från den filmen också kvar. Mike Wazowski spelas dock här liksom i Monsters University av Johan Ulveson. Den enda som inte har samma röst som i filmen är Kladdis, som görs av Göran Gillinger (1973-) i stället för Olle Sarri. Han gör en mycket bra insats, och ärligt talat reagerade jag inte nämnvärt på att karaktären bytt röst. Det ska dock nämnas att jag inte sett filmen på ett tag, så jag kan inte garantera att jag inte hört något skillnad om jag hade haft filmen i färskt minne.
Pirates of the Carribean:

Då filmerna med Pirates of the Carribean aldrig har dubbats är det här spelet den första (och mig veterligen enda) gången som karaktärerna i filmen fått svenska röster. Jack Sparrow själv spelas av Jakob Stadell (1972-) som gör en bra insats och låter relativt lik Johnny Depp. Hector Barbossa och Davy Jones spelas av Steve Kratz (1961-) respektive Christian Fex (1957-) och båda gör bra insatser, men jag har idagsläget inte sett någon av Pirates of the Carribean-filmerna, så jag kan inte uttala mig om hur lika de låter sina Geoffrey Rush och Bill Nighty. Bland övriga karaktärer finns Tia Dalma som dubbas av Gladys Del Pilar Bergh (1967-) och Mr. Gibbs som spelas av Lars Dejert (1947-) som båda två också gör bra insatser. Jag har idagsläget ingen information om vem som gjorde Pintel och Ragettis röster.

Toy Story i Rymden:

I Toy Story-playsetet medverkar samtliga av skådespelarna från filmerna, med undantag för Guy de la Berg (Rune Ek i första filmen) som tyvärr avled året efter det första spelet släpptes. Han var tydligen sjuk de sista åren, så därför fick Ole Ornered (1964-) ta över rösten som Slinky, och jag misstänker därmed att han också får reprisera sin roll i Toy Story 4 nästa år. I övrigt finns inte mycket att kommentera, då rösterna som sagt är identiska med Toy Story 3. Jag har dock ingen aning om vem som gör Zurgs röst, men eventuellt kan Adam Fietz möjligen reprisera sin roll, då jag minns att han stod med i creditslistan för spelet.
Bilar:

I Bilar-playsetet har Bärgarn, Holley Blinkers, Francesco, Flo/Ärtan, Chicks Hicks och Luigi samma röster som i filmerna. Ramone har visserligen inte samma röst som i de första två filmerna, men i trean spelades han av Pablo Cepeda, precis som han gör i det här spelet. Blixten McQueen har i det här spelet blivit utbytt från Martin Stenmarck till Fredrik Lycke (1971-) som gör en bra insats och låter relativt lik Martin Stenmarcks tolkning. Som Finn McMissile hör vi Roger Storm (1956-) i stället för Göran Strangertz, men då jag inte sett Bilar 2 (som ska vara riktigt dålig) kan jag inte kommentera hans röst ytterligare. Fillmore har också bytt röst från Björn Thudén (som dock repriserade sin roll som Fillmore i Bilar 3) till Niklas Engdahl. Nu har jag inte sett Bilar på hur länge som helst, så jag minns inte riktigt hur mycket man hör av Björn Thudéns gotländska dialekt i rollen, men jag tycker ändå att Niklas Engdahl är helt okej som Fillmore.

The Lone Ranger:
Liksom Pirates of the Carribean har aldrig the Lone Ranger dubbats till svenska, och således blev det första gången som De karaktärerna fick röster här. Jag har hittils identifierat Niklas Engdahl som The Lone Ranger, Jakob Stadell som Tonto, Sharon Dyall som Red Harrington och Felix Engström som Sheriffen. Liksom POC-filmerna har jag aldrig sett The Lone Ranger och kan därmed inte bedömma rösterna rättvist.

Frost:

Från Frost dyker både Elsa, Anna och Olaf upp. Olaf dyker dock upp först i det sista spelet, och spelas då liksom i långfilmen av Nassim Al Fakir. Både Elsa och Anna har dock oväntat bytt röst i spelet. Elsa har bytts ut från Annika Herlitz till Jessica Folcker (1975-) vars röst passar karaktären förvånansvärt bra, trots att hon inte är särskilt lik Idina Menzel som jag har för mig har något ljusare röst. Varför Annika Herlitz byttes ut vet jag inte, men då hon även är musikalartist kan hon ha haft förhinder då spelets dialog spelades in. Annika Herlitz är dock fortfarande Elsas röst, då hon gjort hennes röst i en mängd projekt efter spelet kom ut, däribland Frostfeber och Olafs frostiga äventyr. Anna har också av oklar anledning bytt röst från Mimmi Sandén till Emelie Clausen (1987-) som gör ett riktigt bra jobb. Det är dock inte lätt att jämnföra henne med Mimmi Sandén, då jag ännu inte sett hela Frost på svenska, men av det lilla jag hört av Frosts svenska dubbning får jag ändå säga att Mimmi Sandén är strået vassare.

Röjar-Ralf:

Även karaktärerna i Röjar-Ralf har bytt röst. Ralf spelas här av Matti Boustedt (1974-) i stället för av Magnus Roosmann, och han gör en mycket bra insats, och låter (utifrån hur jag minns Magnus Roosmanns insats) relativt lik den föregående rösten. Vanilja har också bytt röst från Carla Abrahamsen till Emilia Roosmann (vågar man gissa på släktskap med den ovan nämnda Magnus Roosmann?), vilket är väldigt märkligt enligt undertecknad, då Carla Abrahamsen senare var med i Disney Infinity 3.0. Emilia gör dock en bra insats, och talar med bra inlevelse.

Trassel:

Från Trassel medverkar bara Rapunzel, som här spelas av Dominique Pålsson Wiklund (1994-), dotter till Lizette Pålsson, som nuförtiden verkar alternerera med Molly Sandén som Rapunzel. Dominique är helt okej i rollen, men det är svårt att bedömma då jag ärligt talat aldrig varit förtjust i Molly Sandéns röst. Fråga mig inte varför, men så är det. Som Rapunzel var hon dock bra, men jag vet inte om jag skulle säga att Dominique var bättre.

Phineas & Ferb:

Från Phineas & Ferb medverkar Phineas och Agent P. Det var från början tänkt att Ferb också skulle vara med, men han lämnades utanför. Phineas spelas av Teodor Siljeholm, som spelat Phineas i tv-serien, men då detta spelets dialog bör ha spelats in för i skrivande stund 5 år sedan, vet jag inte om Teodor fortfarande är Phineas röst. Jag har ingen kommentar om Phineas röst då jag bara sett ett avsnitt av serien, och det var för snart nio år sedan.

Nightmare Before Christmas:
Jack Skellington från Nightmare Before Christmas medverkar också i spelet, men trots att filmen aldrig dubbades var det inte första gången Jack fick en svensk röst. Bertil Engh sjöng nämligen in sången ”What’s this?” på en Disney Sing-A-Long Songs-vhs. Bertil Engh har dock (såvitt jag vet) inte dubbat så mycket (förutom Puff, som numera verkar göras av Dick Eriksson) på sistone, så det är inte så förvånande att han här är utbytt mot Göran Engman som gör en riktigt bra insats, talar med bra inlevelse och bibehåller röstkaraktären på ett bra sätt.
Spider-Man/Marvel:

Då jag fortfarande har svårt att koppla Marvel (och Star Wars med för den delen) med Disney så har jag inte brytt mig om att spela så mycket med de playseten, men Spider-Man (aka Spindelmannen) är ändå rolig att spela som. Han spelas av Adam Portnoff (1988-), men jag har inte särskilt stor erfarenhet av hans röst för att kunna kommentera insatsen närmare. Jag har även identifierat Jennie Jahns som Black Widow, och det skulle möjligen kunna vara Max Lorentz som Iron Man, men där är jag mycket osäker.

Maleficent:

Maleficent, som här är baserad på Angelina Jolies tolkning från 2014 års spelfilm Maleficent (och som även kallas för det namnet i den svenska dubbningen i stället för Den onda fén) spelas av Jennie Jahns (1969-) som gör en förvånansvärt bra insats. Hon är defenitivt inte den första jag skulle tänka på som Maleficent, men hon fungerar ändå över förväntan som Maleficent.

Aladdin:

Då jag redan kommenterat Albin Flinkass insats som Aladdin i ”Vem är bäst?” så hänvisar jag till den recensionen. 🙂

Modig:

Från Modig har vi Merida som liksom i filmen görs av Amy Diamond, som numera går under sitt riktiga namn Amy Deasismont, som gör en lika bra insats som i originalfilmen.

Lilo & Stitch:

Även här repriserar originalskådespelaren, i detta fallet Andreas Nilsson, sin roll. Precis som i Lilo & Stitch är han riktigt bra som Stitch.

Big Hero 6:

Liksom fallet med Frost och Röjar-Ralf är bägge karaktärernas röster utbytta. Baymax har bytt röst från Morgan Alling till Nick Atkinson, och även om Morgan Alling är bättre, så gör Nick Atkinson också en bra insats och somliga repliker (”Skannar systemets tillståååånd”) är levererade på ett riktigt roligt sätt. Han är dock inte särskilt lik Morgan Alling, så om man nyligen sett Big Hero 6 kan det bli irriterande.

Jag har tyvärr inte lyckats identifiera Hiros röst, men det är i varje fall inte Benjamin Ingrosso (Wahlgren) som gör rösten i spelet. Vem det en är så liknar han originalrösten Ryan Potter mycket mer än Benjamin, men enligt mig är Benjamin Ingrosso bättre i rollen då han låter närmare karaktärens faktiska ålder än originalrösten.

Tingeling:

Liksom i en del av filmerna (Marie Serneholt spelade Tingeling i de första filmerna) spelas Tingeling av Linda Åslund (1988-) som gör en bra insats. Jag har dock inte hört Marie Serneholt i rollen, så jag kan inte utala mig om hon är bäst.

Star Wars:

Liksom i fallet med Marvel har jag fortfarande svårt att koppla Star Wars med Disney, och har därför inte spelat det playsetet mycket heller. Jag har dock i introduktionen identifierat Joakim Jennefors som C-3PO (en bra insats, utifrån hur jag minns Anthony Daniels insats) och Dick Eriksson som Anakin Skywalker. Jag spelade även med Yoda i mobilversionen, och identifierade då Gunnar Ernblad som Yoda. Jag vill minnas att Gunnar Ernblad spelat Yoda tidigare, men jag är inte helt säker.

Insidan ut:

I Insidan ut är de flesta rösterna kvar från filmen, med undantag för Vemod och Ilska. Lyckligtvis är Linda Olsson (Glädje) och Per Andersson (Rädsla) fortfarande kvar i sina roller, vilket jag uppskattar då de var mina favoritskådespelare i filmen.

Vemod spelas i alla fall här av My Holmsten som i mitt tycke faktiskt är strået vassare än filmens röst Ulla Skoog, då My är mycket mer lik originalrösten Phyllis Smith. Ulla Skoog är dock på inget sätt dålig som Vemod, men jag tycker ändå att My är bättre.

Sedan har också Ilska bytt röst från Björn Granath (vila i frid) till Björn Gedda som gör en mycket bra insats och låter riktigt lik Björn Granaths röst. Ärligt talat fick jag anstränga mig hårt för att höra om det var Björn Gedda eller Björn Granath och det är ett mycket bra betyg.

Mulan:

Mulan spelas av Mikaela Tidermark (1986-) vars röst jag börjat uppskatta mer och mer. Hon passar bra som Mulan, även om jag alltid kommer förknippa Divina Sarkany med rollen.

Musse och hans vänner:

De sista karaktärerna vi kommer gå igenom är Musse Pigg (som medverkar två gånger, dels som Trollkarlens lärling i första spelet, och dels som sig själv i tredje spelet), Mimmi Pigg och Kalle Anka. Alla tre spelas i vanlig ordning av Anders Öjebo, Lizette Pålsson och Andreas Nilsson som i vanlig ordning gör en strålande insats.
Slutligen har vi Toybox-berättaren, vars röst görs av Paul Haukka och som är spelets största problem. Inte för att rösten är dålig, utan för att den är jäkligt irriterande, då hans röst hela tiden upprepas gång på gång, och till råga på allt finns det ingen funktion för att stänga av berättaren. Det blir lite tröttsamt när man har hört ”Ställ en playset-del på Disney Infinity-basen för att besöka det playsetet” ungefär 30-40 gånger. xD

Idagsläget har jag inte tillgång till bland annat Nick Wilde, Judy Hopps, Baloo, Doris, Nemo, Alice, Hattmakaren, Tiden, Pricken, m.m så därför kan jag inte kommentera deras röster, och jag har heller ingen information om vem som spelar Pleakley eller Merlin. En inte allt för vild gissning är dock att det kan vara Jakob Stadell som repriserar sin roll som Nick, då han redan är med i spelet som Syndrome, Jack Sparrow och Tonto.

Sammanfattningsvis har dock spelet en bra dubbning, och jag kan varmt rekommendera att ni försöker få tag i det. Man måste dock i så fall gå via begangnatmarknaden då alla Disney Infinity-produkter såvitt jag vet är utgångna idagsläget. Om någon vet om det finns någon sida där man fortfarande kan beställa Disney Infinity-produkter får ni gärna höra av er i kommentarerna.

Vi hörs i nästa inlägg!

/Tony

EDIT: 2018-12-02: Creditslistor till de första två spelen har lagts ut på en annan blogg, så därför har jag korrigerat namnen på de skådespelarna jag hade fel på. Jag ber också om ursäkt för att utseendet i listan med röster ser skumt ut vid somliga partier. Slutligen vill jag också säga att fel fortfarande kan förekomma i recensionen, så om ni ser något fel får ni gärna kontakta mig. 🙂

Vem är bäst? – Shaggy

shaggy.gif

Hej och välkomna till ännu en omgång av ”Vem är bäst?”, där jag tar en figur som haft minst två svenska röster genom tiderna, och ger er mina omdömmen om varje skådespelares insats.

I de tidigare omgångarna (som behandlat Mimmi Pigg, Kajsa Anka, Tigger, Musse Pigg och Svarte Petter) har jag enbart tagit mig en titt på enbart Disney-figurer. Nu har det dock blivit hög tid för mig att behandla den första ”icke” Disney-karaktären i den här serien, nämligen Scooby-Doos bäste vän Norville Rogers, för det mesta kallad Shaggy.

Innan vi börjar så måste jag återigen påminna er om att jag även räknar in insatser från musiksagor, datorspel, dramatiserade lp-skivor, och i vissa fall även trailer och reklamröster, då jag anser att en svensk röst är en svensk röst oavsett var den kommer ifrån.

Innan vi går in på Shaggys svenska röster, så ska jag ger er en snabb överblick på Shaggys originalröster genom tiderna.

Casey Kasem: Originalrösten till Shaggy. Casey spelade Shaggy från originalserien 1969 fram tills 1997. Sedan återkom han till rollen 2002, och spelade den sedan fram tills 2009, då han officiellt pensionerade sig från Shaggy-rollen.

Billy West: Enbart i långfilmen ”Scooby-Doo på Zombieön”

 

Scott Innes: Långfilmerna ”Scooby-Doo och Inkräktarna från rymden”, ”Scooby-Doo och Häxans spöke” samt ”Scooby-Doo och Cyberjakten”. Han har även gjort Shaggys röst i några reklamfilmer, parodiserier (Harvey Birdman bland annat), leksaker, datorspel och annat.

Scott Menville: Endast i ”Shaggy and Scooby-Doo, Get a clue!” från 2006-2008.

Matthew Lillard: Är Shaggys officiella röst sedan 2010. Redan 2002 spelade han dock Shaggy i spelfilmsversionen, en roll som han repriserade i uppföljaren från 2004. Sedan 2010 är han dock som sagt även den officiella röstskådespelaren för karaktären, och har således spelat honom i samtliga produktioner sedan dess.

 

Med det i åtanke ska vi nu ta oss en titt på Shaggys svenska röster.

 

Leif Ahrle:

 

Den första svenska Shaggy-rösten jag har hittat, är Leif Ahrle (1943-) som gjorde rollen i fyra stycken dramatiserade lp-skivor mellan 1974-1979. De var uppbyggda på ungefär samma sätt som de legendariska Tintin-ljudböckerna, med bl.a Tomas Bolme, Åke Lindström, m.fl

Inom dubbning har Leif Ahrle, förutom Shaggy i dessa lp-skivorna, även medverkat i såväl Fantastiska Wilbur (som titelrollen Wilbur) som några filmer med Lucky Luke (även där i titelrollen).

Personligen så är jag inte särskilt förtjust i Leif Ahrles tolkning av Shaggy. Enligt min mening låter rösten alldeles för alldaglig och ospeciell. Inlevelsen är dock ganska bra, men som sagt så passar hans röst inte Shaggy något vidare. Dessutom tycker jag att hans insats verkligen skriker svenskt 70-tal, medan Shaggys karaktär mer är amerikanskt 70-tal.

Enligt säkra källor så är merparten av de dramatiserade lp-skivorna baserade på avsnitt ur ”The Scooby-Doo Show” med vissa undantag. Därför kan man undra om skådespelarna fick höra originalrösterna i den tv-serien innan de skulle spela in skivan, eller om de helt enkelt fick tänka ut rösterna själva. Om det sistnämnda var fallet så förstår jag att Ahrles insats ligger såpass långt från Casey Kasem.

 

Peter Harryson:

Den mesta Shaggy-rösten är ingen mindre än Peter Harryson (1948-) son till en annan röstlegend, John Harryson (1928-2008), mest känd som Dr. Snuggles och Joakim von Anka.

Peter Harryson gjorde Shaggys röst redan i Öga & Öras dubbning av Scooby-Doo, där Stellan Skarsgård (!) spelade Scooby-Doo. Den dubbningen användes på SF/Transfers hyr-vhser under tidigt 1980-tal, och samma dubbning användes även på Polar Bonniers vhs-filmer.

Peter Harryson spelade även Shaggy i dubbningen på Kanal 10’s Scooby-Doo filmer, och slutligen i samtliga Media Dubb och Mediadubb International produktioner av Shaggy, med ett undantag, nämligen Valpen Scooby-Doo.

Peter Harryson är min personliga favorit som Shaggy. Han tillför en enorm energi, särskilt i första säsongen av ”Scooby-Doo: Where are you?” och ”Scooby-Doo i Hollywood”, och leverar Shaggys repliker perfekt. Dessutom stämmer rösten väldigt väl med gamla goda Casey Kasem, och det är ju alltid ett plus. Tillsammans med Steve Kratz, som dubbade Scooby-Doo i Media Dubb/Mediadubbs produktioner, så är de ett oslagbart Scooby & Shaggy-team.

 

Fredrik Dolk:

När avsnitt ur ”The New Scooby-Doo Movies” och ”Scooby-Doo & Scrappy-Doo” släpptes på VHS av Musikservice under 1990-talet, var det dubbningsveteranen Fredrik Dolk (1961-) som gjorde Shaggys röst i de flesta filmerna.

Jag skulle absolut inte placera Fredrik Dolk bland de bästa Shaggy-rösterna, men ärligt talat så är han inte helt åt skogen i rollen. Inlevelsen är bra, och rösten passar någorlunda. Det som sänker insatsen är att rösten inte passar karaktären till fullo, samt att man är så van vid Fredrik Dolk i andra roller att man liksom inte kan tänka sig honom som Shaggy.

På det stora hela får han i alla fall fullt godkänt.

Som parantes kan jag nämna att han oväntat återkom i rollen som Shaggy i PC-Spelet ”Scooby-Doo och fallet med den stygga stendraken”, som släpptes omkring 2004-2005.

 

Stig Engström:

I en av Musikservices VHS-kassetter, ”Scooby-Doo som tjurfäktare” är Fredrik Dolk av någon okänd anledning utbytt mot skådespelaren Stig Engström (1942-), som flitigt medverkat i Videobolagets dubbningar, samt dubbningar i överlag under 1980-talet.

Som jag sa i min recension av dubbningen på Musikservices vhs-filmer, så är Stig Engström antagligen den minst lyckade Shaggy-rösten, om än något bättre än Leif Ahrle. Rösten är på tok för skrovlig och mörk, och låter dessutom för gammal. Nu lät ju visserligen inte Peter Harryson som någon tonåring heller, men i Stig Engströms fall är det om möjligt ännu tydligare att det är en för gammal skådespelare i rollen. Till råga på allt så verkar det som att Engström inte försöker göra till rösten alls, vilket får hans insats att låta väldigt långt från Shaggys mycket speciella röst.

Jag har hört betydligt värre dubbningsinsatser tidigare (E.H. Brochmann, någon?), men det här är tyvärr inte alls lyckat. Inlevelsen är däremot ganska bra, men det räcker tyvärr inte för att ge Engström godkänt. 😦

 

Mats Qviström:

I mitten på 1990-talet släpptes vhs-filmen ”Scooby-Doo på nya äventyr” av Egmont, en vhs-kassett som innehöll 6-minuters avsnitten av ”Scooby-Doo and Scrappy-Doo”. De flesta avsnitten på den vhs:en hade Media Dubbs gamla klassiska dubbning av serien, med bl.a Steve Kratz, Peter Harryson, Staffan Hallerstam, m.fl i rollerna. Men ett antal av avsnitten hade även en specialdubb, utförd av Salut Video i Danmark, som för det mesta (precis som Sun Studio Köpenhamn gjorde) anlita Malmöskådisar.

Nu har ju Sun Studio dubbat Scooby-Doo många gånger i Sverige, både Köpenhamnsfilialen och den svenska filialen, men trots det är det bara Scrappys röst som är samma som i Sun Studios dubbningar.

I den här dubbningen spelas Shaggy av Mats Qviström (1958-) som antagligen är mest känd som rösten till Tintin i dubbningen av 1991 års Tintin-serie, samt för sina roller i Sun Studios dubbning av Babar.

I skrivande stund (oktober 2017) har jag ännu inte den filmen i min ägo, men tack vare Daniel Hofverberg på Dubbningshemsidans forum, som runt 2010-2011 lade upp röstprover på rösterna i vhs-filmen, så har jag ändå hört litegrann av Qviströms insats.

Här är det inte heller särskilt lyckat. Mats Qviström är förvisso mer ”Shaggy-lik” än till exempel Leif Ahrle och Stig Engström, men han talar med uppenbart tillgjord röst. Dessutom är inlevelsen inte särskilt bra, trots att Qviström inte alls sviktade på den punkten i till exempel Tintin. Nu var det ju som sagt bara några repliker jag hörde, och det är fullt möjligt att han låter bättre i de andra avsnitten, men jag är i alla fall inte imponerad av det jag hört hittils.

Han får dock med viss tveksamhet godkänt.

 

Johan Hedenberg:

I nästan alla av Media Dubb och Mediadubb Internationals dubbningar så var det gamla goda Peter Harryson som spelade Shaggy, förutom i ”Valpen Scooby-Doo”, där rösten i ställes dubbades av Johan Hedenberg (1954-), känd för sina många skurkröster.

Nu är inte Johan Hedenberg den första personen jag skulle tänka på som röst till Shaggy, men jag måste ändå säga att han passar över förväntan. Nu är det ju dock som så att hans insats (och även Mattias Knaves insats för delen) är pitchade för att låta ljusare och yngre, och det kan faktiskt göra en del.

Det finns inte särskilt mycket att anmärka på vad gäller inlevelse och röstkaraktär, men båda fungerar, den förstnämnda bättre än den sistnämnda, men det är ändå bra överlag.

Trots vissa brister, så har jag dock inga problem alls med Hedenbergs insats som Shaggy, utan ger den fullt godkänt.

 

Thomas Engelbrektson:

 

I Sun Studios köpenhamns baserade dubbningar av Scooby-Doo, som bland annat innefattar de fyra långfilmerna från 1998-2001, de tre filmerna med bara Scooby, Shaggy och Scrappy från 1987-1988, The Scooby-Doo Show, några enstaka avsnitt av ”Scooby-Doo & Scrappy” och ”Scooby-Doo: Where are you?” samt Cartoon Network-serien ”Johnny Bravo”, så är det Thomas Engelbrektson (1951-) som gör rollen som Shaggy. Inom dubbning är Thomas Engelbrektson förmodligen mest känd som Mr. Potato Head i Toy Story-serien, och han har även hörts i ett antal program på Cartoon Network, bland annat i ”Ko och Kyckling” (som den röde killen), ”Dexters Labratorium” (som Mandark) och ”Johnny Bravo” (som Carl, varvat med Olli Markenros), och som Fred Flinta i Sun Studios dubbning av Familjen Flinta.

Näst efter Peter Harryson är Thomas Engelbrektson, främst på grund av nostalgiska själ. Jag såg nämligen ”Scooby-Doo möter Bröderna Bu” samt Sun Studios dubbning av ”The Scooby-Doo Show” väldigt ofta som barn, och det är tack vare det den dubbningen som jag föredrar av ”The Scooby-Doo Show”, trots att den suveräna Peter Harryson dubbar Shaggy i Media Dubbs version.

När jag var liten tyckte jag att Thomas Engelbrektsons insats var väldigt lik Peter Harrysons, och även om jag inte tror att någon håller med mig, så måste jag ändå hålla med mitt unga jag, då det onekligen finns en liten likhet dem emellan. De är dock inte snarlika, och jag kan utan problem sära på dem. Då är det värre med Annelie Bhagavan och Charlotte Ardai Jennefors, som jag fortfarande måste tänka till för att skilja på när jag identiferar röster, men det är en annan sak.

Engelbrektsons inlevelse varierar från produktion till produktion. I Sun Studios omdubbning av cirka 3-4 avsnitt av ”Scooby-Doo: Where are you?” är jag inte imponerad av inlevelsen, medan den är väldigt bra i te.x ”Scooby-Doo möter Bröderna Bu”, ”The Scooby-Doo Show” och ”Scooby-Doo och Ghoulskolan”.

Självklart finns det också brister i insatsen. Rösten är inte alls särskilt lik Casey Kasem, men fungerar dock bättre mot Billy West i ”Scooby-Doo på Zombieön”. Han är dock inte särskilt lik Scott Innes som tog över rollen i de tre efterkommande filmerna.

Överlag så gillar jag ändå Thomas Engelbrektsons tolkning av Shaggy.

Liksom Fredrik Dolk, så återkom Thomas Engelbrektson som Shaggy i ett datorspel, nämligen ”Scooby-Doo: Duell i spökstaden” som bör ha släppts runt 2005-2006.

 

Bobo Eriksson:

 

Mellan 2002 och 2009 var det artisten Bobo Eriksson (1972-) som gjorde rösten till Shaggy. Eriksson debuterade i rollen i och med spelfilmen från 2002, och spelade sedan rollen i bland annat uppföljaren till spelfilmen, ”Våran Scooby-Doo”, omdubbningen av ”The New Scooby-Doo Movies”, samt ett avsnitt av säsong 2 av ”Scooby-Doo: Where are you?”.

Personligen så tycker jag att Bobo Erikssons insats som Shaggy är ganska bra. I somliga produktioner (te.x andra säsongen av ”Scooby-Doo: Where are you?”) är rösten på tok för gäll och ljus, medan den i andra produktioner (te.x spelfilmerna och ”Våran Scooby-Doo”) passar väldigt bra. Han är även ganska lik originalrösten Casey Kasem, vilket är ett stort plus. Erikssons inlevelse är också väldigt bra, och överlag så finns det inte mycket att språka om här.

 

Kristian Ståhlgren:

Då Bobo Eriksson ofta var upptagen med bland annat turnéer under sin tid som Shaggy, var det nästan mer regel än undantag att Kristian Ståhlgren (1971-) hoppade in som Shaggy. Han spelade Shaggy bland annat i större delen av säsong 2 av ”Scooby-Doo: Where are you?”, de flesta Scooby-Doo filmerna 2005-2009, samt i ”Scooby-Doo och Shaggy spanar vidare”.

När jag var liten (ungefär 12-13 år) fullkomligt avskydde jag Ståhlgrens insats som Shaggy. Som vuxen så måste jag ändå säga att Kristian Ståhlgrens insats är godkänd, även om den inte är något utöver det vanliga. Om jag förstått det rätt så anlitades han för att hoppa in för Bobo Eriksson, så därför tycker jag att det är värt att nämna att jag inte direkt tycker att Bobo Eriksson och Kristian Ståhlgrens insatser låter lika.

Ståhlgrens inlevelse är ganska bra, men röstkaraktären sitter inte riktigt, och han är inte heller särskilt lik Casey Kasem.

Även om jag fortfarande inte är överförtjust i Ståhlgrens insats, så ger jag som sagt ändå insatsen godkänt.

 

Jesper Adefelt:

Allt sedan spelfilmen ”Scooby-Doo! Nu börjar mysteriet” från 2009, är det Jesper Adefelt (1989-) som är den officiella Shaggy-rösten, och han har såvitt jag vet gjort rösten i samtliga sammanhang efter det. Inom dubbning har Jesper Adefelt bland (mycket annat) gjort Hicke i Draktränaren-filmerna, Ron Weasley i Harry Potter-filmerna, Jack Frost i Rise of the Guardians, och Tintin i ”Tintins Äventyr: Enhörningens hemlighet”.

Ärligt talat så är jag väldigt kluven till Adefelts insats. Å ena sidan så låter Adefelt precis så ung som karaktären ska föreställa att vara, röstkaraktären är okej, och inlevelsen är bra. Men å andra sidan så är rösten lite för olik Shaggys tidigare röster för att jag ska kunna bli helt nöjd.

Dock så dubbade han ju Shaggy i ”Scooby-Doo! Mysteriegänget”, en serie som jag hatar, vilket också kan vara en bidragande orsak till varför jag är kluven till Adefelts insats.

Att han dubbade just den serien är ju dock inte Jesper Adefelts fel, som ändå gör en godkänd rolltolkning. Personligen skulle jag placera honom i mitten på min lista.

 

Då återstår två till röster som jag tyvärr inte har fått tag i något röstprov på.

Den första är Anders Glenmark (!) som gjorde Shaggys röst i en svenskproducerad LP-Skiva från tidigt 1980-tal, och den andra är Bert-Åke Varg som gjorde rollen på ett kassettband från 1987. Nu har jag inte direkt någon superkoll på Anders Glenmarks röst, men personligen så har jag ändå mycket svårt att tänka mig någon av dem som Shaggy.

 

Sammanfattningsvis så har Shaggys röster genom åren haft blandad kvalitét. En del har varit bra, andra inte.

Efter mycket tänkande, så är det här min topplista över Shaggy-röster:

 

1. Peter Harryson
2. Thomas Engelbrektson
3. Bobo Eriksson
4. Johan Hedenberg
5. Fredrik Dolk
6. Jesper Adefelt
7. Kristian Ståhlgren
8. Mats Qviström
9. Stig Engström
10. Leif Ahrle

Det var min topplista över Shaggy-röster. Skriv gärna i kommentarerna vilken Shaggy-röst ni föredrar. 🙂

Jag har för övrigt laddat upp ett youtube-klipp med de Shaggy-rösterna jag kunde få tag i, dvs alla som jag recenserat i detta inlägget, så gå gärna in och lyssna och bilda era egna uppfattningar. 🙂

I nästa omgång av ”Vem är bäst?” så ska vi åter bege oss in till Disneys magiska värld, och ta oss en titt på den kanske mest älskade ankan i världen: Kalle Anka. Vi hörs då! 🙂

 

Knasen – Dubbningsrecension

Produktionsår: 1962-1963 (serien), c. 1990 (dubbningen)

Originalröster:

Knasen, Generalen, Fänrik Fjun, Rocky, Pastorn och Otto – Howard Morris

Schassen, Nollan, Jägarn, Plato, Cosmo och Kaptenen – Allan Melvin

Bunny – June Foray

Svenska röster:

Knasen – Staffan Hallerstam

Schassen – Gunnar Ernblad

Generalen – Gunnar Ernblad

Jägarn – Fredrik Dolk

Plato – Fredrik Dolk

Nollan – Olav F. Andersen

Rocky – Fredrik Dolk

Cosmo – Fredrik Dolk

Fänrik Fjun – Olav F. Andersen

Kaptenen – Staffan Hallerstam

Pastorn – Olav F. Andersen

Kockis – Olav F. Andersen

Bunny – Louise Raeder

Övriga röster: Staffan Hallerstam, Louise Raeder, Fredrik Dolk, Olav F. Andersen, Gunnar Ernblad m.fl

Dubbningsbolag, regissör, översättare och tekniker är idagsläget okända. Vet du något om vem som regisserat, översatt och varit tekniker för denna dubbningen får du gärna skriva en kommentar.

 

 

Knasen är en amerikansk seriestripp som publicerats sedan 1950. Ursprungligen handlade strippen om en lat college-students olika upptåg, men redan 1951 lät seriens skapare Mort Walker Knasen rycka in armén, och resten är historia. Numera utspelar sig serien på det fiktiva armélägret Träsklägret, där Knasen alltid försöker smita undan jobb och slit, medan hans argsinte sergeant Schassen gör allt för att göra livet surt för Knasen.

Knasen (som faktiskt fortfarande produceras än idag) har även blivit tecknad film ett par gånger. Den första gången var på 1960-talet, då 50 stycken avsnitt på 5-10 minuter producerades. I Sverige har den serien aldrig visats på TV, men totalt 30 avsnitt har dubbats för tre stycken vhs-filmer som släpptes omkring 1990. Serien släpptes även på DVD i Sverige år 2010 i samband med Knasens 60-årsdag, men den serien innehöll endast engelskt tal med svensk text.

År 1989 producerades det även en cirka 30 minuter lång tecknad film med Knasen tillsammans med två filmer om Blondie och en film om vikingen Hagbard, som troligen var avsedda som pilotavsnitt till en tv-serie. Alla fyra filmerna släpptes på VHS år 1990, men samtliga var då i textad originalversion. Trots att den Knasen-filmen inte dubbades, har jag ändå för avsikt att recensera den i framtiden.

Jag har i ungefär 10 år älskat Knasen, och när jag fick reda på att serien existerade så började jag leta efter vhs-filmerna med serien, och trots att cirka 9-10 år har gått sedan jag fick reda på seriens existens, så har jag ännu bara fått tag i en av de tre vhs-filmerna, nämligen ”Träsklägrets stolthet”.

Själva serien är relativt vältecknad för sin ålder, men en del av karaktärerna görs inte riktigt rättvisa, personligen tycker jag till exempel att Knasen känns mer otrevlig i den här serien än i strippen, även om det inte stör mig så mycket i alla fall. Jag har inte heller någon aning om varför tre skådespelare samsas om alla rollerna, men gissningsvis var det en knaper budget som satte käppar i hjulen.

Den här filmen distributerades av Musikservice, och tyvärr så finns det ingen dubbcredits, vilket innebär att listan ovan (precis som många andra listor i den här bloggen) är framtagna med röstidentifiering. Detta betyder att jag inte vet vilket dubbningsbolag som dubbade serien, men jag misstänker att serien (liksom Mario vhs-dubbningen) dubbades av antingen Videobolaget eller Kit & C:o.

I rollen som huvudpersonen Knasen hör vi Staffan Hallerstam, kanske mest känd som Knattarna i DuckTales inom dubbning, medan Knasens originalröst görs av Howard Morris, känd som Sorken i Nalle Puh.  Personligen så har jag mycket svårt för originalrösten, då den låter alldeles för hög och irriterande, medan Staffan Hallerstam använder en mer passande röst till Knasen. Han talar med god inlevelse och bibehåller karaktärens charm utan att det blir för irriterande.

Som den argsinte Schassen hör vi Gunnar Ernblad, och ärligt talat undrar jag om det ens skulle gå att hitta någon som passade bättre som Schassen. Röstlikheten med Allan Melvin är visserligen inte slående, men inlevelsen är perfekt, och rösten passar karaktären som handen i handsken.

Generalen spelas även han av Gunnar Ernblad, och det verkar (i mina öron i alla fall) som att Howard Morris i originalet använder lite av vad som sedan blev Sorkens röst. Ernblad gör i alla fall även här en bra insats, passar bra i rollen, talar med god inlevelse, och bibehåller karaktärens charm.

Som Knasens korkade men godhjärtade lumparkompis Nollan hör vi röstskådespelaren och översättaren Olav F. Andersen, som gör en mycket bra rolltolkning. Han lyckas att låta lagom dum utan att det blir för löjligt, och inlevelsen är också mycket bra.

Lägrets rebell Rocky spelas av Fredrik Dolk, och även här är rösten mycket passande. Inlevelsen är också bra, men Fredrik Dolk har sällan problem på den fronten.

Både Jägarn och Plato har inte många repliker i den vhs-filmen jag har i min ägo, men såvitt jag kan avgöra dubbas de båda två av Fredrik Dolk. Tyvärr har de såpass få repliker (och Jägarn har knappt någon screentime alls i vhs-filmen jag har) för att jag på riktigt ska kunna avgöra hur bra Fredrik Dolk är som de här karaktärerna, men jag kan säga som så att jag i alla fall inte störde mig på deras röster.

Även Cosmo (som också kallats för Klirr i Sverige) dubbas av Fredrik Dolk, och liksom de andra karaktärerna så gör han bra ifrån sig här.

Som officeraren Fänrik Fjun, Kockis och Pastorn hör vi Olav F. Andersen, och som Kaptenen hör vi Staffan Hallerstam. Båda två gör bra ifrån sig i de här rollerna, även om de här karaktärerna har väldigt små roller på den vhs-kassetten jag äger.

Till sist har vi Knasens flickvän som spelas av Louise Raeder, men den karaktären var tyvärr inte med på den vhs-filmen jag äger.

Översättningen är enligt mig ganska bra, och det finns inte mycket att anmärka på den punkten.

Sammanfattningsvis är det en underhållande tv-serie med en hyfsat bra dubbning som går an att se på när man vill ha en stunds underhållning.

Fotnot: Det är fullt möjligt att en del rollkaraktärer kanske byter röster mellan vhs-filmerna, men som sagt har jag bara tillgång till en av vhs-filmerna. Jag minns dock att jag såg vhs:en ”Storkanonen och andra lekar” i skolan när jag var ungefär 12 år gammal, och jag minns då att jag trodde att Bert-Åke Varg spelade Generalen. Även om jag misstänker starkt att jag blandade ihop honom med Ernblad, så kan jag inte utesluta att någon annan gjort rollen också.

BBStill4.jpg

Betyg:

Film/serie: 7/10

Röster: 9/10

Inlevelse: 8/10

Översättning: 6/10

Munrörelser: 6/10

 

Totalt betyg: 7,5/10

Foton från: boavideo.com, beetlebailey.com

Scooby-Doo (Musicservice) – Dubbningsrecension

Produktionsår: 1969-1982

Utgivningsår: 1990

Genre: Animerat, Barn, Komedi, Mysterium

Engelska originalskådespelare: Don Messick, Casey Kasem, Frank Welker, Nicole Jaffe, Indira Christopherson, Heather North, Larry Storch, Olan Soule, Daws Butler, m.fl

 

Svenska röster:

 

Scooby-Doo – Gunnar Ernblad

Shaggy – Fredrik Dolk/Stig Engström

Daphne – Beatrice Järås

Velma – Louise Raeder

Fred – Staffan Hallerstam

Scrappy-Doo – Staffan Hallerstam

Batman – Fredrik Dolk

Robin – Staffan Hallerstam

Jokern – Gunnar Ernblad

Pingvinen – Staffan Hallerstam

Cher – Beatrice Järås

Sonny – Staffan Hallerstam

 

Övriga röster: Gunnar Ernblad, Fredrik Dolk, Louise Raeder, Staffan Hallerstam, Olav F. Andersen, Beatrice Järås, m.fl

 

 

Jag har alltid gillat Scooby-Doo, och då särskilt originalserien ”Scooby-Doo – Where are you?” som jag redan recenserat. I den recensionen så nämnde jag ju att ett av avsnitten ur den serien dubbats för vhs-filmen ”Hannah-Barberas personliga favoriter” och det är just den dubbningen vi ska ta oss en titt på idag.

 

Musicservice är en svensk distributör som under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet släppte en rad olika filmer med till exempel Yogi Björn, Karl-Alfred, Knasen, Familjen Flinta, Huckleberry Hound, Top Cat, Quick Draw McGraw och Dastardly & Muttley. De släppte även fem vhs:er med Scooby-Doo, och utöver Hannah-Barberas Personliga favoriter släpptes ”Den dynamiska Scooby-affären”, ”Röde baronens spöke”, ”Spökena på Maud Frickets farm” och ”Scooby som tjurfäktare”. Alla fem innehåller samma dubbning, en dubbning som troligtvis antingen dubbades av Videobolaget eller av Kit&Co.

 

Varje kassett (utom Hannah-Barberas personliga favoriter) innehåller ett avsnitt av serien ”The New Scooby-Doo Movies” och ett avsnitt av ”Scooby-Doo & Scrappy-Doo” (serien med kortare avsnitt utan Fred, Daphne och Velma), medan Hannah-Barberas personliga favoriter innehåller ett avsnitt av ”Scooby-Doo, where are you?” (dock med The New Scooby-Doo Movies introsång), ett avsnitt av “The New Scooby-Doo Movies” och två avsnitt av “Scooby-Doo and Scrappy-Doo”. Vad jag tycker om serierna kommer jag att berätta senare då båda serierna har mer än en dubbning som jag kommer att recensera senare.

 

Jag har i skrivande stund inte fått tag på Spökena på Maud Frickets farm ännu, men jag misstänker att kvalitén på dubbningen på den kassetten är i princip samma som de övriga serien.

 

I rollen som Scooby-Doo själv hör vi dubbningsveteranen Gunnar Ernblad, som för övrigt gjorde samma roll i dubbningen på Kanal 10s videofilmer. Han gör visserligen sitt bästa, men tyvärr passar han inte riktigt som Scooby. Hans inlevelse är visserligen god, och han bibehåller röstkaraktären hyfsat bra, men tyvärr så kan jag inte ge insatsen något högre betyg än skapligt.

 

Shaggys röst alternerar mellan kassetterna, men i de allra flesta kassetterna är det Fredrik Dolk (känd som Buzz Lightyear i Toy Story) som gör rösten till Shaggy. Fredrik är helt okej i rollen, talar med bra inlevelse och bibehåller röstkaraktären hyfsat, men även här så fungerar det inte riktigt. Personligen så tycker jag att det inte råder någon som helst tvekan om att Peter Harryson är överlägsen som Shaggy, och att klå honom är lättare sagt än gjort.

 

I videofilmen ”Scooby som tjurfäktare” (och kanske i Spökena på Maud Frickets farm) så är Fredrik Dolk utbytt mot Stig Engström i stället. Inlevelsen är visserligen helt okej, men Stig passar inte som Shaggy över huvud taget.  Rösten är alldeles för mörk och raspig för att fungera, och röstlikheten med originalets Casey Kasem är nästan obefintlig.  Stig är visserligen en väldigt duktig skådespelare, men som Shaggy fungerar det helt enkelt inte. Jag har tyvärr inte hittat någon information om  varför Fredrik Dolk alternerar med Stig Engström, men då Fredrik Dolk inte verkar medverka på kassetten där Stig Engström spelar Shaggy överhuvudtaget så gissar jag på att Fredrik antingen var sjuk eller hade förhinder att vara med. Resten av rollbesättningen medverkar dock i alla filmerna, så jag antar det var någon form av tillfälligt inhopp från Engströms sida.

 

Som Daphne hör vi Beatrice Järås som liksom Gunnar Ernblad medverkade som samma roll i Kanal 10s videofilmer. När jag först såg den här dubbningen (vilket idag, Augusti 2016 bör vara ungefär 5-6 år sedan) var det mycket svårt för mig att vänja mig vid Beatrice Järås som Daphne, men jag måste ändå ge henne godkänt. Inlevelsen är godkänd även om röstlikheten med Indira Christopherson och Heather North inte är direkt slående.

 

Som Velma hör vi en av mina personliga favorit röstskådespelare på den kvinnliga fronten, nämligen Louise Raeder. Personligen tycker jag att Velma och Daphne skulle bytt röster med varandra, då jag tror att Louise Raeder hade passat bättre som Daphne medan Beatrice Järås hade gjort ett bättre jobb som Velma.  Louise är dock alltid lika duktig, och röstlikheten med Nicole Jaffe och Pat Stevens är faktiskt ganska bra. Inlevelsen är också mycket bra, även om jag inte riktigt tycker att Louises röst passar Velma, men det kunde varit mycket värre.

 

Som Fred hör vi dubbningsveteranen Staffan Hallerstam som liksom Järås och Ernblad spelade sin roll i den här dubbningen i Kanal 10s videofilmer. Han medverkade även som Fred i Öga & Öras dubbning av Scooby-Doo som användes på SF/Transfers samt Polar Bonniers videofilmer med Scooby-Doo.  Han passar faktiskt mycket bra som Fred och är en av de bättre rösterna i den här (förmodrade) lågbudgetdubbningen. Han talar med god inlevelse och bibehåller röstkaraktären väl även om röstlikheten med Frank Welker inte direkt är slående här heller. Hallerstam gör dock en fullt godkänd insats och är utan tvekan bäst i den här dubbningen.

 

Som Scooby-Doos brorson Scrappy-Doo, tillika den mest avskydda karaktären i Scooby-franchisen hör vi Staffan Hallerstam som gjorde samma roll i Transfers och Kanal 10s videofilmer samt i Media Dubbs dubbningar av Scooby-Doo. Han passar mycket bra som Scrappy även om jag (p.g.a nostalgi) föredrar Håkan Mohede från Sun Studios tidiga dubbningar av Scooby-Doo i rollen. Staffan talar i alla fall med god inlevelse, bibehåller röstkaraktären bra och röstlikheten med Lennie Weinrib och Don Messick är helt okej i mina öron.

 

I övriga röster hör vi i princip de skådespelerna vi redan gått i genom, alltså Gunnar Ernblad, Fredrik Dolk, Staffan Hallerstam, Louise Raeder, Olav F. Andersen, Sture Ström och Beatrice Järås. Allihopa är väldigt duktiga, men ibland kan man tydligt höra att samma skådespelare gör rösten till mer än en figur i samma avsnitt, men då dubbningen troligen gjordes med ganska knaper budget så är dubbningen ändå hyfsad med tanke på de rådande omständigheterna.

 

Översättningen är helt okej såvitt jag kan bedömma, jag har jämnfört översättningen av ”What a night for a Knight” på ”Hannah-Barberas personliga favoriter” med Media Dubbs översättning av samma avsnitt, och personligen så måste jag säga att jag föredrar Media Dubbs översättning bättre, även om det verkar som att översättningen på Musicservices videofilm ligger närmare originaltalet.

 

Munrörelserna är helt okej och jag störde mig inte nämnvärt över något på den fronten.

 

Så kommer vi till den svenska creditsversionen. All information om svenska röster, översättning, regi och dylikt lyser med sin frånvaro, vilket innebär att listan ovan satts ihop med röstidentifiering och mail till de inblandade skådespelerna.  Det här är visserligen inget ovanligt när det gäller Musicservices vhs-filmer, men jag tycker personligen att det är svagt att inte ens sätta ut rösterna i grupp. L

 

Sammanfattningsvis är det här en hyfsat bra dubbning som lider av stora ”miscasting”-problem.  Jag vet inte riktigt om jag skulle rekommendera den, men den är i alla fall inte lika dålig som dubbningen av Dingo Pictures filmer. (usch! L )

 

 

Slutbetyg:

 

Dubbning: 5/10

Röster: 4/10

Inlevelse: 6/10

Översättning: 6/10

Scooby-Doo – Where are you?: Första säsongen – Dubbningsrecension

Scooby-Doo – Var är du? (Första säsongen) – Dubbningsrecension

 

Produktionsår: 1969-1970

Svensk verison inspelad: 1996-1997

Genre: Animerat, Barn, Familj, Komedi, Mysterium

Engelska originalröster: Don Messick, Casey Kasem, Frank Welker, Nicole Jaffe, Stephianna Christopherson, Heather North, Hal Smith, Jean Vander Pyl, John Stephenson, m.fl

 

Svenska röster:

 

Scooby – Steve Kratz

Shaggy – Peter Harryson

Velma – Annica Smedius/Annelie Bhagavan

Daphne – Malin Berghagen

Fred – Mattias Knave/Jan Simonsson

 

Övriga röster: Peter Sjöquist, Irene Lindh, Susanne Barklund, Johan Hedenberg, Mattias Knave, Jan Simonsson, Annica Smedius, Fredrik Dolk

Titelsång: Tommy Nilsson samt Annelie Bhagavan

scooby_doo_where_are_you_sasong_1_2_disc

 

Av alla de karaktärerna som Hannah-Barbera skapade är utan tvekan den fega och matälskande hunden Scooby-Doo den mest kända figuren av alla. Scooby-Doo skapades 1969, och den första serien han var med i är den vi ska recensera idag, dock så måste jag poängtera att det enbart är den första säsongen vi ska ta en titt på idag. Den andra säsongen har nämligen flera olika dubbningar, varav en är svår att få tag i idag, så därför får vi ta en titt på den senare.

 

Den första säsongen av Scooby-Doo – Var är du? Består i alla fall av 17 avsnitt. Till skillnad från de flesta andra tv-serierna med Scooby-Doo (med undantag för Våran Scooby-Doo samt Scooby-Doo! Mystery Incorperated) har den här serien faktiskt släppts komplett på dvd. Det skedde 2005, men tyvärr verkar båda säsongerna vara utgångna på en del ställen, så om ni ser dem i affären, tveka inte att köpa dem. 😉

 

Om nu någon mot all förmodran inte vuxit upp med Scooby så ska jag kort sammanfatta serien för er.

 

Serien handlar om vännerna Shaggy, Velma, Fred och Daphne som tillsammans med sin hund Scooby-Doo reser runt i sin mysteriebil och stöter på mysterier. Varje avsnitt följer nästan en mall. Först kommer gänget till något hemsökt/övergivet/läskigt ställe där de stöter på ett monster (typ ett museum, en skidanläggning, ett nöjesfält, en cirkus osv), sedan delar de upp sig, och Scooby och Shaggy stöter på monstret medan övriga i gänget hittar ledtrådar. Mot slutet sätter de alltid upp någon form av fälla, monstret fångas och det visar sig vara en skurk med kostym och mask som försökt skrämma bort personer för egen vinning (te.x hitta en skatt, få personer att gå i konkurs så att de tvingas sälja sin egendom billigt, osv). Utifrån den här beskrivningen kan det låta som att serien är väldigt enformig, förutsägbar och tråkig.  Förutsägbart är det väl då man ganska snart fattar att vad gänget än stöter på så är det en snubbe (eller kvinna) i mask, och själva upplägget kan bli något enformigt, men tråkigt blir det absolut inte, då till exempel Scooby och Shaggy (och ibland även Daphne)s upptåg ibland gör så att planerna inte går riktigt som mysteriegänget tänkt sig. Trots detta så är storyn inte jättedjup, men den fungerar i alla fall, men ibland kan det finnas ett par logiska luckor kring olika saker, men det är ingenting man tänker på hela tiden.  Animeringen är finfin för att vara från 1969, men ibland kan man se färgmisstag och andra egendomliga animeringsglitchar. I det andra avsnittet (A clue for Scooby-Doo) får Shaggy till exempel Freds hårfärg under några sekunder, och då och då verkar Velma få läppstift trots att hon aldrig bär det i den här serien. Det är snarare Daphne som alltid bär läppstift (jag utgår i alla fall från det eftersom att hon har rosa läppar medan Velmas läppar är hudfärgade), och hur man skulle kunna missta Velma för Daphne är bortom mitt förstånd. 😉

 

Trots detta så är dock animeringen bra för att vara från 1969, och med tanke på åldern så är det inte rätt att klaga allt för mycket på animeringen. Trots allt finns det mycket värre animering här i världen, (Dingo Pictures, någon?) det är något som är säkert.

 

Hela ”Scooby-Doo – Var är du?” dubbades av Lasse Svenssons gamla bolag Media Dubb, innan det blev Eurotroll. Den första säsongen dubbades runt 1996-1997, medan den andra säsongen av någon outgrundlig anledning dubbades redan 1992. Jag har ingen aning om varför, men gissningsvis så köpte TV3 (där båda säsongerna visades på svenska för första gången) upp den andra säsongen innan den första säsongen. Personligen så skulle jag nog köpt in säsong 1 först då den har 17 avsnitt medan den andra säsongen bara har 8 avsnitt. Dock så har avsnitten inte så mycket att göra med varandra, så det är väl inget stort problem egentligen.). Det är den dubbningen som förekommer på dvd:n med den första säsongen. Media Dubb dubbade även den andra säsongen (åtminstonde delar av den), men av någon anledning är den säsongen omdubbad av Sun Studio på dvd:n.  Förutom Media Dubb har även Sun Studios köpenhamnsfilial dubbat ”Scooby-Doo – Var är du?”, men inte hela serien. Mig veterligen har de bara dubbat fem avsnitt, nämligen ”Hassle in the Castle”, ”Mine your own business”, ”Go away, Ghost ship”, ”A night of fright is no delight” samt ett avsnitt från säsong två, ”Haunted House Hang Up”.  Fyra av avsnitten dubbades för dvd och video-filmen ”Scooby-Doo: Rysligaste historierna), och i den dubbningen medverkar bl.a Stefan Frelander, Thomas Engelbrektson, Gizela Rasch och Lena Ericsson. Utöver det här så dubbades även ett avsnitt (det första) för videofilmen ”Hannah-Barberas personliga favoriter” som släpptes 1990. Den dubbningen gjordes av antingen Videobolaget eller Kit&Co, och där medverkade bland annat Gunnar Ernblad, Fredrik Dolk, Stig Engström, Louise Raeder, Beatrice Järås och Staffan Hallerstam. Dubbningen vi ska koncentrera oss på är dock den som gjordes av Media Dubb för visningar på TV3.

 

Som titelrollen i denna dubbningen, Scooby-Doo himself hör vi Steve Kratz, som även spelat bl.a Wilbur i Bernard och Bianca och Tigger i Nalle Puh. Personligen tycker jag att han är den som gjort rollen klart bäst i Sverige, och nu när Stefan Frelander verkar ha lämnat dubbningsbranschen för gott så har Steve Kratz tagit över rösten igen, vilket är mycket glädjande. Steve passar perfekt som Scooby, han bibehåller röstkaraktären perfekt, inlevelsen sitter som en smäck och röstlikheten med Don Messick är också mycket bra. Dessutom så har de andra skådespelarna som spelat Scooby i Sverige (Gunnar Ernblad, Stefan Frelander, Kenneth Milldoff, Stellan Skarsgård (!) m.fl) haft en tendens att stundtals prata väldigt otydligt, men det är inga problem att höra vad Steve säger, i alla fall inte för mig. J

 

Som Scoobys bästa vän, den alltid lika hungrige Shaggy hör vi en annan dubbningslegend, nämligen Peter Harryson, vars far John Harryson är och förbli den bästa rösten till Joakim von Anka. Precis som Johns insats som Farbror Joakim är odödlig, är Peters insats som Shaggy också odödlig. Enligt min åsikt så råder det ingen som helst tvekan om att Peter Harryson är den bästa svenska rösten till Shaggy genom tiderna. Röstlikheten med Casey Kasem är bra, Peter bibehåller röstkaraktären galant och ger karaktären mycket inlevelse och en enorm energi och glöd som saknas i de andra Shaggy-rösterna i Sverige. Mycket bättre kan det ärligt talat inte bli, och personligen tycker jag att det är mycket tråkigt att den andra säsongen inte fick behålla sin ursprungliga dubbning med Steve Kratz som Scooby och Peter Harryson som Shaggy. Som parantes kan jag också nämna att Peter Harryson även gjorde rösten till Shaggy i Öga & Öras dubbning av Scooby-Doo (som användes på SF/Transfers video-filmer samt dubbningen (vars dubbningbolag är okänt) som användes på Kanal 10s videofilmer.

 

Som gruppens snille Velma hör vi faktiskt två skådespelare. Annica Smedius gör rösten i nästan alla avsnitt, medan Annelie Bhagavan (a.k.a Annelie Berg) hoppade in för Smedius i avsnittet ”Scooby-Doo and a Mummy too!”, kanske då hennes dotter Matilda Smedius föddes (vilket var runt 1997 då dubbningen spelades in).  Annica Smedius passar mycket bra i rollen som Velma, men har en påtagligt mycket mörkare röst än originalets Nicole Jaffe som har en väldigt hög röst. Faktum är att alla som gjort rösten till Velma i Sverige (utom nuvarande rösten Jennie Jahns och Gizela Rasch i de senare dubbningarna hon medverkade i) har använt en ganska mörk röst för Velma, men hon bibehåller ändock rätt röstkaraktär och inlevelse.  Annelie Bhagavan gör också en fin insats som Velma, men trots att jag älskar henne i nästan allt annat hon  gjort i dubbningsväg, så passar inte Annelie riktigt som Velma. Hon har dock också bra inlevelse, och så vitt jag kan bedöma så är hon även körssångare i introsången.

 

 

Som gruppens snyggare tjej Daphne hör vi en annan dubbningsveteran, nämligen Malin Berghagen, dotter till Lasse Berghagen och Lill-Babs. När jag var liten tyckte jag inte om hennes insats speciellt mycket, men nu när jag blivit äldre så tycker jag att Malin passar mycket bra som Daphne. I original har faktiskt Daphne två röster, Indira Christopherson i säsong 1 och Heather North i säsong 2. Tyvärr har jag inte sett Media Dubbs dubbning av säsong 2, men röstlikheten med Indira Christopherson är okej, även om Malin har en aning djupare röst än Indira. Inlevelsen är för det mesta mycket bra, men kan svikta någon enstaka gång ibland, men något stort problem är det dessbättre inte.

 

Som gruppens ledare Fred ”Freddie” Jones hör vi också två röster. I alla avsnitt utom ett spelas Fred av Mattias ”Brock” Knave, och i avsnittet ”A gaggle of galloping ghosts” spelas han av Jan Simonsson, för undertecknad mest känd som Gabumon i Digimon. Mattias gör en riktigt bra insats som Fred. Stefan Frelander (som gjorde rösten i Sun Studios köpenhamndubbning) är visserligen mycket mer lik originalrösten Frank Welker, men Knave har 10 gånger bättre inlevelse än Stefan Frelander. Fyra avsnitt som verkligen visar prov på Knaves goda inlevelse är ”A clue for Scooby-Doo”, ”Hassle in the Castle”, ”Foulplay in Funland” och ”Spooky Space Kook”. Jan Simonsson gör en helt okej insats, och hans inlevelse är okej, men liksom Bhagavan så passar han inte riktigt in i rollen och har liksom henne en röst som ligger för långt ifrån huvudskådisens röst (Smedius och Knave), men något stort problem är det dock inte.

 

I övriga roller hör vi andra bra skådespelare såsom Peter Sjöquist, Johan Hedenberg, Irene Lindh, Susanne Barklund och Johan Hedenberg. Den mest frekventa övriga rösten är dock Peter Sjöquist. Lyckligtvis är dock Sjöquist såpass bra på att göra till rösten så att man inte tänker på att han gör rösten till merparten av de andra figurerna. Alla röster talar med god eller suverän inlevelse, och det finns inte så mycket annat att anmärka på i röstväg.

 

Översättningen är helt okej såvitt jag kan bedömma, men det verkar i alla fall i mina öron som att översättaren haft problem med att översätta avsnittstitlarna på somliga avsnitt, då många av avsnitten har en rimmande titel i original. (Te.x Hassle in the Castle, The Backstage Rage, A night of fright is no delight, etc), Rim är iochförsej mycket svåra att få till på svenska, så jag förstår att de haft de svårt. I två fall har de dock lyckats rimma, nämligen i ”En marionett utan vett” (The Backstage Rage) och ”Scooby-Doo och mumien som vill sno”.  Dock så undrar jag hur i hela friden översättaren kunde få ”What the Hex is going on?” till ”Scooby ser spöken”. Titeln är knappt ens relaterad till avsnittet, då det inte ens är ett spöke som är skurken i avsnittet utan en vålnad. Dessutom ser inte bara Scooby vålnaden, så hur den titeln kom till är bortom mitt förstånd. Jag tycker även att översättaren av titelsången stundtals översatt sången lite väl fritt, men det får man leva med då sångtexter är såpass svåra att skriva, då orden måste gå att sjungas på svenska. Jag vett att det finns en annan översättning av titelsången som används på de gamla dramatiserade lp-skivorna med Scooby-Doo, men jag har tyvärr inte hört den låttexten ännu och kan därmed inte uttala mig hurvida den hade passat bättre i tv-serien än den använda versionen.

 

Så kommer vi till den svenska creditsversionen. Om jag har förstått det rätt så visades serien med de svenska rösterna utsatta i grupp under introt när den sändes på TV3. Så har i alla fall varit fallet på en del andra Scooby-Doo produktioner som visats på TV3, bl.a Scooby-Doo i Hollywood. På dvd:n är det dock värre. Skyltar, tidningstexter, etc är visserligen skickligt översatta så att karaktäterna läser upp dem utan att det blir förvirrande. Men inga svenska röster nämns någonstans i avsnitten. På dvd-baksidan är det dock ännu värre, då den anger rösterna i Sun Studios dåvarande ensamble, Stefan Frelander, Kristian Ståhlgren, Jennie Jahns, Sharon Dyall och Peter Sjöquist som bara gäller för den andra säsongen. Hur man kan göra en sådan miss är enligt mig ett stort mysterium. Dessutom är det inte första gången det hänt, då även baksidorna av dvd-utgåvorna av ”Scooby-Doo möter Bröderna Bu” och ”Scooby-Doo och Cyberjakten” visar fel röster. Den sistnämnda slår dock någon slags rekord då ett antal av skådespelerna på baksidan aldrig ens medverkat i någon version av Scooby. Spontant så gissar jag på att den creditslistan tillhör en Pokémon-film, då merparten av alla skådespelerna på den baksidan gör rösten till huvudfigurerna i Pokémon. Personligen tycker jag att det är mycket dåligt att ingen credit ges till skådespelarna i dubbningen. Dock så är ju Peter Harrysons röst svår att ta miste på, så att han spelar Shaggy har nog inte många missat. 😉

 

Sammanfattningsvis är den en bra och välgjord serie för både små och stora, med en utmärkt dubbning som helt klart klår alla andra svenska dubbningar av Scooby-Doo med hästlängder.

 

Slutbetyg:

 

Film/serie: 9/10

Röster: 8/10

Inlevelse: 10/10

Översättning: 6/10